SWEDISH AOR CONVENTION 2019, KB, Malmö, dag 1 (lördagen den 1 juni) med bland annat AGE OF REFLECTION, COASTLAND RIDE och BAD HABIT

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Fjolårets stjärnspäckade Melodic Rock Fest med Treat, FM och Dare som headliners har denna sommar förvandlats till något annat, något mindre och något lite annorlunda. Det hela har blivit Swedish AOR Convention istället, vilket i handfasta termer betyder två hela konsertdagar istället för tre och sidoaktiviteter i form av mässliknande verksamhet med skivförsäljning, meet and greet, premiär för Malmöbaserade Pretty Wilds nya album live och ett unpluggedevenenmang på Sveriges bästa skivaffär Folk å Rock som komplement.

Svenskt fullt ut och okänt även för de inbitna

Sedan är alla de deltagande banden svenska, så absolut ingen kan hävda att arrangörerna anammat falsk marknadsföring. Ett annat adjektiv att dra till med är okända. I alla fall en aning. Till och med för de inbitna. Det enda bandet med några längre meriter på dagens spellista var ett annat Malmöband, Bad Habit. För övrigt var det bara Age of Reflection, som jag noterat sedan tidigere. Västeråsbandet framträdde på förra årets Rockinghamfetstival, och gjorde där ett gott om än inte sensationellt jobb.

Ett lyft sedan föregående gig

Fast som det heter om man nu ska travestera engelskans ”a whole new ballgame”; varje gig utgör en helt ny början, och var det något Västeråsbandet gjorde på KB var det att visa på ett lyft sedan första gången jag skådade dem. Det var en tydligare auktoritet, mer självsäkerhet och en aning mer attack i framförandet. Vilket är en viktig distinktion att göra. För hantverket kan de redan på sina fem fingrar, det brukar liksom banden göra i den här genren. Därför kan det där andra vara tämligen avgörande för helhetsintrycket.

Associationer till ett svenskt Survivor

Som denna tidiga kväll, således. Sångerna gavs i alla fall en avsevärd vitamininjektion. Sådant som Evelyn, The Mirror Never Lies och inledande Borderline påminde en faktiskt om hur starkt materialet på debuten In the Heat of the Night är. Fast det som på skiva framstår som redigt och pålitligt tenderade live att få en uppryckning och gav hopp inför framtiden.
Tänk i termerna ett svenskt Survivor med den åt fanders för tidigt bortgångne Jimi Jamison som frontman, så är ni på rätt spår vad gäller associationerna.

Norrlänningar gjorde tredje giget någonsin

Coastland Ride å sin sida spelar i ungefär samma musikaliska liga som många andra AOR-band. Denna Sundsvallscombo liksom Age of Reflection lider dock en smula av det där lite odefinierade som brukar betecknas som att stå ut. Argumentet att någon inte gör detta används vitt och brett av kollegor i de flesta genrer när sågarargumenten tryter, något jag är den förste att kritisera. Men med detta sagt, så är tankar av detta slag i mitt fall ett uttryck för en viss oro, snarare än kritik för sakens skull.

För även dessa norrlänningar var väl värda att uppleva live. Särskilt om man betänker att kvällens spelning endast var deras tredje någonsin går det inte att vara annat än i alla fall lite imponerad. Och precis som i fallet Age of Reflection går det knappast att komma ifrån att debutalbumet Distance är starkt rent låtmässigt.

Och för att nu återkomma till det som avhandlades precis här ovan. Sundsvallsgänget har sånger som står ut. På KB fastnande sådant som lättgrooviga Love is on Your Mind, nya klämmiga Temple of Lust med sitt klinkande keyboardintro samt den för sällskapet ovanligt rockiga Dead for Seven Days.

Bad Habit givna headliners

Fast hur man än väljer att se det var det självklart de lokala storheterna Bad Habit som var dagens kungar. Headlinerstatusen gick inte att ifrågasätta. Alls. Sedan har jag i ärlighetens namn ingen aning om hur pass aktiv kvintetten är nuförtiden, men framträdadet på KB andades oavsett vilket självförtroende, rutin och avslappnad entusiasm lång väg. Herrarna vet vad de kan, och har en relativt tjock sångkatalog att blanda och ge från dessutom.

Bland favoriterna denna afton märktes bland annat tidiga esset Rowena , I Wanna Be the One – en given topp fem-hit på USA-listan 1985 – och kvällens förmodligen riffigaste sak I Swear, men det fanns givetvis mer att glädjas åt. Överhuvudtaget bjöd bandet på en lika gedigen som väl avvägd blandning av sånger från den långa men inte alltid så aktiva karriären. Herrarna är således välkomna tillbaka igen när som helst.

Saknade mer etablerade namn

Sedan för att nu summera arrangemanget som helhet; det var uppenbart att det här var ett klart mindre företag än förra årets Melodic Rock Fest. Så med tanke på detta skulle det vara lögn att hävda att jag inte saknade några av de mer etablerade namnen i den breda genre där såväl AOR och hairmetal som melodisk hårdrock och sleaze ingår.

Arrangemang värt en jätteapplåd

Tänk Art Nation, Crazy Lixx, Dynazty, Eclipse, Heat, Work of Art och några till, så förstår ni vad som åsyftas. Sverige kan utan tvekan fylla en festival med riktigt bra band. Utan tvekan är det så. Så idén med en helsvensk festival är utmärkt, och hela arrangemanget är värt en jätteapplåd. Men det hade varit roligt om några av de ovannämnda namnen hade funnits på plats där på KB denna helg. Inte minst hade de behövts i egenskap av publikdragare.

Samtidigt finns det ingen som helst anledning för någon inblandad att skämmas för sina insatser. Okända eller kända, det spelar långt ifrån alltid någon roll. Inom den här typen av musik vimlar det som sagt av duktiga band, vilket man ännu en gång fick bekräftat för sig denna första heldag.

Allt går inte som planerat

Slutligen noterar säkert den uppmärksamme att jag inte skrivit om lördagens två inledande band Shape of the New Sun från Skara och göteborgarna i Osukaru. Vad kan jag säga mer än att allting inte alltid går som planerat, men vänner på plats gav omdömena helt okej respektive riktigt bra, och med det låter jag mig nöjas. Det hoppas jag ni också gör.

Skriven 2019-06-03