Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Guy Ritchie
I rollerna: Will Smith, Mena Massoud, Nomi Scott, Marwan Kenzari, David Negahban
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-05-22
En bra historia förtjänar att berättas två gånger, heter det, och det talesättet lever Disney efter in absurdum. Planen är ju som bekant att varenda tecknad film så småningom ska få liv på riktigt, och nu är det alltså en av de största succéerna någonsin som är på tapeten, nämligen Aladdin. Denna version odödliggjordes inte minst av Robin Williams skräddarsydda approach till anden i lampan.
I den här versionen förkroppsligar Will Smith den blåfärgade figuren, och han är inte alldeles oväntat en av de mest positiva sakerna med detta alster. Den forne Fresh Prince of Bel Air lägger mycket av sin karisma, komiska timing och rutin på att sälja in sin tolkning av figuren.
Historien följer som sig bör den som berättades i det tecknade originalet. Vi får således initialt stifta bekantskap med den charmige gatutjuven Aladdin och Jasmine, kaxig prinsessa i det sagolika kungariket. Viss kemi uppstår omgående när de stöter på varandra för första gången där på stadens myllrande marknad, men det kan aldrig bli dessa unga tu eftersom hon är prinsessa och han blott en simpel man av folket.
Kärlekshistorien är förstås i grund och botten navet kring vilket berättelsen snurrar, men det är knappast den delen av filmen som är det mest intressanta. Då är det betydligt roligare att se Aladdins och andens relation utvecklas. Eller följa den nattsvarte kungarådgivaren Jafars onda ränker för att ta över Sultantronen.
Fast frågan är om inte utvecklandet av Jasmines karaktär står ut mest. I denna version är hon en självständig ung kvinna som står upp för sina åsikter och vägrar gifta sig med självcentrerade och/eller korkade uppvaktare enbart för rikets skull. I en avgörande scen sjunger hon trotsigt ”I won’t be silenced. You can’t keep me quiet” med adress Jafar i storslaget urtjusiga Speechless, årets variant på Frosts Let It Go, och det är väldigt lätt att tro på att hon menar allvar.
Och på tal om just allvar, så får jag nog säga att slutuppgörelsen och vissa andra inslag faktiskt gav en mörkare bild av Aladdinstoryn än vad åtminstone jag förväntat mig. Vem vet, kanske var det viktigt för machoregissören Guy Ritchie att i viss mån sätta sin typiska prägel på slutresultatet för att inte glida in i mjäkighetens förlorade land. Detta betyder dock inte att Aladdin tappat sin matinéprägel. Det här är trots allt ett färgsprakande spektakel som bjuder på såväl skoj och häftiga äventyr som romantik och mer eller mindre äkta djur som snor uppmärksamhet från de mänskliga aktörerna.
Skriven 2019-05-24
