DAVID GRAY, Stora Vega, Köpenhamn den 6 maj 2019

Klicka på bilden, för att se hela bilden

David Gray hade enligt egen utsago inte besökt Köpenhamn på evigheter i samband med måndagens konsert. Han hade säkert rätt. För i så fall hade jag säkert recenserat honom långt tidigare. Har trots allt följt honom ända sedan det monumentala genombrottet med fjärde albumet White Ladder, som sålde i hela sju miljoner exemplar världen över. Fast en sådan succé är naturligtvis omöjlig att upprepa. Ändå har sångaren alltjämt en hygglig karriär. Vegas stora sal hade varit utsåld länge, vilket väl om inte annat visar att britten långt ifrån är bortglömd.

Men ändå, med detta sagt är det förstås givet att Grays största framgångar ligger långt bakom honom. Om jag säger att han inte haft en singelhit på dussinet år på hemmaplan är det säkert lätt för alla att inse att allt inte rullar på gnisselfritt för tillfället.

Åtta nummer på raken från nya verket

Å andra sidan har denne man väl egentligen aldrig varit någon hitman. Snarare mer av en albumartist. Ett faktum han nu tycks ha tagit konsekvenserna av fullt ut av. Nya verket Gold In a Brass Age är nämligen ett förvisso gediget, men också aningen experimentellt verk inom den vuxet poporienterade singer/songwriter-genre han verkar i. Utmärkta exempel på det denna afton var sådant som den drömlika The Furthering och Hall of Mirrors med sin smått repetitiva vers. Missförstå mig inte nu, Gray botaniserar knappast i det utflippades eller konstmusikens utmarker, men det råder ändå inte någon tvekan om att han alltid har ambitioner att gå vidare.

Samt att visa upp dem live, uppenbarligen. För faktum är att nästan hela sångsamlingen från ovannämnda verk fanns med i setlistan. Hela åtta nummer var hämtade därifrån, och allihopa kördes i följd. Modigt eller dumdristigt? Det är väl upp till var och en att bedöma, men man kan väl säga som så att det var mycket ny musik att smälta på en gång. Fast publiken verkade köpa tilltaget fullt ut, det applåderades och tjoades i alla fall uppskattande titt som tätt.

Näpen falsettsång och varsamt pianoklink

För egen del uppskattade jag dock mest tydligt electrodoftande Gold In a Brass Age, ett starkt nummer med både närmast näpen falsettsång i versen samt minnesvärd refräng och The Sapling med sitt tillhörande varsamma pianoklink, men andra i salongen hade säkerligen valt andra favoriter. Den jämbördiga uppskattningsnivån antydde mest att preferenserna överlag skulle kunna sorteras under rubriken hugget som stucket.

Rullade på med klassiker och lite hippiedoft

Fast när Gray efter ganska exakt tre kvart plockade fram första örhänget, den akustiska Sail Away höjdes givetvis stämningen ytterligare. Det stora jublet utbröt, och sedan rullade tillställningen på med sådana klassiker som ultimata kärlekförklaringen Be Mine, synnerligen melankoliska This Year´s Love och Babylon med tillhörande imponerande allsång. Detta sistnämnda nummer fick mig av någon anledning att associera till nittiotalsvokalissan Edie Brickell. Kanske på grund av det hippiedoftande arrangemanget i versen, vem vet.

Kärvhet, svärta som berör på djupet

Som grädde på moset avslutades tillställningen med den nerviga Please Forgive Me. Då hade Gray stått på scen i sisådär 135 minuter, och låtit sin djupa, innerliga och smått nasala röst ta över Vegas stora salong fullständigt. Ska man karaktärisera helheten talar vi i termerna skönhet med en tydlig dos kärvhet och svärta.

Samt en väldigt tjusigt nedtonad ljusshow. Och på tal om showande, så bjöds man väl inte mycket på så av den varan. Det enda som hände då och då var att Gray studsade runt lite sådär kantigt och lustfyllt på stället när han inte satt vid sina klaviaturer. Fast det är såklart inte de fysiska underhållningsinslagen som är poängen med femtioåringens konserter. Det är istället något helt annat. Något som kittlar och berör det inre på djupet.

Skriven 2019-05-07