Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Arantxa Echevarria
I rollerna: Zaira Romero, Rosy Rodriguez, Moreno Borja, Rafaela Leon, Carolina África Martin
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-08-02
Om lesbisk kärlek i romska kretsar handlar Carmen & Lola. Inget lätt ämne att gestalta förstås. För det säger sig själv att det hela lätt skulle kunna kantra över att bli en renodlat svartvit skildring av unkna stenåldersvärderingar, snarare än som är fallet här, ett stenhårt, men rättvist inlägg mot en förlegad kultur styrd av spindelvävsdammiga konventioner och (över)strikta religiösa tolkningar. Med andra ord gynnar det faktum att det finns nyans i framställningen bara filmens budskap. Även om helheten ändå måste sägas lida av ett visst mått av standardisering.
Vi befinner oss i dagens Madrid, och i den romska gemenskapen pressas sextonåriga Lola ständigt att sikta in sig på pojkvän och familjebildning. Hennes kusin Rafael å sin sida har fått den utåtriktade och tillika ett år äldre Carmen på kroken. Förlovning stundar, och sedan är det tänkt att livet ska gå som på sedvanlig traditionell räls för henne med barnafödande, hushållssysslor, behagande av mannen och allt annat som hör kvinnans lott till i dessa kretsar.
Men så blir det inte. Den lite tystlåtna och tillbakadragna Lola är nämligen gay, och nu börjar hon kasta nyfiket lystna blickar på kusinens tillkommande mellan de räddhågsna chattförsöken med likasinnade på nätet. Carmen å sin sida säger sig förstås inte attraheras av det egna könet, men man ska aldrig säga aldrig. För mycket riktigt finner de unga tu till slut kärleken ändå. Något som omgivningen aldrig i helvete kan acceptera.
Det här kan väl aldrig sluta väl, tänker säkert vän av ordning. Eller kan det? Svaret är inte entydigt, men en sak är säker; ska flickorna kunna vara tillsammans måste de lämna sitt kraftigt kringskurna liv.
Carmen & Lola är onekligen en välmenande sympatisk film som både engagerar och förskräcker. Sistnämnda inte minst för att den uppvisar en för oss här i Sverige främmande reaktion över homosexualitet av ett slag som är både hysterisk och på gränsen till vansinnig. Den är svår att ta till sig, helt enkelt. Det är dock inte själva kärlekshistorien, som mitt i alltihopa ter sig både söt och trovärdigt trevande.
Fast just trovärdigheten får sig onekligen en törn i och med ett väl positivt slut. Men vem bryr sig, man måste väl få lov att drömma, verkar det som om den manusförfattande regissören Arantxa Echevarria har velat säga. Något i alla fall jag gärna skriver under på.
Skriven 2019-07-29
