GREEN BOOK

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Musikdrama, USA 2018
Regi: Peter Farrelly
I rollerna: Viggo Mortensen, Mahershala Ali, Linda Cardellini
DVD/Blu-Ray
(Nordisk Film)

BETYG: FEM

Klassiska musiker och pianospelande underbarn får nästan aldrig sin egen film. Om de inte är Mozart. Homosexuella, afroamerikanska, klassiska musiker är i stort sett ignorerade av historieskrivningen. Mahershala Ali gör ett hyllat och prisbelönt porträtt av en musiker, Doctor Donald Shirley, som är i minoritet — på så många sätt — i den hyllade och prisbelönta filmen Green Book.

Filmen är regisserad av Peter Farrelly och även skriven av Farrelly tillsammans med Brian Hayes Currie och Nick Vallelonga, som är son till Tony Vallelonga, och filmen fokuserar på Don Shirleys vänskap med Tony och hans familj.

Peter Farrelly är hitintills mest känd för lättsamma och lättviktiga komedier och även i den här filmen spelar ett lättsamt komiskt stråk en viktig roll.

Som när den stora, bullriga och kärleksfulla italienska familjen debatterar om en av deras förfäder hjälpt Leonardo Da Vinci att måla taket i det Sixtinska kapellet och om det i sådana fall är därför som Tony är så bra på att skiva vackra och poetiska brev till sin fru Dolores (det är i själva verket för att Don Shirley hjälper honom!). Eller när familjen diskuterar huruvida det är farligt att klättra upp på en TV-apparat, eller om det bara är brödrostar som är farliga, och i såna fall bara om man har dem med sig i badet …

Don Shirley får hela tiden stå för värdighet, bildning och finess, filmen igenom, medan Tony och de andra italienarna får stå för comic relief, vansinniga och rappa repliker och action. Som att slå folk på käften.

Tonen sätts tidigt i filmen när Tony gör själ för sin lön på The Copacabana i New York och bankar en tafsande gäst sönder och samman, till tonerna av storband och smörsång.

Green Book presenterar stundom ett omvänt “white saviour” scenario, där det är Tony som behöver räddas från den väg som han håller på att slå in på, av Don Shirley som är mycket ärligare och dessutom mycket mer sansad.

Storbandssångaren som sjunger i inledningen av filmen är ett slags Frank Sinatra figur, och nästa affischnamn på The Copacabana är Sammy Davis Junior. Underförstått: du blir ingenting inom underhållningsindustrin om du inte skakar hand med maffian.

Om du inte är Don Shirley så klart och har integritet och rör dig i helt andra kretsar.

Men musik är ändå musik och Green Book har ett storslaget soundtrack med låtar som folk lyssnade på 1962 — och man har ändå undvikit de största (och dyraste) hitlåtarna. Resultatet är en effektiv men ekonomisk playlist för filmen, en playlist som andas 100% hög kvalitet och som hela tiden ger feel-good-toner.

Praktiskt taget alla musikaliska genrer är representerade och höjdpunkten kommer i slutet av filmen med en jazzig version av Chopin — levererad av Don Shirley med nytt komp, i en scen på en arbetarklassbar, och i den scenen visar man att all musik är för alla och att det inte bara är överklassen som kan uppskatta klassiskt!

Gränser är till för att överskridas och att sätta musik i olika fack är lika dumt och fördomsfullt som att sätta människor i olika fack och att begränsa vad de kan tänkas tycka om och kunna ta till sig, på grund av vilka de är eller vilka de ser ut att vara.

Green Book är en utmärkt musikbiografi — som ger en bild av hur musikscenen och musiklivet såg ut under en viss tid och på en viss plats.

Green Book är dessutom ett enda långt triumftåg för musikens helande och förenande kraft. Och filmen levererar förmodligen årets bästa, vackraste och mest varierade soundtrack. I konkurrens med musikfilmer som Boheman Rhapsody och A Star is Born och Rocketman. Det är inte dåligt!

Skriven 2019-06-28