Klicka på bilden, för att se hela bilden
”Helena von Zweigbergk fångar stora ämnen och visar, till viss del trösterikt och till stor del förträffligt, att livet aldrig är enkelt, och att kärleken – ibland – kan vinna”, skrev Svenska Dagbladets kritiker om boken.
Expressens recensent övertygades också av von Zweigbergks senaste roman:
”von Zweigbergk har, när hon är som bäst, en enastående förmåga att medbibehållen empati blottlägga nutidsmänniskans fulare tillkortakommanden. Och här är hon som bäst nästan hela tiden.”
Agneta och Xavier har levt i ett långt äktenskap. I takt med tiden och att barnen lämnat hemmet har avståndet dem emellan successivt ökat. Grälen och striderna är över. De har ett bra liv, en tillvaro fylld av trygga vanor, och de har utvecklat en ömsesidig tolerans.
När katastrofen kommer är det utifrån. Och det är Agneta som är den skyldiga. Det är hon som tänder den där förödande ciggen – dessutom medan hon fantiserar om en annan man.
– Jag gillar att skriva om folk som är i min egen ålder. Man har andra typer av problem och konflikter, säger Helena von Zweigbergk. När man har varit gift länge vet man inte alltid var man själv börjar och slutar. Den man lever med kan vara den viktigaste i ens liv, samtidigt är det inte alltid lätt att vara en bra människa mot den personen.
För några år sedan hörde Helena von Zweigbergk om ett hem som totalförstördes. Det fastnade hos henne, men hon bar länge på historien innan hon började skriva.
– Jag dras till eld och rök. Jag är också fascinerad av det kvinnliga depprökandet i smyg. Det är så förenat med skuld, men har även något rebelliskt över sig, säger hon.
Totalskada är en försäkringsterm som betyder att man har förlorat allt. Och i Agneta och Xaviers fall handlar det om verkligen allt. Inte bara alla kläder och prylar, utan även identiteten och värdigheten. Över en natt måste parets vuxna barn lite motvilligt bli de mogna, tröstande och planerande. De som shoppar kläder åt mamma och erbjuder en sängplats.
– Och så har vi Agnetas skuld. Hur ber man om ursäkt när man har orsakat en totalskada? Ska man behöva kräla under resten av sitt liv?
Helena von Zweigbergk är noga med att understryka att det inte rör sig om en ”feelbad-roman”. Snarare känslomässig realism som hon hoppas ska väcka mycket tankar och frågor hos läsaren. Vem är man utan sina prylar? Vad händer med förhållandet till andra människor när man inte längre äger något? Vad skulle man själv göra i samma situation: bygga upp allt igen eller se det som en möjlighet att göra saker annorlunda?
Att förlora allt är så klart en mardröm, säger Helena von Zweigbergk. Men märkligt nog är det lite av en dröm för många i vårt överkonsumerande samhälle. Jag har själv stått framför min garderob och önskat att den skulle försvinna, så att jag kunde börja om från början. Just i år är jag nästan där. Jag både sålt sommarstugan och flyttar till en mindre lägenhet, så jag är i en väldigt osentimental fas i förhållande till saker.
© Norstedts
