SWEDEN ROCK 2019, dag 2 (torsdagen den 6 juni) med bland andra SEVENTH WONDER, THREE DAYS GRACE, KROKUS, TENACIOUS D och DEF LEPPARD

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Sjätte juni innebar nationaldag.Vilket betydde att någon i vanlig ordning fått äran att uppmärksamma landets stora dag i den hårda rockens tecken. I år var Lillasyster de utvalda, så vi talar alltså spin offprojektet till nittiotalets nu metalcombo LOK. Sistnämnda har som bekant återförenats – och spelar dessutom på denna festival – efter att ha legat i träda i sjutton år, vilket betyder att cirkeln slutits.

Seventh Wonder och paralleller till Kamelot

Något helt annat figurerade strax därefter på 4Sound Stage, nämligen proggmetal i form av Seventh Wonder. Bandet frontas av Tommy Karevik, till vardags sångare i symfoniska metalbandet Kamelot, och med tanke på detta vore det lögn att hävda att det inte finns paralleller mellan amerikanerna och Stockholmsbandet rent musikaliskt. Inte minst har grupperna pampigheten och det melodiösa gemensamt.

Proggelement aldrig i vägen för melodierna

Likaså går det inte att komma ifrån att Karevik bär fram materialet med sin snygga, dramatiska sång. Sådant som inledande The Everones och den vackra Tiara’s Song utgjorde utmärkta exempel på detta. Mannen lyfte fram de stora känslorna och det episka i lyriken på ett närmast oemotståndligt sätt.

Det fina och utmärkande med Seventh Wonder är att även om proggelementen alltid är närvarande, så står de aldrig i vägen för melodierna. Därmed blir bandet också en fråga om det bästa av två världar. Ta bara en sådan sång som Inner Enemy, där det lättproggiga inslaget i versen på ett totalt självklart sätt omfamnade en popig refräng när väl det rätta ögonblicket var inne

Karevik påpekade att hela tio år hade förflutit sedan förra besöket på Sweden Rock, så det var onekligen på tiden att de var tillbaka. Men de behöver verkligen inte ta lika lång på sig till nästa gång. För det här var ett gäng som onekligen levde upp till de högt ställda förväntningarna.

A.C.T – spännande utan att vara snåriga

Mer av samma vara – typ – följde för övrigt på den tidiga kvällskröken då lika duktiga som nytända Malmöbaserade A.C.T visade upp sig på samma scen. Var en gång i tiden en av de första som intervjuade bandet kring millennieskiftet. Därmed såg jag också tidigt kvaliteterna i deras alster.

Dessvärre blev det nog trots detta aldrig någon liveupplevelse för min del då det begav sig. Tyvärr, tvingas man utbrista. Särskilt som denna senkomna konsert visade sig vara så pass stark. Nummer som smått melankoliska Lady in White, inledande The End och lätt sprittande The Ruler of the World utgjorde för övrigt utmärkta bevis på detta.

I sistnämnda var herrarna faktiskt inne och klampade som hastigast i westcoastterritoret – åtminstone i refrängen, men det som slog mig annars under denna spelning var det faktum att kvintetten alltid lyckas vara spännande utan att vara snåriga och/eller jobbiga. Vilket förstås är en prestation i denna genre där poängen knappast är att kill your darlings.

Pålitliga hitleverantörer

Så över till något helt annat. Post grunge, närmare bestämt. Har alltid med en dåres envishet hävdat att grunge till större delen var lika malande som urtrist, men när etiketten fick tillägget ”post” kom livsglädjen – nåja – showandet och melodierna tillbaka.

Ett av de många band som gjort avtryck är utan tvekan Three Days Grace. Inte minst har de varit pålitliga hitleverantörer. Hela femton ettor på Billboards rocklista kan tillskrivas dessa duktiga kanadensare. Imponerande, minst sagt. Ändå är kvartetten tämligen okänd på våra breddgrader. Kanske för att de sällan eller aldrig turnerat på den här sidan Atlanten, men det kan det möjligen bli ändring på nu.

Positiv trend och viss avighet

Fast hur som helst begick sällskapet Sweden Rockdebut denna tidiga eftermiddag, och utan att nu överdriva kan nog konstateras att det doftade relativt god succé. Inledande, men tämligen avskalade Mountain satte tonen innan sådant som den galopperande The Good Life och riffiga Right Left Wrong fortsatte den positiva trenden.

Från och till vilar det en viss avighet över Three Days Grace alster, men detta hindrade oftast inte hittendenserna i refrängerna. Samtidigt gick vissa sånger hem oväntat bra trots att de nödvändigtvis inte tedde sig som givna ess, Typ I Hate Everything About You, som lite oväntat förvandlades till setets mest givna allsångsdänga.

Fast en del av (live)framgången har säkert också med sångaren Matt Walst att göra. Mannen gör en utåtriktad, småkaxig, men ändå ödmjuk rockstar, som verkligen vill stå på scen, vilket självklart utgör en vinnande kombination.

Värdigt och pålitligt avsked

Vinnare i egenskap av band som sådant får man väl säga att Krokus är. De har rockat hårt sedan 1974 även om sanningen förvisso är att de började som en proggakt. Efter att ha skådat AC/DC ändrades den musikaliska inriktningen, varpå framgången kom, däribland guldsuccéerna i USA, och på den vägen är det sedan dess.

Nu är det dock slut. Så är det i alla fall tänkt. Giget på Sweden Rock är en del av en avskedsturné, och med tanke på detta var det förstås givet att det skulle bli en hitspäckad föreställning. Alla som på förhand trodde att setlistan skulle innehålla örhängen som Long Stick Goes Boom och Rock ‘n’ Roll Tonight kan med andra ord räcka upp handen nu.

Hur det hela tedde sig? Värdigt och pålitligt utan att direkt vara sensationellt blir domen. Men som alltid när ett långlivat band lämnar in kändes avskedet en smula vemodigt.

Growlande på heltid

Vemod är inte det första man tänker på när death metal med fokus på intressanta vikingalegender på längden och tvären avhandlas. Men en sak är säker, landets mesta vikingahistoriker i metallisk sångkostym stavas Amon Amarth, och de är av allt att döma större än någonsin.

Vilket förstås gör en stolt som svensk. Men eftersom growlande på heltid i sångpartierna inte är min kopp av te är det svårt att vara objektiv fullt ut. Jag ser kvaliteterna, men önskar allt som oftast ren sång i de många gånger melodiösa sångerna.

Uttolkare av de (över)pretentiösa dragen

Sistnämnda är både seriöst och allvarligt menat. Jag skämtar i alla fall inte. Det gör däremot Tenacious D, duon med skådespelaren Jack Black och bäste polaren Kyle Gass. Duon vältrar sig i det självironiska och parodiska men tycks ändå ta sin roll som uttolkare av de (över)pretentiösa och pompösa dragen i hårdrockskulturen på allvar, vilket i sin tur har att göra med att det finns mycket kärlek till den inbäddad i deras alster.

För låg volym och lustiga ögonblick

Mycket av humorn ligger förstås i att de tangerar och går över det fånigas gräns i sina texter. Det är där flinen i bästa fall kommer hos publiken, men då krävs förstås att de går fram, och för oss som stod lite längre bort från Rock Stage var det i stort sett omöjligt att uppfatta någonting på grund av på tok för låg volym. Synd, för sådant som Save the World, Roadie och den skabrösa kärleksballaden Fuck Her Gently har verkligen sina lustiga ögonblick.

Akustisk hårdrocksmetal skulle man kunna beteckna duons musik som, men utan texterna faller en hel del av poängen med dem. Så frågan är om det de inte gör sig bättre på en lite betydligt mindre intim klubblokal någonstans.

Sällan spelade hits med Def Leppard

Som headliner på Festival Stage återvände slutligen Def Leppard. Ett lika pålitligt som säkert kort förstås, och setlistan glänste därefter. Britterna har en sångkatalog sprängfylld av hits, så det är bara ösa på. Men någonstans hade jag kanske önskat att de grävt lite djupare i singelsäcken. Varför inte ge chansen till sådant som Let’s Go från senaste sjävlbetitlade verket, Promises från Euphoria och All I Want is Everything från utskällda Slang.

Men visst, det är svårt att argumentera med en setlista som den kvintetten avverkade denna afton. Och sedan om vi nu ska vara riktigt ärliga, så vankades det fakiskt en del inte allför ofta spelade hits på Festival Stage, som Foolin’, Bringin’ on the Heartbreak och balladen When Love & Hate Collide, alla framförda i goda versioner.

För hård kritik mot förutsägbara listor

Sedan var det förstås givet att den bästa responsen kom i samband med de mest givna allsångdängorna som Rocket, Let’s Get Rocked och Pour Some Sugar on Me, fattas bara annat. Någonstans blir därför också alltför hård kritik mot förutsägbara listor missriktad. För ärligt talat, hur många – oavsett vem artisten nu än är – går och längtar efter en konsert där enbart obskyra B-sidor och udda albumspår spelas?

Väloljad enhet levererade ur showsynpunkt

Vad jag försöker säga är att Def Leppard även denna gång gav folket vad de ville ha, men de gjorde det med en dos sällan framtagen gammal grädde på moset. Samtidigt levererade de det så kallade godset ur showsynpunkt. Det här var nämligen helt klart en tillställning där den gedigna pålitligheten lyftes av ett gäng enskilda bandmedlemmar, som var underhållande att skåda både separat och som en del av den väloljade bandenheten.

Dessutom verkar det som om de numera hyfsat mogna gentlemännen alltjämt har roligt tillsammans. Framträdandet tedde sig oftast både vitalt och energiskt trots att man inte hade spelat live sedan i december förra året. Samt präglat av idel positiva vibbar, något inte minst de många leendena både inbördes och mot publiken gav en tydlig indikation om.

[Visa miniatyrer]

Foto: Michael Lindström

Setlist

Länkar till övriga dagar:
Dag 1 (onsdagen den 5 juni)
Dag 3 (fredagen den 7 juni)
Dag 4 (lördagen den 8 juni)

Skriven 2019-06-07

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners