Klicka på bilden, för att se hela bilden
Han är den rosade och Grammisbelönade jazzpianisten med en tjugofemårig skivkarriär och en rad samarbeten med idel kända namn som Louis Hoffsten, Sara Isaksson, Rebecka Törnqvist och inte minst Helen Sjöholm på meritlistan. Men alla goda ting når alltid sin ände. Åtminstone tillfälligt. För de senaste åren har jazzartisten Anders Widmark i första hand ägnat sig åt att vara manusförfattare, regissör och skådespelare, och nu kan det färdiga resultatet av dessa vedermödor äntligen skådas på landets biografer. Titeln på verket ifråga är A Music Story, och precis som denna antyder utgör musik en vital del av handlingen i denna breda, men samtidigt smått absurda och humoristiska familjefilm med stänk av allvar.
Världens längsta rockvideo
– Ja, eftersom jag hade jobbat med musik innan och samtidigt alltid haft ett filmintresse blev det så här, säger Anders. Det viktiga för mig var att filmen handlade om och berättade med musik. Att bara göra ett drama hade inte varit aktuellt.
A Music Story kretsar kring elvaåriga Moa, som drömmer om att bli popstjärna precis som sin idol Ace Wilder. Därför anmäler hon sig till talangtävlingen Syltpopidolerna. Musikerpappan Anton tycker dock inte detta är en bra idé, så Moa berättar inte för honom vad hon gjort. Världens längsta rockvideo, har upphovsmannen själv betecknat det hela som, och även om denna beskrivning kanske är något överdriven finns det stora korn av sanning i den.
Intäkterna går till andra
Den nyblivne filmmakaren berättar att han alltid tänkt på det här med film. Hela livet har han fantiserat över de stämningar och historier kan förmedlas med filmmediet. Visst, historier berättas också i musikalisk form, men tankarna på att verkligen göra något filmiskt förstärktes av en “musikbransch i förändring”.
– Det första jag tänkte på var ju ändå inte att göra film i det läget. Men det var lång tid det inte ens fanns något värt att kalla musikbransch. Idag finns ekonomi i branschen igen, men intäkterna går till andra. Jag brukar skoja och säga att om man ska tjäna pengar på musik idag så ska man gå på Handelshögskolan inte på musikskola, och det är väl det som är det komiska i den här filmen.
Bär alltjämt med sig musiken
– Det måste ha varit en svår insikt att ta till sig att det inte fungerade att bara vara musiker längre?
– Jag kan tänka mig att det var så. Fast jag hade nog jobbat med filmiska uttryck ändå idag, men nu blev det mer definitivt. Jag älskar fortfarande att skriva låtar, men jag har inte koll på sociala medier, så jag startar på noll nu när jag ska nå ut med filmen. Det här är en rivstart för mig när det gäller att kommunicera på det här sättet. Fast jag känner mig inte vingbruten. Musiken bär jag alltjämt med mig, så kommer det att vara hela livet. Samtidigt är jag fortfarande nyfiken.
Har burit på filmen i fyra år
Nyfikenheten har självklart varit en fördel medan processen från ax till limpa pågått, men Anders är mycket väl medveten om att han knappast gett sig in något lättare i och med hoppet till filmbranschen. Snarare har livet gått från en oklarhet till en annan, som han själv uttrycker saken. Samtidigt innebär bara det faktum att filmen nu är ute på biograferna en framgång. Sedan väntar så småningom också en scenversion av filmen, så något har han onekligen fått ut av det här. Men med detta sagt; tillblivelsen av filmen har onekligen tagit sin lilla tid.
– Ja, nu är det 2019, så jag har gått och burit på den de senaste fyra åren. Det första året bar jag bara omkring på idén. Sedan skrev, filmade och redigerade vi. Efter det startade vi ett produktionsbolag. Inte för att vi är rika, men man måste vara professionell, och gå in med sin tid maximalt.
Lång resa för nykläckt entreprenör
Det egna produktionsbolaget samarbetade i sin tur med Lars Pettersson och hans Fundament Film, ett bolag som bland annat har filmer och tv-serier som 30 grader i februari, Skumtimmen och Prästen i paradiset på meritlistan, något Anders pratar uppskattande om. Men att arbeta med baksidan av filmbranschen där sådant som finansiering och distribution ingår är ett byråkratiskt arbete.
– Oh ja, det är mycket byråkrati. Den ekonomiska verkligheten med kompanjoner och distributionsgrejen är svår. Den här filmen har nått ända till Filmstaden nu, och det har inte varit lätt. Också lever vi en politisk värld. Vi är ju independent, så vi har bara fått ett litet SFI-stöd. De som sitter på de statliga pengarna har ju ett uppdrag, och som nykläckt entreprenör har det varit en lång resa att möta alla dessa människor.
Smoke on the Water och Mozart minne från musikskolan
– För att nu återgå till det rent konstnärliga, så antar jag att du skrev manuset före de popiga låtarna?
– Nej, jag skrev sångerna först. När jag visste att det skulle bli en musikfilm skrev jag dem direkt. Men det fanns ett synopsis redan då om en flicka som ville sjunga. Sedan växte historien utifrån det. Ett av mina första minnen från musikskolan var när jag gick i korridoren, och hörde musiken som kom från de olika klassrummen. Någon spelade Smoke on the Water, någon Mozart och så vidare. Just det minnet är väldigt centralt, och det har jag med i filmen. Jag minns hur jag träffade de här lärarna med olika värderingar. Jag kommer ihåg allt från de här musikpoliserna till identifikationen med musiken. Men för att sådant ska fungera på film måste man ha en historia.
Hamlet som stand up
För Anders i egenskap av debuterande långfilmsregissör var det av uppenbar anledning viktigt att få hjälp på vägen. Således delades regijobbet mellan honom och dramaturgen Anna Maria Hutri och Roger Westberg, till vardags teaterdirektör för Boulevardteatern i Stockholm.
– Sista halvåret kom Anna-Maria in för att lägga scenerna rätt. Alla pusselbitarna fanns redan, men mycket av det hon gjorde hade med det logiska och linjära i historien att göra. Hon skrev till exempel Moas voiceover, så storyn skulle få den rätta tydligheten. Roger i sin tur tog hand om personinstruktionen när jag gjorde spelscener själv. Han har gjort Hamlet som stand up tidigare, så han förstår den biten.
Ofrivilligt att vara med mer själv
– På tal om det. Var det tanken från början att du skulle spela den manliga huvudrollen?
– Meningen var att jag skulle spela piano, och vara den här pappan. Jag skulle bara ha några repliker, men för att få det att fungera var jag tvungen att agera mer. Så det blev ofrivilligt så att jag är med mer. Istället var det pianospelandet som fick stryka på foten, så egentligen skulle någon annan ha kunnat spela min roll. Men eftersom jag redan fanns med en del på film på det stadiet fick jag försöka göra rollen så trovärdigt jag kunde.
Claes Malmberg som bufflig managertyp
– Sedan är ju både Helen Sjöholm och Claes Malmberg med också? Och Helen har du ju arbetat med tidigare?
– Ja, hon var den första jag ringde eftersom jag kände henne sedan tidigare. Sedan är hon en bra skådis också.
– Claes Malmberg spelar din manager i filmen?
– Ja, och jag har själv haft två managers genom åren, och verkligheten överträffar ofta dikten. Så jag vet hur de kämpar för att ordna fram pengar. Framförallt tänker jag på den här lite äldre, buffliga managertypen som Claes spelar. De tycker om musik, men kan inte så mycket. Samtidigt är hans figur inte bara en buffel. Han hjälper pappan förstå dottern när det gäller det här med talangtävlingen. Claes är en bra karaktärsskådis.
Anders Bagge manager
– Sedan får vi inte glömma den numera trettonåriga Victoria Rönnefall i Moarollen. Har hon gjort något tidigare?
Nej, hon har inte gjort film överhuvudtaget. Däremot har hon varit med i en talangtävling, och numera är Anders Bagge hennes manager. Så hon är en talang, och det var min mission att regissera henne. Det blev min uppgift att lära henne agera naturligt framför kameran.
– Jag har förstått att hela inspelningen skedde i din hemstad Uppsala?
– Ja, jag och teamet tyckte det var praktiskt. Sedan kunde det vara en kontrast till alla Stockholmsmiljöer man alltid ser annars.
Ge upp hade varit otänkbart
– Nu är filmen klar, men vägen var lång. Funderade du någonsin på att ge upp?
Alltså, jag förstod ju att om jag inte genomdrev det här själv skulle den inte bli av. Någonstans när man bestämt sig klarar man motgångar bättre om man är beslutsam än om man är ambivalent. Vi lärde oss den hårda vägen. Vi blev ett team, men det här hade inte blivit av om vi inte gjort det själva. Sen betydde det mycket när Lars kom in i bilden. För vi hade inga kontakter i början. Jag tror han trodde på idén, och gav oss chansen. Men att ge upp hade varit otänkbart.
Skriven 2019-06-14
