Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
ROCKETMAN
Regi: Dexter Fletcher
I rollerna: Taron Egerton, Jamie Bell, Richard Madden, Bryce Dallas Howard, Gemma Jones
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-05-29
“Ingen vill se Reginald Dwight, alla vill se Elton John!”
Det konstaterar filmens huvudperson som skapar sitt alter ego för att kunna realisera sina musikaliska fantasier fullt ut. Och varför inte uppfinna sig själv, om och om igen? Det här är musikalisk postmodernism i populär och folklig och glittrig förpackning!
Rocketman gör sitt bästa för att bli detta års Bohemian Rhapsody. Lyckas man? Det är svårt att se Taron Egerton göra en Rami Malek och plocka upp en Golden Globe och en Screen Actors Guild Award och en BAFTA för bästa huvudroll – och sedan toppa allt med att vinna en Oscar.
Sjunger på riktigt
Elton John har officiellt hävdat under Cannes filmfestival att Taron Egerton gör ett bättre jobb, eftersom han sjunger på riktigt! (I Bohemian Rhapsody använde man Freddy Mercurys egen sångröst). Men nu är ju skådespeleri inte någon sångtävling. Låter det mer äkta med originalsångrösten är det dumt att inte använda den. Att Taron Egerton sjunger “på riktigt” är knappast en publikdragare i sig. Han är inte känd som sångare.
Visst gör Targon Egerton hela tiden sitt allra bästa i huvudrollen. Men en sak ligger honom hela tiden i fatet: Elton John lever och är aktiv i allra högsta välmåga.
“Alla vill se Elton John, ingen vill se Taron Egerton!”
Så skulle man kunna summera verkligheten. När filmen hade premiär i Cannes var det stora snacket om Elton John skulle spela en snutt före filmen. Eller kanske på efterfesten.
Det är svårt att vara festens medelpunkt – när någon annan ÄR festens medelpunkt. Sedan kan Elton berömma Taron hur mycket som helst. Man har också i bakhuvudet att de båda två var med i en katastrofal Kingsmanfilm (där Taron skulle rädda Elton från robothundar och en galen Julianne Moore).
Från Eagle till Elton
Det här är för övrigt inte Taron Egertons första biopic – han har tidigare spelat Eddie the Eagle, den fulsöte engelsmannen som pysslade med backhoppning och tävlade i OS och som alla älskade, trots, eller just på grund av, att han hela tiden kom sist.
Men att vinna är inte allt. Det gäller att göra en bra show. Det är det som vinner publikens hjärtan.
Taron Egerton är något begränsad som skådespelare (vilket alla som sett Kingsman-filmerna och nya Robin Hood har konstaterat) — han är mycket bra när det gäller sång- och dansnummer och actionscener och håll-igång, men mindre bra när det gäller att få fram stämningar och känslor med fina små nyanser.
Reginald Dwights liv – och Elton Johns liv – rymmer också en hel det motgångar och depressioner och besvikelser. Jamie Bell spelar Elton Johns musikaliska partner Bernie Taupin och hans emotionella register och skådespel är på en helt annan nivå.
Vad hände sedan?
Det fungerar oftast bäst att göra biopics och skapa en legend om folk som dött unga och vackra. En skådespelare kan då utan problem passa för “hela livet”. (I Saw the Light, Bohemian Rhapsody, James Dean …)
Vad gör man med stjärnor som uppnått pensionsåldern? Byter skådespelare? Använder smink? Fatsuit? CGI? Ja, i detta fall så låtsas man helt enkelt inte om allt som hänt på senare år. Som att Elton John sjöng Candle in the Wind på Prinsessan Dianas begravning. Hans livs stora kärlek David Furnish (som också producerat filmen) är inte heller med i filmen. Man struntar också i personliga saker – som Elton Johns mammas 90-års dag. Elton John kom inte och uppvaktade. Hon hyrde en Elton John look-a-like istället. Det här är inte en film som kommer speciellt nära Elton John, som person – men musikurvalet kan man inte anmärka på!
Vad som är bäst är så klart alla musikscener – både de verkliga och fantasyscenerna. Då lyfter filmen. Bokstavligen.
“Elton John – the Musical!”
Det här är en film som är som gjord för att bli musikal på West End eller Broadway.
Eller bli och bli … Det ÄR redan en musikal! I filmform. Även om filmen inte erkänner det. Den försöker få in alla obligatoriska biopic scener som ska vara med i generiska filmer om framgångsrika män som kommer från relativt påvra förhållanden och lyckas mot alla odds. Men medan de scenerna radas upp så väntar man bara på nästa musiknummer.
Alltså: precis som i en musikal.
All musik och alla musiknummer håller hög klass. Så klart. Det här är en film som är gjord med Elton Johns välsignelse och filmen kommer att ge raketbränsle för Elton Johns hits i många extra år till.
Skriven 2019-05-21
