Klicka på bilden, för att se hela bilden
Bara ämnesvalet är kontroversiellt, och det faktum att självaste Jonas Åkerlund både varit med och skrivit manus och regisserat gör förstås inte det hela mindre pikant. Det är naturligtvis den norska black metal scenens uppgång – nåja – och fall som avhandlas i Lords of Chaos, och det hela är inte vackert.
Bortbleknat djävulskap
Nu har förstås de flesta ordinära individer i bästa(?) fall bara fragmentariska bilder av allt detta djävulskap i huvudet efter att ha sett på nyheterna eller läst någon enstaka tidningsartikel. Dessutom ligger händelseförloppet vid det här laget över tre decennier tillbaka i tiden, så på det hela taget har de chockerande ingredienserna med satanism, kyrkbränningar, mord och självmord i mixen bleknat bort.
Få lär bry sig om sanningshalten
Därmed kan jag inte låta bli att undra hur folk som ser denna film tar in den. För egen del ligger det nära till hands att tro att många kommer att se den som en utflippad berättelse om en metalnich i periferin, och inte så mycket mer. Majoriteten i denna internetignoransens tidevarv lär dessutom inte ens känna till att det som skildras verkligen hänt. Således är det med all sannolik bara de närmast sörjande som verkligen snöat in på denna mörka monotontrista musik en gång i tiden som bryr sig om huruvida allt Åkerlund och hans medmanusförfattare Dennis Magnusson visar upp verkligen hänt fullt ut eller inte.
Euronymous historia slutar illa
Vilket det ju inte har. Redan förtexterna indikerar detta. Baserad på sanning, lögner och vad som faktiskt hände, framträder helt kort på bildskärmen innan Øystein Aarseth alias Euronymous med skådespelaren Rory Culkins röst inleder med att deklarera att det här är hans historia, och att den kommer att sluta illa. No kidding är man benägen att tillägga. Redan de initiala förutsättningarna ter sig olycksbådande, men ju längre in i händelseförloppet man kommer desto mer inser man att det inte fanns någon återvändo.
Korsfäst råtta med sitt CV
Men vi tar det från början. Året är 1987, och sjuttonårige Øystein är less på och hyser antipatier mod det goda religiöst präglade Norge, så han vill ge allting fingret. Detta gör han genom att bilda bandet Mayhem. Deras musik var dystert mörk och kompromisslös, och liveframträdandena ökända. Och värre blev det när svenske Per Yngve Ohlin alias Dead blev frontman. I filmen skickar han en korsfäst råtta med sitt CV till Euronymous. Detta satte tonen för hans professionella gärning. Live hade sångaren nämligen för vana att skära sig i med både kniv och glasbitar. Inte helt normalt, kan tyckas, och Dead var mycket riktigt en plågad ung man. Så han sköt sig i huvudet efter tre år med bandet. Varpå Euronymous fotograferade resultatet innan han ringde polisen.
Närde satanistsympatier i inre kretsen
Fast i slutänden handlar förstås inte den här filmen så mycket om musik som man skulle kunna tro. Hur skulle den kunna göra det? Visserligen finns det en poäng i att Øystein var den som var med och skapade black metal, men han och resten av bandet ägnade sig i sanningens namn inte så mycket åt musik. Av filmen att döma höll man mest på med idel djävulskap och inte så mycket med att skriva och spela in nya sånger. Mycket tid spenderades tydligen i källaren till Euronymous skivaffär Helvete, där man närde sina satanistsympatier i den inre kretsen kallad Black Metal Inner Circle.
En stackars ep var av allt att döma det enda gänget fick till under denna våldsbesudlade period. Det var först efter mordet på Euronymous som första albumet De Mysteriis Dom Sathanas såg dagens ljus 1994. Detta hade tydligen värkts fram under flera år, och släpptes postumt efter nämnda mord.
Infekterad maktkamp slutade med mord
Kyrkbränningarna då, undrar kanske vän av ordning här. Ja, det har fått en icke oansenlig roll i filmen, men det var först när nazistsympasitören och tillika värste knäppisen Varg Vikenes kom in i bilden. I slutänden mördade Varg Euronymous i kölvattnet på en infekterad maktkamp, men innan dess eldade – pun intended – den starkt antikristne Varg på sin vän och åsiktsfrände att hänga på i förstörelselustan vad gäller diverse Guds hus.
Plågsamt utdragen avrättning
Så vad ska man då säga om Lords of Chaos? Att det är en fascinerande, intressant och oundvikligen motbjudande historia råder det ingen tvekan om, och i Jonas Åkerlunds händer målas givetvis (film)canvasen i breda grova penseldrag. Det som visas upp är knappast vackert eller mainstream, men det varken kan eller ska det vara heller.
Som vanligt är Åkerlund också mycket riktigt grafisk i våldsskildringarna. Blodslasket i samband med Deads självmord kräver inga ytterligare förklaringar om man säger så. Det gör inte heller en annan bandmedlems mord på en homosexuell. Eller Vargs avrättning medelst kniv av Euronymous för övrigt. Denna ter sig nästan plågsamt utdragen och explicit.
Destruktiviteten tog ut sin rätt
Men så är heller inte Åkerlund den som skönmålar. Den som vill får väl kalla honom spekulativ, men för egen del kan jag tycka det är skönt att Åkerlund inte förbättrar helheten av det som hände inom den här kretsen människor. I hans ögon fanns det inga vinnare i den här världen, bara förlorare. Destruktiviteten tog ut sin rätt, och den andlige kan kanske kalla det karma. För ingen inblandad var i närheten av att vara sympatisk. Förvirrade vilsna och i vissa fall plågade av svåra minnen? Kanske det. Men aldrig coola, trevliga, mysiga eller just sympatiska. Snarare otrevliga, korkade, naiva, fördomsfulla ignoranta och barnsliga och en del annat jag inte kommer på just nu.
Lek blev till blodigt allvar
På många sätt ter sig de inblandade i detta drama som långt ifrån mogna gossar som lekte. Problemet är bara det att leken blev på blodigt allvar. Euronymous sände initialt mest ut destruktiva budskap och bekände sin trohet till satanismen, men omgivningen krävde riktiga brasor, inte bara rökridåer för att nu ta till en simpel liknelse.
Varg Vikenes tidigarelagda frihet
Så för egen del har jag svårt att bli upprörd över om Åkerlund och Magnusson inte berättar den fullständiga sanningen. Däremot finns det all anledning att hysa ilska över att galenpannan Varg Vikenes har varit en fri man sedan 2009. Efter att som det heter ha sonat sina brott. Typ. För han dömdes trots allt till Norges strängaste straff, det vill säga tjugoen år 1994, men släppte alltså i förtid.
Mixad sjuk filosofi och dom för hatpropaganda
Varför i all sin dar då, kan man undra. Ja, inte kan det vara för att stillot fick Vikenes att reflektera och göra honom till en bättre människa. När berörd myndighet skulle ta beslut om förkortad strafftid borde det rimligen inte ha varit ett plus att han utvecklat sin mixade sjuka filosofi där ockult nazism möter gammal norsk hednisk ideologi redan bakom galler. Eller vad tror ni?
Vad mer? Jo, Vikenes har sedan sitt frisläppande även blivit dömd för hatpropaganda mot både judar och muslimer i sitt nya hemland Frankrike där han bor med sin av allt att döma likaledes fanatiska fru Marie Cachet. Ett rollspel med rasistiska förtecken har också sett dagens ljus liksom ett halvdussin album med det egna bandet Burzum.
Dårar fixerade vid att sprida sina gener
Ja, också tycker Vikenes om att föröka sig med sin bättre(?) hälft. 2017 hade barnaskaran nått ett halvdussin. Och det är inte slut där. Planer på fler ätteläggar förelåg även på detta stadium. Allt enligt Wikipedia. Herregud, säger jag bara. Man kan onekligen undra varför dårar så ofta är så fixerade vid att sprida sina gener vidare i så stor omfattning som möjligt. Kanske helt enkelt för att de är just detta. Inte är vid sina sinnes fulla, alltså. Men vad vet jag.
Tittar upp med godkännande satansblick
Men nog om Vikenes nu. Istället låter jag cirkeln slutas genom att påminna om att Mayhem faktiskt alltjämt existerar. Sedan Euronymous blodiga avsked till denna värld har bandet spelat in ytterligare fyra album. Så jag antar att den avlidne grundaren tittar ner från sin himmel med stolthet. Eller kanske snarare upp där från sitt helveteshål med en godkännande satansblick. Eller något ditåt.
Skriven 2019-06-24
