Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Jesper Ganslandt
I rollerna: Gustaf Skarsgård, Matias Varela, Faysal Ahmed, Nathaniel Ramabulana, Fredrik Evers
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-08-30
438 dagar. Så länge var Martin Schibbye och Johan Persson frihetsberövade av den etiopiska regeringen för åtta år sedan. Det här är historien från början till slut kronologiskt utan krusiduller. Det är förvånansvärt raka rör med tanke på vem det är som stått bakom kameran, men det är precis så det ska vara. Det här är en realistisk och effektivt berättad historia, som – ursäkta ordvalet – håller en fängslad från början till slut utan att den mänskliga aspekten kommer bort i hanteringen.
När filmen börjar kastas åskådaren direkt in i handlingen. Schibbye och Persson är redan på plats i Somalia och väntar på besked från sin kontakt om att illegalt korsa gränsen till Etiopien med avsikt att dokumentera de övergrepp den diktatoriska regeringen begår mot lokalbefolkningen. Det som gör historien pikant är kopplingen till svenska Lundin Oil, och det faktum att utrikesministern Carl Bildt har ett förflutet som styrelseledamot i bolaget.
Fast som bekant går det inte som det var tänkt. Duon skottskadas, tas till fånga, häktas och kastas till slut i fängelse samtidigt som de tvingas genomlida en juridisk fars där anklagelser för samröre med de lokala rebellerna i ONLF och terrorbrott framförs innan en fällande dom slutligen kommer.
Till slut blir det en läckt utsmugglad film med för den etiopiska regeringens komprometterande filmsekvenser i kombination med det Bildt betecknar som ”tyst diplomati” som får de båda journalisterna fria.
Och på tal om just Bildt. Philip Zandéns gestaltning av den forne statsministern bjuder för övrigt på filmens mest absurda inslag. När mannen på besök i Etiopien undrar vad de båda svenskarna behöver i fängelset nämner Persson bland annat salami, varpå Bildt replikerar ”Vilken sort då?” Som om det skulle ha någon betydelse med tanke på omständigheterna. Men Bildt framhärdar. ”Det kan ju vara stor skillnad på salami”, menar han och namedroppar ett mindre antal salamisorter.
Ett inslag som på sätt och vis ter sig hur roligt som helst. Men med detta sagt är det knappast troligt att 438 dagar kommer att gå under rubriken favoritrulle i det Bildtska hemmet. För mannen framstår kanske inte i bästa dager här. Särskilt inte med tanke på att det i slutänden ingick ett filmat erkännande av nämnda fabricerade terroranklagelser med svenskarna för och i den etiopiska stats-tv:n för att frisläppandes skulle bli en realitet.
En realitet är även det faktum att 438 dagar överraskar. Kanske inte för sin originalitet, men det är det som är poängen. För i mina ögon är det en styrka att det hela ter sig så pass traditionellt. Det här är en historia som innehåller så mycket spänning, mänskligt drama, fulspel i kulisserna och budskap om vikten av pressfrihet, yttrandefrihet och icke minst folk som riskerar sina liv för att få fram sanningen att det inte behövs några konstifika grepp.
Regissören Jesper Ganslandt har via filmer som Blondie och nu senast Jimmie gjort sig ett namn som konstfilmsregissör där skakiga närbilder på kroppsdelar och annat utgjort en naturlig del, men sådant trams slipper man här. Det här är hans genombrott som filmskapare med flair för det dramatiska, och jag ser både gärna och helst att han fortsätter på den linjen.
Skriven 2019-08-24
