Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Robert Budreau
I rollerna: Ethan Hawke, Noomi Rapace, Mark Strong, Shanti Roney, Chistopher Heyerdahl
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2019-07-03
Ett av mina allra första TV-minnen är direktsändningarna från Norrmalmstorgsdramat 1973. Åtminstone en av sändningarna. Jag var fem år och satt hemma hos mormor och morfar, och ritade väl antagligen serier när mormor ropade från TV-rummet – “Kom ska du få se på alla polisbilarna!”. Så jag gick in och tittade på polisbilarna.
… Ja, det var allt. Inte mycket till anekdot, jag vet.
Stockholm, med manus och regi av Robert Budreau, är en ny kanadensisk-amerikansk film som bygger på Norrmalmstorgsdramat. Väldigt löst, bör jag tillägga. Antagligen diarrélöst. Dessutom är alla namn ändrade, utom Olof Palmes.
Jag kan inte bestämma mig för om denna bisarra dramakomedi mest är fånig, eller om det är en tvättäkta kalkonfilm – eller om den bara är dålig. Sevärd är den dock – om man vill se något otroligt konstigt på bio. Några exteriörer är filmade i Stockholm, men det mesta har gjorts i Kanada. Det är 1973 och Ethan Hawke spelar “Helsingborgsrånaren Lars Nyström”, som klär ut sig till en annan rånare, Kaj Hansson. Beväpnad går han in på en bank i Stockholm, på skylten utanför står det Kreditbanken, men på reklamskyltar därinne står det bara Kreditbank. Lars, som är uppvuxen i USA och därför pratar amerikanska, skjuter i taket och skriker, men verkar glömma bort att framföra sitt ärende. Skulle han inte råna banken?
Lars håller en handfull anställda som gisslan, en av dem heter Bianca Lind, hon spelas av Noomi Rapace iförd glasögon man kan få in satellit-TV med. Lars kräver att hans kompis Gunnar (Mark Strong) ska släppas ut från fängelset i Kalmar och föras till Kreditbanken. Gunnar anländer, de pratar om Helsingborg och Göteborg, och de sjunger Dylansånger, och plötsligt har Bianca fattat tycke för Lars.
Ibland kommer polisen på besök. Banken är omringad, och det är bara för polischefen Mattsson att knalla in och ut som han vill. Mattsson spelas av kanadensaren Christopher Heyerdahl, som pratar med samma sjungande norska brytning som i TV-serien Hell on Wheels. Shanti Roney spelar Olof Palme i två-tre besynnerliga scener. Han sitter ensam vid skrivbordet på sitt flotta kontor och äter middag och dricker rödvin.
Stockholm är en makalöst flängd film. Den är avsedd att vara lite rolig, men det som är roligt är inte handling och repliker, utan den tafatta regin och en höga märklighetsfaktorn. Ethan Hawke och Mark Strong är två skådisar jag verkligen gillar, men om man nu spenderar pengar på flera bra karaktärsskådespelare, och dessutom tar hjälp av polismuseet i Stockholm, kunde de inte då också avsatt lite pengar till att skaffa fram autentiska polisuniformer?
Poliserna i Stockholm bär påhittade uniformer. Hittepå-uniformer. De ser ut som om de kommer från Syldavien, eller något ditåt.Det är inte mycket i filmen som känns svenskt, interiörerna osar mest öststater, eller möjligen en Cronenbergfilm från sjuttiotalet.
Filmen är ovanligt kort, bara 92 minuter, vilket vi tackar för, men detta innebär att allting sker lite väl snabbt. Det så kalllade stockholmssyndromet uppstår nästan omedelbar, utan någon större psykologisk uppbyggnad. På ljudspåret ligger det ofta “tokig musik” för att markera hur tokigt det här är.
Visst är det kul och fascinerande att höra skådisar som Hawke och Strong prata om olika svenska städer, men Robert Budreaus film får nog anses vara ett ganska rejält misslyckande. Det känns om om han inte riktigt vetat vilken typ av film han velat göra.
Gustaf Hammarsten medverkar en minut som taxichaufför.
Skriven 2017-07-03
