Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Dexter Fletcher
I rollerna: Taron Egerton, Jamie Bell, Richard Madden, Bryce Dallas Howard, Gemma Jones
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-05-29
Rockbranschen. England. 1970-tal. Sprit. Droger. Homosexualitet.
Vad nu, går Queen-filmen BOHEMIAN RHAPSODY upp på nytt? Nej, men Elton John-filmen Rocketman, vilken i mångt och mycket är exakt samma film som BOHEMIAN RHAPSODY, men med några distinkta skillnader.
Taron Egerton spelade huvudrollen i Kingsman: The Golden Circle. I denna hade Elton John en liten roll som sig själv. Nu spelar Egerton Elton John – i en film producerad av Elton John. För regin står den brittiske skådespelaren Dexter Fletcher, som senast regisserade Eddie the Eagle – vilken hade Egerton i huvudrollen. Den bildsköne Taron Egerton är inte det minsta lik den bild-osköne Elton John, men han är bra på att imitera Eltons manér, samt på att se ding ut, så han blir hyfsat lik förebilden ändå.
I ROCKETMANS ramhandling står Elton John på toppen av sin karriär, men han är fullkomligt nerdrogad, och går – iförd full scenmundering – på ett möte med Anonyma Alkoholister. Där berättar han om sitt liv och sin karriär, som skildras i kronologisk ordning.
Det dröjde inte länge innan jag insåg att detta inte bara var ännu en filmbiografi; ett drama om en artist med musikinslag från scenfranträdanden – Rocketman visade sig vara en mer renodlad musikal. Här finns nämligen ett flertal sång- och dansinslag mellan showerna och skivinspelningarna. Rollfigurerna sjunger ibland sina repliker och brister ut i stora, välkoreograferade dansnummer på gator och torg. Filmen blir ibland även direkt surrealistisk, vilken fick mig att tänka på Gainsbourg – ett legendariskt liv, den hyfsade men inte helt lyckade filmen om Serge Gainsbourg.
Den första halvtimmen av Rocketman tycker jag är bra. Ja, till och med jättebra. Det är kul och medryckande, det är snyggt. Men – så fort Elton John slår igenom och blir megastjärna, blir både filmen och Eltons liv mindre intressant, och filmens andra hälft är lite småtråkig, om än med kul inslag här och var. Filmens fokus hamnar efter ett tag på drogmissbruk och sexuella utsvävningar, och det är inte utan att jag undrar hur Elton John hann skriva musik, när han mest verkade upptagen med att knarka ihäl sig.
Jag tillhör inte Elton Johns fans och jag har inget större förhållande till honom, inte mer än att det är en artist som funnits under hela mitt liv och som fortfarande håller igång. Han har komponerat “Candle in the Wind”, som är den absolut värsta låt som någonsin gjorts (vid sidan av “I Just Called To Say I Love You”), men en del av hans 70-talshits har jag inget emot. Jag skulle aldrig köpa en skiva med dem, men jag klagar inte om de spelas. Hur pass nära verkligheten filmen ligger har jag inte den blekaste aning om.
Jamie Bell spelar textförfattaren Bernie Taupin, som hängt med Elton John i vått och torrt sedan starten, och han ger ett sympatiskt intryck. Av någon anledning spelas Eltons mor av amerikanskan Bryce Dallas Howard, som lagt sig till med en ganska överdriven brittisk accent. Fast jag tycker nog att samtliga medverkande är bra i sina roller.
Bitvis är Rocketman rätt läcker att titta på, men den är vare sig bättre eller sämre än Bohemian Rhapsody. Tycker jag.
… Och ja: filmen bjuder på ett montage när Elton John slår igenom.
Skriven 2019-05-28
