Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Tom Harper
I rollerna: Jessie Buckley, Julie Walters, Sophie Okonedo, James Harkness, Craig Parkinson
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-09-06
Filmer om strulpellar i olyckliga omständigheter som inte bara komplicerar livet på egen hand utan även tycks förföljda av oflyt finns det gott om, och här har vi ännu en. Ändå är Wild Rose ingen depporgie. Det vilar nämligen en slags ruffig feel good-känsla över hela anrättningen även om realismen och vardagens grådaskiga Glasgow förvisso aldrig är i närheten av att glömmas bort.
När historien tar sin början står aspirerande countrysångerskan Rose-Lynn i begrepp att släppas ut från stillot efter att ha avtjänat straffet för ett idiotiskt drogrelaterat brott. Hemma i det trista bostadsområdet väntar hennes tålmodiga mamma Marion med de två barnen. Hon när en from förhoppning att Rose-Lynn nu äntligen ska ta tag i sitt liv, men hennes drömmar finns alltjämt i Nashville. Hon ska göra countrykarriär till varje pris.
En ambition omöjlig att förverkliga, kan tyckas. Men ett städjobb hos den välbeställda, men ska det visa sig uttråkade och smått frustrerade Susannah ger henne snart hopp. Samtidigt vaknar skuldkänslorna gentemot mamman i allmänhet och barnen i synnerhet när det visar sig att drömmen kanske kan bli verklighet trots allt.
En klassisk (film)konflikt tornar med andra ord upp sig, och valet mellan att satsa på en svåruppfylld dröm å ena sidan och plikten och kärleken till hennes försummade familjemedlemmar är mycket riktigt navet kring vilket det mesta i Wild Rose snurrar.
Förutom vad gäller själva musiken då förstås. Både på ljudbandet och mellan Rose-Lynns läppar strömmar countrysånger som illustrerar hennes livssituation. För det ska ni veta; den här historien fungerar mer eller mindre som en bildsatt klassisk countrytext.
Rose-Lynn i sin tur är en oslipad diamant, som förvisso ofta ter sig charmig och talangfull, men också i alla fall tidvis både irriterande och provokativ utan tanke på konsekvenserna. Fast till slut finner hon förstås frid ändå. Slutbilderna i en slags triumf skvallrar om att hon både hittat hem och sin röst på en och samma gång. Utan att svika någon, dessutom.
Sviker gör inte heller Jessie Buckley i huvudrollen, snarare tvärtom. Hennes rolltolkning utstrålar såväl kaxig självsäkerhet och naken sårbarhet. Däremellan hittar man sedan massor av nyanser och ett oupplöst känslokaos. En stjärna är född. Sanna mina ord.
Skriven 2019-09-02
