Klicka på bilden, för att se hela bilden
På de årliga Fillmdagarna i Malmö som gick av stapeln i veckan aväcktes det svenska bidraget till nästa års Oscarsgala. Och det blev And then We Danced, ett drama om homosexuell kärlek i Georgiens homofoba danskretsar. En ”viktig” film på alla de vis förstås, och därför förstod man också att vare sig den starkt arthousedoftande Aniara eller Mikael Håfströms underhållande Quick, om rättsskandalen kring mytomanen Thomas Quick skulle ha en chans i helvete att ta hem segern.
Inspelad utanför Sverige utan svenska skådespelare
En vän och kollega deklarerade redan innan offentliggörandet att det var givet att And then We Danced skulle vinna. Kontentan i hans resonemang, inbillar jag mig var att både själva ämnet och det faktum att filmen inte är särskilt svensk var spelade in. Den är ju vare sig inspelad i Sverige eller har svenska skådespelare gubevars.
Quick med på nåder
Således förstår man att Quick var och är alldeles för påkostad, bred och Hollywoodsk för att komma på fråga för sådana här sammanhang. I alla fall i det här landet. Å andra sidan blev En man som heter Ove nominerad för några år sedan, men den blev också rosad på ett sätt jag misstänker att Quick inte kommer att bli när den får premiär den 20 september. Således var det öppet mål att låta Levan Akins film få den stora äran att representera Sverige.
Sedan är frågan varför ens Quick blev en av de tre nominerade. Det känns mest som att Håfströms film kom med på nåder för att fylla upp en plats. Då hade jag bättre förstått om 438 dagar kommit ifråga. Om inte annat behandlar denna rulle också ett minst lika viktigt ämne som det man går i närkamp med i And then We Danced. Det går trots allt utför i rasande fart med pressfriheten och mordstatistiken på journalister är på uppåtgående, så varför blev den inte nominerad? Var den ens påtänkt? Det hade varit intressant att veta hur det ligger till med den saken. Hur ansvariga tänkte.
Betvivlar inte genuinitet och goda avsikter
Fast missförstå mig inte nu. Jag hyser inga antipatier mot And then We Danced, snarare tvärtom. Hey, jag har ju inte ens sett verket ifråga, så varför vara negativ i onödan. Det finns trots allt ingen anledning att vare sig betvivla genuiniteten eller de goda avsikterna hos någon. Dessutom verkar regissören Levan Akins vara en sympatisk herre. Både han och de två huvudrollsinnehavarna har till synes lagt själ och hjärta i detta projekt, så det är bara att önska lycka till. Sedan är det bara att hoppas att filmen blir en präktig nagel i ögat på de georgiska myndigheterna och deras antigayagenda.
PK ur en kulturpolitisk aspekt
Men med detta sagt; på pappret är And then She Danced ett tråkigt förutsägbart val. Det är PK – och jag tvekar här att använda uttrycket med tanke på att det kidnappats av vissa extrema element – ur en kulturpolitisk aspekt. Det här är ännu ett exempel på att det lagts väl mycket vikt vid det ömmande ämnet, småskaligheten och det ekonomiska underdogperspektivet när utnämningen skett.
Gäller se bortom de mest uppenbara arthousekretsarna
Jag kan ofta uppleva att större satsningar diskrimineras i sådana här sammanhang. Men vill Sverige få ut sina filmer i stora vida (film)världen gäller det att sikta bortom de mest uppenbara arthousekretsarna. The Square var för övrigt ett exempel på att man kan nå både artypubliken och en bredare dito. Så det behöver inte finnas ett motsatsförhållande i det här.
438 dagar med spänning och känslor över hela spektrat
Därför hade jag helst sett att 438 dagar fått representera Sverige nästa år. Men den är ju inte konstnärlig, kanske den surmagade tänker nu. Må så vara, på många sätt är den vare sig udda eller svår. Men den förmedlar och berättar om känslor över hela spektrat. Dessutom kan ingen förneka det ömmande ämnet här heller. Eller spännngselementet för den delen. För det bör verkligen inte underskattas. Det ignoreras och glöms bort alldeles för ofta i sådana här sammanhang.
Skriven 2019-08-30
