Oj, vad skall vi ta oss till nu

Klicka på bilden, för att se hela bilden

I flera av dagens (2019-06-25) tidningar läste jag något som troligen förmörkade semesterns bekymmerslösa tillvaro hos en och annan missbrukare av religiösa ryter. Så här stod det på ett ungefär. Nu bryts en lång och årlig tradition i SVT. Det blir inte några nya avsnitt av Morden i Midsomer efter Allsång på Skansen den här sommaren.

Jag är bekant med deckarlitteraturen främst genom alla dessa otaliga filmatiseringar som visas på tv. Och under dessa, i mina ögon ofta trista visningar märkte jag att deckargenre har hisklig mycket med religion att göra. Och då tänker jag inte bara på sådana iögonfallande yttre händelser som bikt, det vill säga utfrågning av vittnen och misstänka, absolution, det vill säga fällande eller friande dom etcetera, utan jag tänker mest på formen. Liksom de troende mer eller mindre tvingas att underkasta sig en religiös dogm, oavsett hur absurd den må vara – med det menar jag att den troende intalar sig att hen tror på en mängd fysikaliska orimligheter i strid mot den biologiska existensen lagar – så måste en läsare/åskådare av en deckare oreserverat tro på alla de ”avslöjanden” som författaren, utklädd till fadern Brown, Tom Barnaby etcetera, bjuder på. Det ligger i deckarlitteraturens förutsättning att de flesta lösningar och avslöjanden får hjälpande hand av något ”övernaturligt”, en deus ex machina, som är latin och betyder ”gud ur en maskin”. Liksom i religionen.

Vore det inte så, så skulle varje någorlunda begåvad läsare lösa varje berättelsens ”gåta” långt innan bokens eller filmens slut. Det är således ingen tillfällighet att det förekommer så många präster och munkar och kloster och kyrkor i deckarlitteraturen, allt från Dan Browns Änglar och demoner och Da Vinci-koden till Brian Moores The Statement. Och filmatiseringen av den sistnämnda räddades inte ens av det faktum att den bygger på en autentisk historia, att ingen mindre än Norman Jewison, regissören av Jesus Christ Superstar och Agnes of God regisserade den, och att rollistan bjuder på Michael Caine, Alan Bates, Tilda Swinton och Charlotte Rampling.

Jag är ingen expert på deckare, men de jag känner, mestadels från tv, de är parodier. Per definition. Ta exempelvis ovan nämnde Detective Chief Inspector Tom Barnaby, kändisen från Morden i Midsomer. Denne har jagat 122 olika mördare i lika många avsnitt till dags dato, vilket betyder att så gott som samtliga invånare i grevskapet Midsomer är antingen mördare eller hans/hennes offer. Och Barnaby som bör känna inte bara samtliga invånare i grevskapet utan även deras mest intima vanor, far hit och dit, och fram och tillbaka och försöker komma på var hans närmaste granne bor. Det ställs frågor vars förklaringar åtminstone jag inte kan följa och ändå, sim sala bim, allt faller på plats och vi får veta att om mördarens far inte hade ett sexuellt förhållande med mördarens moder, så skulle mördarens karriär börja och sluta som en spilld spermie.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

Skriven 2019-06-25

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners