DRAKENS ÅR (Year of the Dragon)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Saknad, stor och vulgärt åttiotalsaktig gangsterfilm, USA 1985
Regi: Michael Cimino
I rollerna: Mickey Rourke, John Lone, Ariane, Leonard Termo, Raymond J. Barry
DVD/Blu-Ray/VOD
(Studio S Entertainment)

BETYG: FYRA

Det blev ett jävla liv när Drakens år gick upp på bio 1985. Framför allt i USA, där filmen anklagades för att vara rasistisk. Regissören Michael Cimino och manusförfattaren Oliver Stone försvarade sig med att hävda att deras film handlar om rasism, och att den skildrar den organiserade brottsligheten i New Yorks Chinatown på ett realistiskt sätt. Här i Sverige klagades det på att filmen var för våldsam, för blodig, och några anmärkte på det grova språket.

Återkomst efter remarkabel flopp

Drakens år utnämndes både till en av 1985 års bästa filmer – och till årets absolut sämsta film. Själv älskade jag Drakens år när den kom. Detta var Deer Hunter-regissören Michael Ciminos återkomst efter den remarkabla kalasfloppen Heaven’s Gate, som kommit fem år tidigare. Jag minns när jag såg Drakens år första gången – det var på Landskrona Filmstudio på Bio Maxim, antagligen 1986. I salongen, ganska nära mig, satt min bildlärare Gunnar, och eventuellt även Gunnars son. När filmen började sa Gunnar “My little yellow friend!” flera gånger.

Hete och coole Mickey Rourke

Filmens huvudperson, polisen och Vietnamveteranen Stanley White, spelas av Mickey Rourke. Det är ganska svårt att föreställa sig det idag, men i mitten av 1980-talet var Mickey Rourke het, han ansågs vara cool och en lovande skådis. Även jag tyckte att han var cool – kanske i synnerhet som kommissarie White, med gråfärgat hår och hatt. Att Stanley White, som var en verklig polis i New York, var rasist och egentligen inte alltför sympatisk, var det lätt att ha överseende med. Rourke var ascool.

Ett krig mellan triadledare och andra maffiabossar blossar upp i Chinatown. Poliserna är korrumperade. Stanley White tänker rensa upp. Denna upprensning leder förstås till ett blodbad.

Skitig, neonglänsande och saknad gangsterfilm

När jag nu såg om Drakens år, efter att inte ha sett den sedan 1990-talet, dröjde det inte länge innan jag kände att det här är en typ av film jag saknat – en typ av film som knappt görs längre. En stor, myllrande snutfilm, som både är skitig och neonglänsande, det är drama och blodig action, och många karaktärsskådespelare syns i rollerna. Det är vulgärt på det där härliga 80-talssättet. John Lone gör en av gangstrarna, Raymond J Barry spelar en polis. Jag vet inte riktigt vad som hände med den här sortens gangsterfilmer. Det görs en och annan än idag, men genren försvann nog i samband med att Hollywood slätade ut sina produktioner för att bredda målgrupperna.

Skådespelerska i huvudrollen anmärkningsvärt dålig

Jag tycker fortfarande att Drakens år är jättebra, det här är en av de stora gangsterfilmerna. Det enda som inte funkar alls, är scenerna med en TV-reporter, som spelas av fotomodellen Ariane Koizumi. Hon är verkligen skitdålig. Anmärkningsvärt dålig. Och hon har den kvinnliga huvudrollen!

Michael Cimino regisserade ytterligare tre filmer efter Drakens år. Ingen av dem är speciellt bra, men jag känner att jag borde se om Sicilianaren. Cimino dog 2016.

Som bonusmaterial på denna Blu-ray-utgåva ligger ett kommentarspår med Cimino. Det har jag förstås inte lyssnat på – jag menar, vem har väl tid med sådant i dessa tider?

Skriven 2019-06-20