Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Andre Øvredal
I rollerna: Zoe Margaret Colletti, Michael Garza, Gabriel Rush, Austin Abrams, Dean Norris
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-08-09
Den amerikanska bokserien Scary Stories to Tell in the Dark samlar vandringssägner, spökhistorier, folksagor, och annat som berättas kring lägereldar och på skolgårdar. En handfull av dessa berättelser har nu bakats in som ingredienser i en snäll och trevlig skräckfilm, vilken närmast kan beskrivas som Enid Blyton i Stephen Kingform, eller Stephen Kings Fem på spökjakt (fast de är bara fyra i filmen). I Sverige är filmen barnförbjuden, men i USA, där åldersgränsen är satt till PG-13, är den nog närmast att betrakta som familjeunderhållning.
Guillermo Del Toro har producerat och var med och skrev storyn som filmmanuset bygger på, för regin står norrmannen André Øvredal, som tidigare gjort Trolljägaren och The Autopsy of Jane Doe.
Scary Stories to Tell in the Dark utspelar sig 1968. Det är halloween, och några vänner i tonåren beger sig ut för att hämnas på skolans stentuffa och vansinnigt elaka mobbarkillar. Vännerna känns som plockade ur valfri Stephen Kingroman, och eftersom de är barn, känns det lite grann som första delen av Det. De är Stella (Zoe Margaret Colletti), som gillar skräckfilm, den lite hunsade Auggie (Gabriel Rush), och den lite töntige Chuck (Austin Zajur). Efter utförd hämndaktion jagas de av de tuffa killarna, de träffar på Ramón (Michael Garza), som är på rymmen för att slippa skickas till Vietnam, och de gömmer sig i ett gammalt spökhus, där det för länge sedan skett otäcka saker.
I detta hus hittar de en bok med spökhistorier, handskriven i blod av Sarah Bellows, kvinnan som sägs hemsöka huset. Det här är inte vilken bok som helst – den skrivs nämligen medan man läser den … och det som står i boken sker i verkligheten. Det är här vandringssägnerna kommer in i bilden.
Först vaknar en fågeskrämma till liv och ger sig på den värste av mobbarna. Därefter gör andra monster entré och de är ute efter Stella och hennes vänner. Kompisarna försvinner en efter en, och Stella och Ramón försöker komma på ett sätt att stoppa Sarah Belows vandöda författarskap.
Scary Stories to Tell in the Dark är en riktigt tjusig film. 60-talet är fint återgivet, filmfotot är mer än utmärkt – både estetik och innehåll för tankarna till gamla, fina EC Comics, och därmed även till Stephen Kings Creepshow. Ett par varelser ser ut att vara tecknade av EC-legendaren Graham Ingels, men jag ser på internet att de är hämtade från bokseriens illustrationer.
Filmen är bitvis lite småspännande och kuslig, till större delen är det mysigt, det är oblodigt och inte alltför otäckt, ibland är det roligt, och rollfigurerna är inte irriterande och jobbiga, som i många andra, liknande filmer. Vore jag yngre skulle jag nog sätta ett högre betyg, men det här är en sympatisk och tillfredställande skräckfilm. Jag ser gärna en uppföljare till den här filmen, det finns ju gott om material att ta av.
Skriven 2019-08-08
