BATTLE BEAST, Pumpehuset, Köpenhamn den 9 maj 2019

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Battle Beast prickade in sin tredje albumetta på raken på den finska hemmaplanen för sisådär sex veckor sedan med färska No More Hollywood Endings. Välförtjänt tycker i alla fall jag, sextetten fortsätter spruta ur sig melodisk metal av väldigt gott märke. Samtidigt har det börjat grymtas i leden bland fansen över att bandet har blivit för softa, men något annat var kanske inte att vänta. Gnäll över sell out kommer alltid som ett brev på posten i hardcorekretsar så fort de inte går åt det hårdare och/eller mer utflippade hållet.

Ett präktigt fotbollsrefrängsanthem

Så reaktionerna är överdrivna tycker åtminstone jag. Så stora förändringar handlar det nämligen inte om. Skulle nog vilja hävda att de nya sångerna utgör en rätt naturlig fortsättning på det som bjöds på två år gamla föregångaren Bringer of Pain. Således kommer den som lyssnar på den nya sångsamlingen mer än en gång att upptäcka att det visst det finns en del tunga saker kvar att njuta av även denna gång.

På Pumpehuset spelades till exempel uppskruvade öppningsnumret Unbroken och Raise Your Fist, ett präktigt fotbollsrefrängsanthem av klassiskt (metal)snitt som gav associationer till en uppbygglig gemenskaphetsrit och förberedelse i vikingalägret inför kommande härjningar

Oborstade tendenser filades bort tidigt

Inledningsvis tedde sig sistnämnda sång dock kanske pampigare än något annat bandet släppt ifrån sig. På något sätt tedde sig detta nummer kanske vid närmare eftertanke som en hybrid av vad Battle Beast är idag. För de största uppdateringarna har redan varit. I tidernas begynnelse mellan debuten Steel och den självbetitlade uppföljare hoppade originalsångerskan Nitte Valo av tåget och ersattes av dagens amazon Noora Louhimo, och det var då de små oborstade tendenser till råhet och ruffighet som fanns filades bort.

Utstrålning och rutinerad professionalism

Louhimo är för övrigt en närmast lysande frontkvinna. Inte nog med att röstresurserna är avsevärda och – när det behövs – mer nyanserade än vad en del kanske fått för sig, hon har utstrålning och är försedd med en rutinerad professionalism också. Likt en stadig Valkyria ledde hon sin (metal)här fram till den ena mördarrefrängen efter den andra denna afton. Inte sällan med högljudda tillrop, modell Hey, hey, hey som självklart och glatt allsångsvapen.

Lite flamsigt, tajt och tempofyllt

Hon verkade ha roligt, helt enkelt, och vid närmare eftertanke såg det ut som om resten av bandet också hade det. Det blev många glada leenden och en del uppsluppet mellansnack mellan de sedvanliga fraserna där det undrades om publiken ville ha mer, höra en låt till och så vidare.

Mot slutet övergick uppslupenheten till och med till flamsighet i samband med att det rullades in en ställning med synttrummor. Men bara för en kort stund. Sedan var det business as usual igen, vilket i det här fallet innebar en återgång till en tajt tempofylld show bestående av gedigen melodiös och trallig metal. Ärligt talat tedde sig väl Endless Summer som väl trallig. I alla fall med tanke på sammanhanget. Pop i alla ära – jag är även ett väldokumenterat popsnöre, bland annat – men någonstans tedde sig detta sommarorienterade alster som väl platt, något som föll ur ramarna.

Både skönsång och version av en kvinnlig Dio

Fast i övrigt levde bandet onekligen upp till sina metalrötter vare sig det nu handlade om raka upp tempo-alster som Straight to the Heart, en power metalflirtande sak typ Bastard Son of Odin eller knyta näven i luften-sånger á la Black Ninja i vilken Louhimo gjorde sin bästa version av en kvinnlig Dio. Eller för den delen när gänget vandrade ner avenyn mot symphonic metal i pampiga I Wish och avslutande Beyond the Burning Sky. i dessa två nummer visade för övrigt vokalissan att hon kan konsten att ta sig an skönsång med den äran också.

Styrkebesked ingen tillfällighet

Summa summarum talar vi ännu ett skönt styrkebesked från denna finska combo. Det starka giget på Sweden Rock mitt på ljusa dagen förra året var verkligen ingen tillfällighet. Det om något bekräftade sällskapet på det hyfsat besökta Pumpehuset igår.

Skriven 2019-05-10