TAKE THAT, KB Hallen, Köpenhamn den 22 juni 2019

Klicka på bilden, för att se hela bilden

På sin tid på nittiotalet hade Take That en för sammanhanget normallång, intensiv och framgångsrik karriär. Efter hyfsade sju åt var det tack och hej 1996. Början till slutet var när de dåvarande gossarnas bad boy Robbie Williams lämnade året innan med fingret i vädret åt det resterande medlemmarna i allmänhet och primäre sångaren och låtskrivaren Gary Barlow i synnerhet.

En högst levande enhet

Men det alla trodde var slutet var som bekant allt annat än just detta. Istället blev det återförening och comeback av stora mått 2006. Denna har hållit i sig sedan dess, vilket betyder att gruppens fas två existerat dubbelt så länge som under den initiala diton. Under denna tid har man dessutom släppt hela fem fullängdare, vilket kan sättas i relation till de tre som släpptes första vändan. Således kan man nog med gott fog säga att Take That är en högst levande enhet. Även om de numera decimerats till en trio.

En evolution i mognad

Låt mig sedan slå fast att det är en myt att pojkband inte förnyar sig. I fallet Take That ter sig skillnaden hur tydlig som helst. Den räcker med att först lyssna på sista verket från ungdomstiden, Nobody Else och sedan plocka fram comebacken Beautiful World för att se detta. Det går liksom oundvikligen att missa att notera att något hänt. Borta är det dansanta, det lättgrooviga och den lite mer lyxiga framtoningen i ljudbilden.

Nu påstår jag inte på något sätt att Take That blivit ruffiga, udda eller alternativa på något sätt. För det är verkligen inte sant. Däremot har ljudbilden blivit mer organisk, mer renodlat popig och helheten totalt sett mognare. Man kanske skulle kunna kalla processen för evolution. En naturlig sådan med tanke på att herrarna nu faktiskt börjar närma sig de femtio.

Simultandansanta takter

Med tanke på detta var det väl därför också naturligt att det inte förekom överdrivet mycket dancemoves i den knappt nittio minuter långa showen. Det dröjde nästan en halvtimme innan första sången från den tidiga katalogen, Pray avverkades, och det var också mycket riktigt först då det uppvisades gamla simultatdansanta takter. Till publikens stora jubel, bör tilläggas.

Back for Good – kvällens mest givna paradnummer

Mer av samma klassiska Take That-vara följde i kölvattnet på detta nummer, däribland stapelvaror som Everything Changes, Babe och A Million Love Songs. De två sistnämnda sångerna gjordes för övrigt i snyggt avskalade versioner med trion sittandes på barstolar efter ett mindre antal uppskruvade och får man förmoda, fysiskt krävande sånger. En tjusig Back for Good följde, och denna megahit framstod också helt följdriktigt som kvällens kanske mest givna paradnummer.

Tidiga diskoalster inte det mest minnesvärda

Det gjorde däremot inte de covers som initialt bidrog till gruppens genombrott. Visst, trion gjorde nu som då effektiva glada diskoalster av soulgruppen Tavares It Only Takes a Minute, Dan Hartmans Relight My Fire och Barry Manilows mäktigt ödesmätade Could It Be Magic, men någonstans tillhörde dessa alster vare sig kvällens mest minnesvärda eller personliga inslag.

Effektivt catchy popdängor i parti och minut

Istället är det värt att framhålla hur väl det nya materialet modell ”post reunion” står sig eller till och med överträffar det man hittar i den tidiga sångkatalogen. Bekräftelser på detta hittade man i kanske större omfattning än förväntat denna afton. Sådant som inledande Greatest Day, taktfast Beatlesdoftande Shine, tjusigt kamplystna Get Ready for It, smygande Everlasting och överraskande vemodiga The Flood tillhörde definitivt höjdpunkterna. Att döma av detta pärlband av starka låtar verkar Barlow och hans kamrater kunna klämma ur sig effektivt catchy popdängor i parti och minut i dessa dagar.

Harmoni och glädje i gruppen

Som helhet måste jag också säga att det ter sig mycket lätt att uppskatta den plats Take That befinner sig på för tillfället. Inte minst för att de tre männen i dessa dagar har distans till sin ungdomliga period. Som de proffs de är omfamnas det förflutna, men ingen inblandad försöker vare sig upprätthålla eller återskapa dess höjdpunkter. De har gått vidare, och verkar ha genuint roligt där uppe på scenen. Det råder harmoni och glädje i gruppen, och det smittade onekligen av sig på publiken där i KB Hallen. Å andra sidan är det svårt att misslyckas med den sångkatalog Take That är i besittning av, men berörda parter vet att pop är allvarliga saker, och de agerar därefter.

Högt underhålningsvärde för popälskare

Förmodligen är det också därför som utanpåverket på denna turné inskränker sig till en snygg ljusshow och ett par konfettiregn. Allt för att musiken ska spela huvudrollen, och inget annat. Vilket ju är vackert och för den delen också rätt tänkt. För underhållningsvärdet för varje älskare av god och välgjord mainstreampop var onekligen högt i denna trots allt tämligen opretentiösa tillställning. Det går verkligen inte att förneka.

Skriven 2019-06-23