Klicka på bilden, för att se hela bilden
För några dagar sedan skrev jag om Flykten från Alcatraz., en film iscensatt av ingen mindre än Don Siegel (se https://www.jpsmedia.se/2019/04/30/flykten-fran-alcatraz-escape-from-alcatraz/). Här följer några rader om ett annat verk regisserad av denne filmmediets stormästare.
Hollywoodfilmen reser monument över sig själv för att aldrig falla i glömska: stjärnornas hand- och fotavtryck och namnteckningar och andra ikoniska, betecknande igenkännbarheter utanför Grauman’s Chinese Theatre dammas dagligen av, farsens gyllene era förevisas oss på nytt – nu med stereofoniskt ljud, Warner Brothers firade sin femtioårsdag under pompa och ståt (1) (För noter skrolla ned), och Metro-Goldwyn-Mayer presenterade sig på nytt i That’s Entertainment!.
(That’s Entertainment, 1974, regi: Jack Haley, Jr.) (2) med något som är “more than a movie – It’s a celebration”. År 1976 var det westernfilmens tur – “the most truly American of films”. Och liksom tidigare en italienare, Antonio Chiattoni, var den förste att behandla westernfilmen seriöst i bokform (Il film western, 1949), griper sig Dino de Laurentiis, en annan italienare, verket an att presentera en western som är mer än en western. de Laurentiis döper på nytt James Stewart, Harry Morgan, Lauren Bacall, John Carradine och westernfilmens King Kong – John Wayne i guld, köper optionsrätten till Glendon Swarthouts historia och anlitar den högaktade veteranen Don Siegel som regissör.
Vid betraktandet av ett monument tränger sig varje enskild byggstens mångåriga historia på oss och frammanar minnen och associationer – så fungerar också The Shootist (Den siste gunfightern). Siegel och manusförfattarna Miles Hood Swarthout och Scott Hale utnyttjar regissörens och skådespelarnas personæ (3) för att förutom gängse vinningar, här med små medel förvandla en ordinär western till westernfilmens superwestern (4).
Arv
Don Siegel – Född 1912 i Chicago. Tillbringade en del av sin uppväxt i England och Frankrike, innan han i mitten av trettiotalet började på Warner Brothers som arkivarbetare. Fortsatte som klippassistent, arbetade på trickavdelningen, startade en montageavdelning och avancerade så småningom till regiassistent och andreregissör. Före debuten som spelfilmsregissör med The Verdict(Svarta handsken, 1946), gjorde Siegel dessutom år 1945 en dokumentärfilm, Hitler Lives?och en tvåaktare, Star in the Night, som båda blev Oscarbelönade. Med tanke på ovannämnda detaljer kan man också se The Shootistsom en spegling av Siegels filmkarriär – från klippare till actionregissör. Filmen inleds med ett filmklipps-collage av det förgångna och avslutas med en actionscen i bästa Siegelstil.
John Wayne (född som Marion Michael Morrison 1907, död 1979) – The Shootist är naturligtvis till största delen präglad av John Wayne. Wayne är så att säga filmens regissör: det är Wayne som bestämmer filmens händelser, då man utnyttjar sig av hans persona, och han tar oss med till Carson City, dess stall, saloon, pensionat osv. Det är också han som ger order om vad som skall hända, och som bestämmer tid och plats för slutet. Detta är, i den utformning det får, troligen en anspelning på den allmänt kända frågeställningen, vem är den egentliga regissören i en John Wayne-film? Wayne regisserade officiellt två filmer, The Alamo(Alamo, 1960) och The Green Berets (De gröna baskrarna, 1968) (5), men i realiteten är det säkert fler. Det är ett känt faktum att Wayne var mycket dominerande och svårregisserad och i The Shootist bär han en mustasch liknande Siegels, för att ”liknas vid” sin regissör. Mustaschen har samtidigt till uppgift att påvisa likheterna mellan Wayne och västernlegender som Buffalo Bill (eg. William Frederick Cody) och Wild Bill Hickock (eg. James Butler Hickok). Och var går gränsen mellan legenden J. Wayne och J. B. Books (Waynes rollnamn i filmen)? Det är omöjligt att avgöra. Rollnamnet Books står måhända för den skrivna legenden när han gör ett bokslut över sitt liv, och ”oo” (i Books) för kulhål.
J. B. Books liv presenteras för oss i filmens början genom några filmklipp från Waynes digra produktion, och hela filmen igenom finns det referenser till Waynes tidigare filmer. Några exempel:
The Shootist inleds, efter ovannämnda klipp, med ett rånförsök – en parallell till bankförskingringen och diligensöverfallet i John Fords Stagecoach (Diligensen, 1939), som blev den egentliga inledningen till Waynes filmkarriär. Dessutom kan vi i detta sammanhang erinra oss The Great Train Robbery (Den stora tågplundringen, 1903, regi; Edwin S. Porter) som inledning till spelfilmens och framförallt westernfilmens långa historia.Wayne i rollen som Books visar djup misstro mot läkare; han måste besöka två läkare för att få sin sjukdom bekräftad. Bakgrunden står kanske att finna i The Horse Soldiers De tappras väg, 1959, regi; John Ford), där Wayne inte litar på läkare då denne orsakat hans hustrus död. Gunfightern som lider av en fysisk skada finns redan i Howard Hawks El Dorado (El Dorado, 1966), men här har åkomman förstärkts till obotlig cancer.
Waynes och Bacalls naturutflykt i hästdroska, för tanken till Waynes och Maureen O’Haras utflykt i den för regissören Ford Oscarbringande The Quiet Man (Hans vilda fru, 1952).Allt vi får veta om Sweeneys (Richard Boone) fientlighet mot Books är att han vill hämnas sin bror, som om Sweeney var ännu en bror till Joe Burdett som Wayne satte i fängelse i Hawks’ Rio Bravo (Rio Bravo, 1959). Det är intressant att jämföra The Shootist med en annan film av Siegel, nämligen Death of a Gunfighter (En handfull bly för sheriffen, 1969), som han övertog efter Robert Totten och lät kreditera den ofta anlitade Allen Smithee. (“’Alan Smithee’ is a common pseudonym for directors whose film was clearly taken away from her/him and recut heavily against her/his wishes in ways that completely altered the film.”) Filmens handling är korta drag så som följer: Frank Patch är sedan tjugo år sheriff i en stad. Han blir obekväm för de styrande, men vägrar att ge sig iväg. På slutet dödas han av stadens makthavare. Parallellerna med The Shootist är flera. I båda filmerna spelas huvudrollerna av åldrande skådespelare, i Death of a Gunfighter är det Richard Widmark och Lena Horne. Books presenterar sig i filmens början som sheriff. Liksom Patch dödas Books av makthavarna i en stad. I trippelduellen som blir Books’ död, företräder Sweeney kapitalet, fången blir ställföreträdare för sheriffen, saloonägaren företräder affärsetablissemanget, och bartendern – som är den som skjuter Books – företräder sin arbetsgivare, saloonägaren. James Stewart (f. 1908, död 1997) – När Wayne första gången söker upp James Stewart, filmens Dr. Hostetler, ler båda igenkännande, och Wayne säger: ”Det är väl en femton år sen sist.” Och visst är det så. För nästan femton år tidigare spelade de tillsammans i Fords The Man Who Shot Liberty Valance (Mannen som sköt Liberty Valance, 1962). The Man Who Shot Liberty Valance är utan tvekan den film som det refereras flitigast till i The Shootist.
Filmerna uppvisar delvis samma yttre handling, och ger en bild av konfrontationen mellan det gamla och det nya Amerika. Flera av skådespelarna är desamma. Benjamin Scatman Crothers som har ersatt Woody Strode liknar Strode utseendemässigt, och har här dessutom ungefär samma roll som Strode hade i The Man Who Shot Liberty Valance, något tidsmässigt utvecklad bara.
När Books lär Gillom Rogers (Ron Howard) att skjuta, förklarar han också att allt inte hänger på träffsäkerhet, utan att det är viljan som är viktig – den vilja som Stewart saknade i duellen mot Liberty Valance. Bartendern (Charles G. Martin) i The Shootist skjuter Wayne i ryggen, liksom Wayne sköt Liberty Valance (Lee Marvin) ur bakhåll. När Stewart i slutet betraktar Waynes döda kropp i saloonen, ser vi också i bild bakom liket en örn, den amerikanska örnen som finns i bland annat den amerikanska senatens emblem, den senat som Stewart i The Man Who Shot Liberty Valance nådde med hjälp av Wayne i rollen som Tom Doniphon.
Richard Boone (f. 1921, d. 1981) – Richard Boone, filmens Sweeney, och Wayne har tidigare konfronterats i en westernfilm som utspelas en bit in på 1900-talet, i brytningen mellan det gamla och det nya, nämligen i George Shermans och den okrediterade John Waynes Big Jake (Big Jake, 1971). Boone medverkade också i Waynes The Alamo.
Ron Howard (f. 1953) – Det som kvalificerade Howard till rollen som Gillom Rogers i filmen bör vara det faktum att han medverkade i George Lucas American Graffiti (Sista natten med gänget, 1973). Så slås en brygga mellan de två filmerna som i viss mån betitlar The Shootist ”Western Graffiti”. Men även American Graffitis tema uppvisar likheter med The Shootist. Båda filmerna skildrar slutet av en epok, ett stycke amerikansk historia och övergången till något nytt. [Dessutom skildrar båda filmerna en veterans värdiga men ändå ovärdiga död. Gunfightern John B. Books dör i strid med vapen i hand, men nesligt skjuten bakifrån. I American Graffiti dödas John (Paul Le Mat), filmens bilchampion, visserligen i sin bil, men i en kollision med en rattfyllerist.]
Harry Morgan (f. 1915, död 2011) – Morgan har bland annat medverkat i How the West Was Won (Så vanns Vilda Västern, 1962), i Fords avsnitt om det amerikanska inbördeskriget, där också Wayne spelade med. Men viktigare är att Morgan var med i Zinnemanns High Noon (Sheriffen, 1952), där Gary Cooper spelade den hjälpsökande sheriffen Kane, en gestalt som Howard Hawks liknat vid ”en nackad kyckling som fortfarande försöker springa”. Den typbeskrivningen kan gälla också Morgans sheriff Thibido i The Shootist. (Hawks gjorde också, enligt egen utsago, Rio Bravo som en protest mot och motbild till High Noon.)
Lauren Bacall (f. 1924, död 2014) – Bacall har filmat mot Wayne i Wellmans Blood Alley (Det blodiga sundet, 1955) men hon är säkerligen mest känd för sitt äktenskap med Humphrey Bogart och de filmer de gjorde tillsammans. I The Shootist spelar Bacall änkan Mrs Bond Rogers. Hon bär alltså sitt arv med sig som änka efter Bogart, och blir också ”änka” efter Books. Det finns klara paralleller mellan Bogart och Wayne, och Bacall utnyttjas i filmen för att sammanbinda dem för att påvisa likheterna.
Bogey och Books-Wayne– Både Wayne och Bogart var okrönta kungar av Hollywoodljudfilmen. Bogart var en legend och är det kanske i ännu högre grad idag. Också Wayne var redan under sin livstid en legend, liksom Books blir i filmen.
Wayne har, då han gestaltar den i cancer döende Books, haft cancer och han dör några år senare i sjukdomen, därmed delande Bogarts öde. Om vi granskar Bogarts filmkarriär ser vi att han slog igenom i skurkroller, gick vidare till att spela sympatiska förbrytare och slutligen gestaltade hederliga, rättfärdiga män. Det är ungefär samma rollförändring som Books genomgår. I filmens början presenteras han genom filmklippen som en hård och brutal revolverman, och eftersom vi inte ser något sammanhang eller motiv för hans dödande blir han något av en skurk i våra ögon. I sin genombrottsfilm, Stagecoach, spelar Wayne faktiskt en skurk, visserligen en sympatisk sådan, men dock en efterlyst. Så småningom ökar våra sympatier för Books: han dödar ju i självförsvar. Och i slutet av filmen framställs han närmast som en varmhjärtad gammal man.
Och visst predikar Books samma levnadsregler som Bogart har gjort i så många filmer, till exempel i Curtizs Casablanca (Casablanca, 1943) och i Hawks To Have and Have Not (Att ha och inte ha, 1944), och denna förkunnelse lyder ungefär: Var och en sköter sitt, och Gud nåde den som lägger sig i mitt!
Queen Victoria och Duke Wayne – Drottning Victoria har en poängterad roll i filmen, och det kan därför vara av intresse att se lite närmare på hennes funktion. Några historiska fakta: Victoria levde mellan åren 1819 och 1901 och var drottning av Storbritannien och Irland. Hon har karakteriserats som plikttrogen, okonventionell och puritansk. Hon har blivit symbol för en epok och är också den kvinnliga regent i modern tid som suttit längst på tronen. (Sedan dess har drottning Elizabeth II gått om Victoria.) Här finns om man så vill flera likheter med Wayne. Han var den äldste regerande skådespelaren av det gamla gardet som behållit sin stjärnstatus, var onekligen något av kung i Hollywood och presenterade sig även som sheriff, dvs regent, i början av filmen. Wayne blev symbol för det gamla traditionsrika, myternas och legendernas Amerika – en förfluten epok som ständigt gör sig påmind. Den övriga karakteristiken stämmer också väl in. På filmens politisk-historiska plan är Books änkeman efter Victoria. Det visar sig snabbt att det är en kunglighet som rider in i Carson City, iklädd en svart prins-Albertrock. Books utnyttjar en fotpall när han stiger av hästen, det städas och sopas för honom när han kommer, och han har hela tiden med sig en sittdyna som förvandlar alla stolar hans sätter sig på, till en tron. Och som den kung han är, delar han hela tiden ut order, men det är inte alltid han blir åtlydd med detsamma, USA är ju trots allt ingen monarki. Relationen mellan de båda regenterna synliggörs också när Books förbränner tidningen med nyheten om Victorias död innan han iscensätter slutstriden, eller om man så vill: sin sista viktoria.
Religionen
Episoder med religiös anknytning återkommer flera gånger i filmen. Exempel: Änkan säger till Books att bara Gud kan avgöra människornas liv. Därpå följer en bild med en mörk natthimmel och månen (gudens öga) som lyser igenom. Books, som ligger och sover, vaknar som om Guds vakande öga påbjöd honom det, och skjuter två nattliga inkräktare som var ute efter hans liv.
Reinkarnationen. Books’ lärjunge i filmen är änkans son, Gillom Rogers, som Books lär skjuta, och på slutet ger sin häst, hästen som var såld men köptes tillbaka. Gillom är också den som med Books revolver skjuter dennes mördare. Jämför hur i Mark Rydells Cowboys (Cowboys, 1972) elva lärjungar till Wayne (ingen Judas) spårar upp och skjuter dennes mördare. Under filmens hela handling ser vi också hur Books förbereder sig för döden och begravningen. Han går till barberaren, där han sedan i sin rakstol så att säga ligger på lit de parade. In kommer även begravningsentreprenören Beckum (John Carradine), och Books beställer av honom sin gravsten. Han intar också nattvarden. Till frukost vill han ha bara ett kex, och ett sista glas dricker han sedan på saloonen vid den väldiga bardisken, som blir till ett nattvardsbord. Bakom disken står då bartendern – Judas, som Books betalar, och som sedan förråder Books och skjuter i ryggen. Books badar innan han går till duellen, och han tar på sig den nytvättade söndagskostymen. Han lämnar sin klocka hemma – hans tid är ute (6).
Fläkten i saloonen blir, enligt känt mönster, till ett kors. Saloonen är kyrkan som omtalas men aldrig visas. Det är här som människornas liv och död avgörs.
Kvarlåtenskap
I The Shootist finns samlade nästan alla de element som är typiska för genren. Saloonen blir till en alla westernfilmers saloon när den presenteras för oss i en osedvanligt lång åkning (7). Storleken poängteras också i samband med en duell där den symboliska kulan passerar genom hela lokalen. Naturen framhävs, men utnyttjas inte i dramatiskt syfte. Westernfilmernas stående attiraljer som barberare, tryckeri, stall, hästtjuvar, piano, brand, utkastning, hämnd mm finns naturligtvis också med. Men många detaljer och företeelser förekommer i ovanligt sammanhang. Pianot finns till exempel inte på saloonen utan hos änkan. (I samband med hennes pianospel gör Wayne för övrigt ett sångförsök som utgör en referens till rollen som Singing Sandy i Robert North Bradburys Riders of Destiny, från 1934, där en annan, en okänd förmåga, lånar sin röst åt Wayne.) Vidare sker den obligatoriska utkastningen inte från saloonen som brukligt är, utan från pensionatet. Detta utkastande av journalisten som vill skriva ”the true story”, kan ses som en spark mot journalister och recensenter som låter fantasin ta vid där sanningen tar slut. Man tillåter sig också att ge en gliring åt den ”intelligentia” som menar att man av westernfilmer inte kan lära något. Efter den nattliga striden på pensionatet säger så till exempel den fördomsfulla lärarinnan upp sitt rum på grund av Books. Det visas att Wayne bär en orimlig mängd vapen – naturligtvis vapen från alla hans tidigare filmer. Man kommenterar också genren genom att låta Wayne visa oss att han har bara fem patroner i revolvern: patronhålet under hanen bör vara tomt för undvikande av oavsiktlig avfyring. I westernfilmer är vi ju annars ”vana vid” att bevittna ändlösa skottlossningar, inte sällan utan omladdningar.
De flesta av personerna i The Shootist kräver Wayne på pengar eller försöker tjäna pengar på honom. Detta inleds redan i början med ett rånförsök, och fortsätter sedan med journalisten, före detta flickvännen, barberaren, stallkarlen, med flera, fram till den siste, bartendern.
Waynes häst i filmen heter Dollar, och det är naturligtvis ingen tillfällighet. Hästen mer än något annat är ”symbol” för genren, och det var westernfilmerna som gjorde Wayne förmögen. Som sådan var han utsatt för diverse ekonomiska manipulationsförsök. Hans namn var, och är, lika med pengar, och det sägs att hans filmer hitintills har inbringat 750 miljoner dollar!
Den läkta vingen
Det påstås hela tiden om Books att han tillhör en svunnen tid och att det inte finns plats för hans egenart i det nya samhället. Och överskridandet är påtagligt i hela filmen. Året är 1901 (1900 + 1). Händelserna utspelas under en tidsrymd av åtta dagar – (en vecka + en dag). Books poängterar att det är sista flaskan han dricker. Senare tar han dock ytterligare ett glas på saloonen, innan han i trippelduellen dör och förenas med företrädare för lagen/laglösheten (sheriffen-fången), dryckenskapen och spelet (saloonägaren) och den nya tiden (Sweeney, den första bilägaren).
Books blir, som företrädare för en svunnen epok, också den som förenar det gamla och nya. Han ger sin efterträdare den mytiska hästen, och föraren på spårvagnen sin sittdyna. Vi ser spårvagnen som dras av en häst. Tiderna förändras, men vi kan inte skaka av oss det som har varit. Nuet står alltid i tacksamhetsskuld till det förflutna. [På filmens metaplan är det biograffilmens avslutande epok vi ser. Det är biofåtöljens röda sittdyna som Books förärar det konstnärligt nya kommunikationsmedlet – televisionen, och han önskar samtidigt dess nya, förhoppningsfulla stjärnor ett kollegialt lycka till (8).]
När Books dör, ser vi inga duvor som flyger mot himlen, men väl filmens örn som bidar sin tid i väntan på ett nytt byte…(9)
Warner Brothers gav i samband med firandet ut två hörvärda och tack vare följdmaterialet även sevärda trippelalbum Fifty Years of Film Music, Original Motion Picture Soundtrack Recordings of the Great Songs and Scores from the Warner Bros. Classics, 1923 to 1973 (1973) och Fifty Years of Film, Original Motion Picture Soundtrack Recordings of the Great Scenes and Stars from the Warner Bros. Classics, 1923 to 1973.
(1) (1973). Warner Brothers har dessutom satt samman en kavalkadfilm med det spetsfundiga namnet The Movies That Made Us (där Us både står för WB och USA) – en följd av bild och ljud från Mammy [Al Jolsons sång i Alan Croslands filmhistoriska milstolpe The Jazz Singer (Jazzsångaren, 1927) till Mame (Mame, 1974, regi: Gene Saks).
(2) MGM har genom åren gjort mer än 200 musikfilmer och det var därför inget problem att följa upp 1974-års kassasuccé med ännu en sammanställning av klipp ur dessa, That’s Entertainment, Part 2 (Hollywood, Hollywood, 1976, regi: Gene Kelly.)
(3) Persona – latin för ansiktsmask, förklädnad. Står här för skådespelarnas offentliga bild (public image) byggd på deras karriär – den offentliga likaväl som den privata. Deras biografi och meritlista, men även namn, blir till betydelsebärande signalement. Detta kan utnyttjas i olika syften, som till exempel för att
a) förkorta en films exposition, eller som en förhandskaraktäristik
b) fördjupa exposition och innehåll
c) bryta och/eller skapa kontinuitet mellan olika genrer. Metoden är ingalunda ny: den franska nya vågens regissörer använde sig av den, utan att vara de första, och vissa skådespelare, som Charlton Heston, Max von Sydow, Mia Farrow, John Huston, och till och med den purunge Cary Guffey, används ofta så att ”binamnet” som ”bibelns man”, ”kyrkans representant”, ”djävulens brud”, ”Noah” och ”besökaren på rymdskepp”, erövrar rollen åt dem och då inte bara i uppföljare på en succé, utan i fristående verk som The Awakening (Mumiens förbannelse, 1980, regi: Mike Newell), The Exorcist (Exorcisten, 1973, regi: William Friedkin), The Great Gatsby (Den store Gatsby, 1974, regi: Jack Clayton), Chinatown (Chinatown, 1974, regi: Roman Polanski) och Chissà perché… capitano tutte a me (Supersheriffen slår till igen, 1981, regi: Michele Lupo).En regissör som flitigt använde sig av metoden var Robert Altman. Som exempel kan nämnas den schizofrena rollistan i Images (Schizo, den kluvna verkligheten, 1972): Susannah York (Cathryn), René Auberjonois (Hugh), Marcel Bozuffi (René), Hugh Millais (Marcel), och Cathryn Harrison (Susannah). Altmans Nashville (Nashville, 1975) och Buffalo Bill and the Indians, or Sitting Bull’s History Lesson (Buffalo Bill och Indianerna, 1976) bör nämnas vid namn i sammanhanget.
I Hitchcocks Stage Fright (Rampfeber, 1950) åtar sig alla karaktärerna ett dubbelspel, de uppträder som någon de inte är. Spelet får en intressant utvidgning i leken med illusion och verklighet, en Hitchcocks variant på Pirandellos Sei personaggi in cerca d’autore (Sex roller söker en författare, 1921), när hans dotter Patricia, då student vid The Royal Academy of Dramatic Arts, beträder scenen i rollen som teaterskolelev och konfronteras med den utseendemässigt mycket snarlika Eve Gul (Jane Wyman), en ärelysten skådespelerska vid ovannämnda Academy.
”Jag förstår att Golda hade dåligt samvete för sina barn”, förklarade Ingrid Bergman efter inspelningen av TV-filmen A Woman Called Golda (En kvinna vid namn Golda, 1982, regi: Allan Gibson), ”jag har haft dåligt samvete hela mitt liv”.
Man förstår att det också finns en sådan överensstämmelse mellan privatpersonen Ingrid Bergman och privatpersonen Ingmar Bergman samt karaktären Charlotte i Bergmans film Höstsonaten (1978). De hade gemensamma drag som försummande föräldrar, offentliga person och internationella celebriteter. Att Ingmar Bergman sedan sammanlevt med Käbi Laretei, en känd pianist som också står för framförandet av filmens centrala musikstycke, Chopins Preludium nr. 2, a-moll, op. 28 och Charlotte är pianovirtuos – fördjupar ytterligare möjligheten till tolkningar av interaktionen mellan verklighet och illusion. Dessutom gör regissören själv ett litet framträdande i filmen: hans foto pryder omslagets baksida på den kriminalroman som Charlotte läser som nattlektyr. Bergman, filmens manusförfattare och regissör, är på gott humör och mycket självironisk – han låter karaktären Charlotte kommentera författaren, som kallar sig Adam Kretzinsky och hans verk med orden ”Gud sån smörja; Han var egentligen en riktig idiot den där Adam (…)”. (Efternamnet, utan det inledande K:et, återkommer i Bergmans Fanny och Alexander (1982) och har tilldelats Aron – spelad av Bergmans son Mats Bergman – som liksom titelns Alexander, Bergmans påstådda alter ego, är marionettbyggare.)
Den flerfaldigt Oscarbelönade filmen On Golden Pond (Sista sommaren, 1981) regisserad av Mark Rydell, efter Ernest Thompsons Tjechovinspirerade Broadwaypjäs, har förutom Katharine Hepburn även far och dotter Fonda i de ledande rollerna. Följdriktigt förmodas det vara allom bekant, dvs produktions – och distributionsbolaget gjorde sitt bästa därvidlag, att konflikterna och slitningarna mellan filmens far och dotter, samt den på livets vägkant vandrande faderns kamp mot sin dödsbringande sjukdom, har sin motsvarighet i det verkliga livets tragik. Verklighetens skuggor illumineras på vita duken.
I Truffauts La femme d’à côté (Kvinnan i huset bredvid, 1981), en film om brinnande kärlek, förekommer det både bränder och explosioner som visualisering av denna. Det är därför möjligt att anta att i Truffauts val av kvinnlig huvudrollsinnehavare, den aktiva personen i filmens tragiska kärlekshistoria, även hennes borgerliga namn Fanny Ardant, spelade en viss roll [Fan the flame eller Fan the passions, resp. ardent (fr.), dvs, brinnande].
För att ”närma” den biografiska filmen Gandhi (Gandhi, 1982) verkligheten, låter regissören Richard Attenborough den utspela sig på autentiska platser, Gandhi framställes av den otroligt porträttlike Krishna Bhanji, mera känd under namnet Ben Kingsley (*), och fotografen Margret Bourke-White spelas av Candice Bergen, en numera välrenommerad stillbildsfotograf.**
Rainer Werner Fassbinder bekräftade sin bekännelse till Jean-Luc Godard vid valet av Eddie Constantine i Warnung vor einer heiligen Nutte (Varning för en helig sköka, 1970) och senare i Die dritte Generation (1979), och Anna Karina och Masha Méril i Chinesisches Roulette (Kinesisk roulett, 1976). Fassbinders ”fasta” skådespelerska Hanna Schygulla medverkade i sin tur i Godards Passion (1982), från samma år som Fassbinders tragiska bortgång.
I John Badhams film Whose Life Is It Anyway? (Är det inte mitt liv kanske?, 1981) efter Brian Clarks pjäs med samma titel, besattes rollen som den trafikskadade och totalförlamade skulptören Ken Harrison med Richard Dreyfuss, en skådespelare vars framtoning och uppträdande är likt en aktiv vulkan. Det är ett fruktansvärt öde som Harrison har drabbats av, oavsett vem han nu är. Men visst är graden av medlidande större med en Dreyfuss än med en mindre kraftfull skådespelare, om man nu vill koncentrera handlingen kring själva sjuksängen, med en minimal exposition.
Att anförtro en känd komiker en dramatisk roll i en mer eller mindre allvarlig film kan tjäna olika syften, som att mildra, muntra upp en tragisk historia, ”i beredskapssyfte” – vem som helst kan vara en mördare eller en förrädare – eller bidrar till att bryta/vidga en filmgenre. Filmen utnyttjar komikers image. Walter Matthau i Don Siegels Charley Varrick (Fallgropen, 1973) och i Joseph M. Sargents The Taking of Pelham One Two Three (Pelham 1-2-3 kapat, 1974) kan tjäna som exempel.
* Veckopressen kom också med den felaktiga informationen att Kingsley genomgick en plastisk operation i syfte att fullständigt likna Gandhi. Påståendet var för övrigt inte så absurt med tanke på att världsstjärnan Donald Sutherland gick med på regissör Fellinis krav att låta fila av ett par millimeter av sina välkända häst-framtänder, för att bättre likna Casanova, och att exempelvis De Niro åt upp sig till nästan sin dubbla kroppsvikt för att porträttera den åldrige boxaren Jake La Motta.
** Candice Bergen står bland annat för de välgenomtänkta fotona på skivomslaget till soundtracket till filmen Moment by Moment (Steg för steg, 1979, regi: Jane Wagner). För analysen av skivomslaget se Oravsky, Vlado, Kaerlighedens billede, Hrymfaxe nr. 3, 1982 samt Oravskys film Moment by Moment.
(4) “The Superwestern is a western that would be ashamed to be just itself, and looks for some additional interest to justify it’s existence – an aesthetic, sociological, moral, psychological, political, or erotic interest, in short some quality extrinsic to the genre and which is supposed to enrich it.” / André Bazin I The Evolution of the Western! (ursprungligen i Qu’est-ce que le Cinéma? på engelska i What is Cinema? Vol II, 1971 och Movies and Methods, redigerad av Bill Nichols, 1976). The Shootist ar en variant av den så kallade ”movie-moviegenren” [liksom exempelvis Woody Allens Play It Again, Sam (En gång till, Sam, 1972, regi: Herbert Ross), Dead Men Don’t Wear Plaid (Döda män klär inte i rutigt, 1982, regi: Carl Reiner), Trail of Pink Panther (Jakten på Rosa Pantern, 1982, regi: Blake Edwards)]. Även om filmen långtifrån ”skäms över att vara en western”, uppfyller den ändå övriga av Bazin resta konditioner.
(5) The Green Berets är producerad på Waynes bolag Batjac Productions och Wayne har satsat ungefär en million dollars på projektet. Filmen är krediterad förutom John Wayne även regissörerna Ray Kellogg och Mervyn LeRoy.
(6) I livet utanför biografsalongen ter sig situationen något annorlunda: Waynes många fans, inkapabla att bära förlusten av sin kära gestalt, svär på att de har sett honom livs levande på olika håll runt om i världen. I utländsk press har man exempelvis så sent som i augusti 1983 läst att Wayne setts ombord på sin lustyacht ”The Wild Goose”, som numera ägs av en välbärgad advokat från Santa Monica. Oftast dyker Wayne emellertid upp när USA-soldater ställs inför något militärt obehag. Även några av den amerikanska ambassadens gisslan i Iran 1980, har uttalat att de kände Waynes närvaro och detta gav dem mod att hålla ut. På hangarfartyget ”U.S.S. Nimitz”, för att åter på ett däck, avrunda det hela, ”tog Wayne entusiastiskt emot” stridspiloter som kämpade i Libyen och en av dem påstår att han av Wayne fick en vänlig klapp på skuldran.
[U.S.S. Nimitz spelar huvudrollen i regissör Don Taylors film The Final Countdown (Timmen noll, 1980). Även här färdas detta en av världens största hangarfartyg på historiens villovägar, och hamnar i Stilla havet just innan attacken på Pearl Harbor.]
(7) Scenografer Robert F. Boyle och Joseph M. LeBaron) och dekordesignern Arthur Jeph Parker blev dominerade till var sin Oscar.
(8) I Peter Bogdanovichs utmärkta. film, på Larry McMurtrys bok, The Last Picture Show (Den sista föreställningen, 1971), visas i den lilla gränsstadens enda biograf en något år gammal John Wayne-western, Howard Hawks Red River (Red River) från 1948, som den sista föreställningen.Biografepoken tros därmed vara avslutad.
År 1976 hade världen redan skådat filmerna The Sound of Music (Sound of Music, 1965, regi: Robert Wise), The Godfather (Gudfadern, 1972, regi: Francis Ford Coppola), The Sting (Blåsningen, 1973, regi: George Roy Hill), The Exorcist (Exorcisten, 1973, regi: William Friedkin), Jaws (Hajen, 1975, regi: Steven Spielberg), filmer som alla överträffat Gone With The Wind (Borta med vinden, 1939, regi: Victor Fleming) som All Time Film Rental Champs (enligt Variety, International Showbusiness Reference, 1981, baserad på rapporter från distributionsbolag i USA och Canada), men de riktigt stora publikmagneterna skulle komma senare: Star Wars (Stjärnornas krig, 1977, regi: George Lucas), Close Encounters of the Third Kind (Närkontakt av tredje graden, 1977, regi: Steven Spielberg), Grease (Grease, 1978, regi: Randal Kleiser), Superman The Movie (Superman The Movie, 1978, regi: Richard Donner och – okrediterad – Richard Lester), Star Wars – The Empire Strikes Back (Rymdimperiet slår tillbaka, 1980, regi: Irvin Kershner), Raiders of the Lost Ark (Jakten på den försvunna skatten, 1981, regi: Steven Spielberg, verkställande producent: George Lucas), E. T. The Extra-Terrestrial (E.T. The Extra-Terrestrial, 1982, regi: Steven Spielberg), Return of the Jedi (Jedins återkomst, 1983, regi: Richard Marquand, verkställande producent: George Lucas). Således är Steven Spielberg, mannen bakom E. T. The Extra- Terrestrial, Raiders of the Lost Ark, Close Encounters of the Third Kind, Jaws, men även 1941 (1941, 1979),
Vilket är filmer som i den nämnda listan är placerade före exempelvis Goldfinger (Goldfinger, 1964, regi; Guy Hamilton), Bonnie and Clyde (Bonnie och Clyde, 1967, regi: Arthur Penn), Deliverance (Den sista färden, 1972, regi: John Boorman) och Papillon (Papillon, 1973, regi: Franklin Schaffner),
Spielberg i sin tur gav sedemera TV-mediet en känga med filmen Poltergeist (Poltergeist, 1982, regi: Tobe Hooper). I denna framställs television som en Moby Dick eller en haj som äter upp intet ont anande små flickor. ”Exorcisterna” måste kallas in för att rädda den yngsta generationen från TV:s oönskade påverkan. I rummet där ”TV-folket” – de onda krafterna, håller högborgen för sina räder, återfinner vi en flygande och spelande grammofon, tekanna och flygande tefat, en riddare samt en hel del andra föremål ur Spielbergs tidigare filmer i en levitationsdans. Året är 1982 och kampen om själarna slutar som förväntat. TV för de döda, medan de levande räddas åt biograffilmen. I den sista bilden i Poltergeist görs TV hemlös, då denna ställs utanför en ytterdörr. Ordet Poltergeist är, liksom ordet television, ett sammansatt ord av främmande, tyskt ursprung, något artificiellt, något som egentligen inte hör hemma hos amerikaner.
E.T. som står för Extra-Terrestrial, vilket också filmens titel anger, är namnet på den lilla figur, vars äventyr på jorden vi får följa, och det är också första och sista bokstaven i namnet Elliott, ET:s räddare i nöden (vars liv och öde på ett mycket raffinerat sätt är sammanvävt med ET:s.). Men ”ordet” E.T. är sannolikt också menat att tränga in i människornas undermedvetna och konkurrera ut ordet TV. Där TV i Poltergeist är en central för destruktiva monster, där går filmen E. T. publiken till mötes med en lekfull människobevekande varelse. Både Poltergeist och E. T. The Extra-Terrestrial visades bara några månader efter sina segertåg genom världens biografer på amerikansk TV.)
Listan över mest inkomstbringande filmer ändras oavbrutet och är inte alldeles lätt att sammanställa. Se https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_highest-grossing_films & https://www.filmsite.org/boxoffice.html & https://svenska.yle.fi/artikel/2019/04/29/marvel-slar-nastan-alla-tankbara-rekord-med-filmen-avengers-endgame-over-en
Skriven av Vladimir Oravsky och Sven-Erik Svensson
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
Skriven 2019-05-01
