Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vem äger historien? Vem skapar historien? Vilken är den historia som dominerar berättandet, och varför? Kan vi motverka den dominerande berättelsen genom att skapa nya berättelser?
Wanås Konst sätter återigen det mångfacetterade berättandet i fokus med årets satsning: Not a Single Story II.
Från Sydafrika till Sverige
Det första kapitlet av utställningen Not a Single Story curaterades av Elisabeth Lillqvist och Mattias Givell för skulpturparken Nirox Foundation i Johannesburg, Sydafrika under sommaren 2018.
Förra sommarens stora publikfavoriter på Wanås smälter mycket väl ihop med årets frågeställningar, som kretsar kring historieberättande, hem och identitet.
Everywhere, ett stort rött garnhus av den japanska konstnären Chiharu Shiota, finns kvar, liksom den pyramiddala mötesplatsen Pyramide, en social skulptur av Poul Gernes, som har fått äran att bli ett permanent konstverk i skulpturparken.
En röd tråd i berättandet
Det går som en röd tråd från förra årets berättande till årets uppföljare, och berättandet i sig är en röd tråd som håller samman årets konstnärliga bidrag.
Konstnärer som i år presenterar nya konstverk på Wanås Konst är Latifa Echakhch, Lungiswa Gqunta, Lubaina Himid, Gunilla Klingberg & Peter Geschwind, Marcia Kure, Santiago Mostyn och Anike Joyce Sadiq. Det är första gången som Lubaina Himid, Lungiswa Gqunta och Anike Joyce Sadiq presenterar sina verk i Sverige.
Avstampet i årets utställning är ett TED-talk av författaren Chimamanda Ngozi Adichies med rubriken Faran med bara en enda berättelse.
På Wanås skapas en mångfald av olika berättelser, berättelser som besökaren får ta del av, vara delaktig i, omslutas av och hänföras av.
Högt och lågt blandas i skulpturparken
Utställningen vindlar sig ut i skulpturparken, från en millimeter ovanför markytan, ända upp i de högsta trädtopparna och berättelserna springer in i de olika byggnaderna och tar plats och förvandlar Wanås och landskapet däromkring. Med utställningen Not a Single Story II fortsätter Wanås Konst att skapa utställningar som är intressanta och relevanta, både när det gäller angelägna idéer och filosofiska frågeställningar, och rent fysiskt när det gäller uppfinningsrikedom och vilka material man kan använda sig av när man skapar konst och skulpturer …
Dessutom är ett besök på Wanås så klart alltid en mycket finstämd upplevelse för alla sinnen, med de vackra gamla byggnaderna och den lummiga bokskogen kring den idylliska sjön med näckrosor och fåglar.
Inleder med hela konsthistorien – i plywood!
Mimmie Bon arbetar som konsthallsvärdinna och konstguide på Wanås Konst, och är även bildlärare och blivande curator. En guidad tur är att rekommendera, man hittar konstverken snabbare och lättare och ser på dem på ett annat sätt, och det är speciellt att uppleva konst i en blandad grupp (många olika människor och en chihuahua — ja, hundar är välkomna i koppel, eller om de blir burna runt skulpturparken). Dessutom får konstverken ett annat djup när man diskuterar dem med någon som är insatt i historien bakom, deras tillblivelse, och hur de hamnat på Wanås.
Mimmie Bon gör något ovanligt under sin visning: hon inleder inne i huvudbyggnaden, där man köper sina biljetter, och får upp besökarnas ögon för det fantastiska och provocerande och mångfacetterade med dessa konstverk som finns inne i byggnaden.
Det ska erkännas: den vanliga genomsnittsbesökaren på Wanås har bråttom ut i den berömda skulpturparken, som är helt enastående och som uppvisar en vacker symbios mellan natur och kultur. Det innebär att utställningarna inne i de olika byggnaderna ofta förbigås eller förbises.
Men det är ju här som Not a Single Story II börjar! Här finns hela konsthistorien representerad! I plywood, i konstverket Vernet’s Studio av Lubaina Himid.
Frida Kahlo och … vem mer?
Men vänta lite … många av de kända konstnärerna känns inte igen. Trots att de alla varit banbrytande och stilbildande. Det är för att de är kvinnor. Kvinnor i historien i allmänhet och kvinnliga konstnärer i konsthistorien i synnerhet har systematiskt marginaliserats i historieskrivningen, menar konstnären Lubaina Himid, som här plockar fram några av sina favoriter.
Frida Kahlo känner praktiskt taget alla besökare igen. Hennes liv har ju blivit film med Salma Hayek i huvudrollen, och har ens livs story blivit en mainstream dramafilm, då är man praktiskt taget räddad från glömskans träskmarker.
Men de andra?
Skapade skandal med leende självporträtt
Där tar det stopp. Élisabeth Louise Vigée Le Brun var den första kvinnliga konstnären som blev känd och framgångsrik. Inte ens hon är speciellt känd i dagens konsthistorieskrivning. Även om hon var Marie Antionettes favoritkonstnär. Även om hon skapade stor konstskandal under sin samtid — hon log och visade tänderna på ett självporträtt! På den tiden log man inte på bilder! Det här var långt före alla selfies förlovade leende tid.
Élisabeth Louise Vigée Le Bruns verk finns på de flesta stora museer i världen, inklusive många stora privata samlingar. Eremitaget, National Gallery i London, Metropolitan Museum of Art i New York och National Gallery of Art i Washington, D.C. Hennes verk finns även i Nationalmuseums samlingar i Stockholm och på Louvren i Paris. För kvinnliga konstnärer krävs det alltid “ännu mer” för att de ska bli kända och erkända, och ihågkomna, menar Lubaina Himid.
Vad äter du? Vad spisar du?
Utöver Chimamanda Ngozi Addichies TED-talk så blev curatorerna Matias Givell och Elisabeth Millqvist även inspirerade av Tayre Selasis TED-talk som kom fem år efter Chimamandas. Tayre Selasis TED-talk tar upp ämnet “Fråga mig inte var jag kommer ifrån, fråga mig var jag är hemmastadd!”.
Plats, identitet, historia och vardag är kärnorden för Not a single story II.
När Tayre Selasis påbörjade sin utbildning, var hon den enda “utlänningen” och den enda färgade kvinnan på kursen. De andra eleverna närmade sig henne med sina frågor.
– Vad är din favoritartist? frågade en av killarna i klassen.
– Mariah Carey! svarade hon självklart.
De andra gillade också Mariah Carey. Det var ju sånt som “alla” lyssnade på. Inget exotiskt och konstigt alls!
– Vad är din favoritmat? frågade en annan av eleverna.
– Jag älskar hamburgare med Coca-Cola! svarade Tayre Selasi.
Det där var ju allas favoritmat på den tiden — inget konstigt med det alls! På så sätt närmade sig eleverna “den andre” och fick reda på att en människa som först kanske såg ut att vara annorlunda mot dem, i själva verket var likadan – de hade ju så mycket gemensamt.
Alla ingredienser för en explosiv Coca-Cola cocktail!
I det angränsade rummet möts besökarna av en väldigt speciell doft. Som man blir väldigt lycklig av om man arbetat med måleri (där starka vätskor används för att rengöra utrustningen) – men annars kan det vara överväldigande.
Massor av Coca-Cola flaskor står uppradade! Ja, det är bara hamburgarna och Mariah Carey som fattas för att det ska bli party!
Men varför är Coca-Cola flaskorna upp-och-ner vända och trasiga och gröna? Det är för att de är fyllda med en blandning av bensin och karamellfärg. Rökning rekommenderas inte i det här rummet. Det fattas bara en ingrediens för att “cocktailen” ska bli fullständig – och fullständigt explosiv.
Lungiswa Gqunta ställer ut konstverket Lawn I, för att ställa frågan om vem som äger de gröna gräsmattorna i det annars så uttorkade Sydafrika – och varför. En nog så explosiv fråga, landet koloniserades av boerna för länge sedan, men gränsen finns fortfarande kvar, även om apartheid officiellt nu har avskaffats.
Kan konstbesökaren själv bli konstverket?
Vem betraktar vem och varför? Vem är historieberättare och vem är objekt? Den gränsen suddas ut i konstverket av Anike Joyce Sadiq, som finns i en av de närliggande ladugårdsbyggnaderna.
Anike Joyce Sadiq installationsverk You Never Look At Me From The Place From Which I See You är en tänkvärd filmupplevelse, där konstnären sätter besökaren i centrum. Besökaren kan sätta sig på en stol, ta på sig hörlurar och uppleva hur någon, alltså Anike Joyce Sadiq, går omkring i rummet och sedan dyker upp som en skugga i installationen och betraktar sin besökare.
Konstnären brukar vara den som betraktas eller skapar något som betraktas – så även här – men Anike Joyce Sadiq vänder på steken och betraktar även besökaren. En mycket rolig eller mycket obehaglig upplevelse – beroende på vilken besökare som man frågar!
Erik Lundin, John Blund, Björnes magasin och ketchup på allt
Vad krävs det för att bli svensk? För att bli en del av den svenska historien?
Santiago Mostyn har satt samman Erik Lundins rappande med ett kontrasterande bildflöde i konstverket Suedi (Slow Wave Edit) och musiker- och konstnärsduon Susanna Jablonski och William Rickman har stått för produktionen. Erik Lundin rappar om vad det krävs för att bli svensk. Jaget i texten växer upp med John Blund och Björnes magasin, och har massor av ketchup på precis allting, och är född i Sverige. Men svensk blir han inte förrän han åker till sitt “hemland”, det land som han “kommer ifrån”, och av sin kusin blir presenterad som “svensken”, “Suedi”.
På golvet ligger höbalar bekvämt staplade, likt lantliga biostolar, och inbjuder besökarna att sitta ner och titta på de rörliga bilderna och att lyssna på musiken.
Bildkavalkaden avslutas med bilder av Wanås — kameran avslutar med att flyga in i just den ladugårdsbyggnad där filmen just nu spelas upp.
Alla kommer till Wanås, från hela världen …
Vilken roll spelar Wanås i berättelsen? Wanås har genom århundradena gett jobb till massor av människor som inte varit “svenskar”.
Idag är det konstnärer som kommer till Wanås. De får en chans att visa upp sin konst och bli kända.
Vissa av konstnärerna, som Yoko Ono, är redan mycket kända. Hennes önsketräd, där besökarna kan hänga upp sina önskningar, är en stor publikfavorit, och varje höst skördas önskningarna från äppelträden och skickas till Yoko Ono i New York.
Imagine … Island
Yoko Ono i sin tur skickar önskningarna vidare till Imagine-tornet på Island, ett torn som lyser två gånger om året, på John Lennons födelsedag och på hans dödsdag.
Men man måste inte vara en superkändis innan man kommer till Wanås. Alla möjliga konstnärer från hela världen får en chans att komma till platsen och att bli inspirerade och att skapa något unikt. Varifrån de än kommer … Samtidigt: alla dessa konstnärer bidrar också till att göra Wanås känt och berömt och framstående.
Det är ett symbiotiskt förhållande.
I samma byggnad som höbalarna och Erik Lundins rappande, kan man avnjuta Chiharu Shiotas vackra röda hus i garn, och gå in och ut ur det. Chiharu Shiota visar att hemmet kan byggas upp … Everywhere. Det här är ett konstverk som andas stillhet och eftertanke och en japansk meditativ känsla. Ord och musik är överflödiga. Flödet säger allt.
Ett hus i ett hus …
Den gamla ladugårdsbyggnaden har massiva, imponerande bjälkar, och det är passande att det är just här som den den japanska konstnären Chiharu Shiota har valt att bygga upp en bild av hemmet och familjen som passar perfekt in i den befintliga byggnaden. Man får illusionen av att beskåda två konstverk på en och samma gång – det gamla hantverket, av massivt trä, som håller än idag, och så det nya konstverket, i det kontrasterande materialet ull.
Var finns hemmet? Är det något beständigt som finns på en viss plats i århundraden, som Wanås gamla ladugårdsbyggnad, eller är det något som byggs upp för stunden, som det röda garnhuset … kanske “with a little help from my friends”?
Ett tecken för hus, hem och familj
I Japan är tecknet för hus, hem och familj detsamma, “ie”. I det japanska bondesamhället räknades familjetillhörighet som medlemmarna i hushållet på en gård. Japan är fortfarande ett gruppsamhälle och den minsta enheten är familjen, inte individen.
Chiharu Shiota lever ett rotlöst liv, i och med att hon är en internationellt känd konstnär (hon utbildade sig i Australien och är numera baserad i Berlin) och hon är ständigt på resande fot. Hon känner sig inte hemma i Osaka, Kyoto eller Tokyo längre.
De stora japanska städerna är hektiska och de förändras mycket snabbt. Det hem och den stad som hon minns och har hemlängtan till finns inte längre. Men det kanske också kan ses som positivt med rotlöshet, eftersom det innebär att man kan bygga sitt hem var som helst? Till exempel på Wanås? Det trådiga konstverket har det passande namnet Everywhere. Var som helst kan bli ett hem. Var som helst kan bli varmt, ulligt och ombonat. Med lite hjälp från vänner på platsen.
Människor knyts samman av ödets röda tråd
Enligt japansk folktro talar man om ”ödets röda tråd” som gudarna knyter om lillfingret på människor som är förutbestämda att möta varandra och hjälpa varandra. Ödets tråd kan trassla sig, och den kan rullas ut långt, men de förbundna människorna kommer alltid att hitta varandra. Den röda tråden binder samman människor – och konstverket!
Flera, men ändå en. Verket består egentligen av tre husformer av metall inlindade i rött garn, och de tre husen är placerade efter varandra, så att de vid första anblicken ser ut som ett enda hus.
Tio mil av den röda tråden …
Chiharu Shiotas intryck var att Wanås var en lugn och vacker plats (speciellt i kontrast mot moderna Tokyo) och hon hade elever från en lokal folkhögskola till hjälp för att skapa konstverket av tio mil av orangerött garn – de kastade nystan mellan sig, något som också kan ses som ett uttryck för samhörighet och att den röda ödestråden knöt dessa människors liv samman. Den röda tråden går som ett nät mellan olika människor.
Rött, vitt och svart är de färger som ständigt återkommer i Chiharu Shiotas konst. Symboliska färger, enligt japansk folktro, och även slående konstnärliga kontraster.
Rymdskeppet har landat!
Vilka nya verk finns i parken i år?
Mest imponerande är ett par gigantiska lungor, som påminner om zeppelinare eller stora silvriga rymdskepp som har kraschlandat mitt ute i bokskogen.
Gunilla Klingbergs och Peter Geschwinds konstverk Lifesystems – Nonspace är en gigantisk skulptur där en av de viktigaste ingredienserna är … luft. Ett ovanligt skulpturmaterial! Det är luft som hela tiden pumpas fram som lyfter skulpturen av presenningar, som får sin form genom de tomrum som finns mellan träden i parken. Så blir träden formgivare och tomrummet får en gestalt … Så länge luftströmmen inte sinar.
Detta är som en gigantisk “happening” i parken, praktiskt taget omöjlig att missa!
Varning för vildsvin!
I närheten av de silvriga rymdskeppen finns ett av de permanenta konstverken, en hyllning till de vildsvin som alltid bökat runt i det skånska landskapet … och som idag har förärats varningstrianglar där de brukar korsa trafikerade vägar.
Hannelie Coetzee inspirerades av alla historier som hon hörde om vildsvin i trakten, och byggde helt och hållet med hjälp av material som hon hittade på platsen, mörkt och ljust trä i olika nyanser. Det hela fungerar som som naturliga “pixlar” som tillsammans skapar en helhetsbild, som syns mycket bättre på avstånd än på nära håll.
Höjer sig över mängden – men inte över markytan
Motsatsen till Lifesystems – Nonspace är konstverket Blush. Medan det nästan är omöjligt att missa de gigantiska lungorna som andas genom träden, kan man praktiskt taget promenera rätt över Blush om missa konstverket. Om man inte ser upp och tittar ner …
Latifa Echakhchs installationer och skulptur pendlar mellan det lågmälda och det storslagna. Speciellt för Wanås Konst har hon skapat Blush, en tegelcirkel på marken som är sex meter i diameter och som smälter in mycket väl med marken.
Titeln och konsistensen gör att man tänker på en burk med rouge. Perfekt i början, men sedan kan den börja smula sig. Tegelstenarna som finns ytterst i cirkeln är hela, men i mitten är de helt söndersmulade.
Besökare som travar över konstverket bidrar ytterligare till nedbrytningen. Och det är det som är meningen. Vi ska alla vara en del av historien – vi ska alla sätta vårt avtryck i konstverket. När det hårda teglet smulas sönder, framstår det som mjukt. Det är meningen att Latifa Echakhchs verk ska förstöras av tiden, av väder och vind, regn och snö och frost, av otaliga besökares trampande skor …
Inte ens stenar varar för evigt.
Trasiga kaniner förökar sig
Det är inte alla som väntar på att väder och vind ska slita ner deras verk … Marianne Lindberg De Geer har för säkerhets skull slagit sönder sin kaninskulptur direkt. Hon var trött på att hennes konstverk ständigt vandaliserades och gjorde slag i saken och vandaliserade sin kaninskulptur alldeles själv. Nu ligger den sönderslagen och övergiven ute i skogen och tittar fram bland mossa och grenar.
Hela kaniner finns på andra ställen – bland annat finns en hel liten armé av kaniner framför Dunkers kulturhus. Kaniner som besökarna klättrar på. Tilläggas bör: de är hela än så länge!
Den trasiga kaninen i Wanås skulpturpark bemöts faktiskt med mer respekt och vördnad och försiktighet, än de hela kusinerna.
Perfekt klot från yttre rymden
Ett klot i svart diabas verkar ha sprängt sig ut ur urberget … materialet finns bland annat i de mytomspunna Svarta Bergen, ett berömt stenbrott i norra Skåne, där en känd sci-fi Netflix-serie, The Rain, spelats in (man är nu inne på säsong två). Det svarta klotet ser helt utomjordiskt ut … som något som sprängt sig ut ur urberget, eller landad som en meteorit från rymden. Det var 1996 som man satsade på konst av lokal svart diabas i Wanås skulpturpark och sex olika konstverk skapades, alla av nordiska konstnärer. Diabas är en mörk magmatisk bergart som bryts lokalt i Svarta Bergen, Hägghult, Lönsboda, några mil nordost om Wanås. Det ser ut som om klotet har kläckt på platsen, skärvorna är grå och sträva, medan det polerade klotet är blankt, slätt, polerat och perfekt och ger ett mjukt intryck. Diabasen i sig bjuder på de slående kontrasterna.
Pål Svenssons skulptur Sprungen ur … tillhör nu de permanenta i skulpturparken, en glänsande, förtrollande skapelse som verkligen sätter igång fantasin!
Mjuka, textila skulpturer och vassa, hotfulla ölflaskor
Högt upp i träden kan man spana efter verket Denizens av Marcia Kure – ett verk som är mjukt från början. De textila skulpturerna kan vara vem eller vad som helst och de sträcker sig upp mot himmelen. Konstverket är släkt med skulpturgruppen Bird of Paradise från 2018, som Marcia Kure gjorde för Nirox Foundation i Johannesburg.
Avslutningsvis … Lungiswa Gquntas explosiva Coca-Cola flaskor inne i huvudbyggnaden, har en kusin ute i parken. Verket Divider består av ölflaskor. Alla flaskorna hänger i rep som är gjorda av lakan, och tillsammans bildar de en barriär. Vilket tydligt symboliserar hur droger och alkohol kan splittra både familjer och samhällen.
Efter så många historier och så många intryck kan besökaren behöva pusta ut.
Kanske dela sina historier och sina upplevelser i parken med någon annan?
Dela dina historier på en social skulptur
Poul Gernes sociala skulptur Pyramide, Wanås Konsts senaste permanenta utställningsobjekt, ligger bra till hands, mot slutet av rundan i skulpturparken. Här gäller inte den gamla konstregeln “se men inte röra”!. Här får man sitta, ligga, klättra, hoppa, vila … och mötas. Det är det som är meningen med den sociala skulpturen.
Som ska uppmuntra till möten, som kan bli till nya berättelser.
Not a Single Story II förvandlas snabbt till många historier och vi är alla medskapare.
Wanås Konst - över huvudentrén finns ett av de mest kända konstverken, som består av två klockor som går åt olika håll ... Kan man vrida tillbaka tiden i en berättelse - Foto: Belinda Graham
Skriven 2019-08-22
Medverkande konstnärer: Latifa Echakhch, Lungiswa Gqunta, Lubaina Himid, Gunilla Klingberg & Peter Geschwind, Marcia Kure, Santiago Mostyn och Anike Joyce Sadiq.
Curatorer: Elisabeth Millqvist och Mattias Givell.
Sista dag för att se utställningen: Not a Single Story II pågår till och med den 3 november.
Nästa utställning: Höstutställningen med konstnären Kyung-Jin Cho öppnas den 28 september och avslutas den 22 december.
Sista dag för att se skulpturparken: Skulpturparken är öppen dagligen året runt!
Plats: Wanås
