Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi; Trevor Nunn
I rollerna: Judi Dench, Sophie Cookson, Steven Campbell Moore, Tom Hughes, Laurence Spellman
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-05-03
Det brukar ju sägas att segraren alltid skriver historien. Förloraren får tömma den bittra kalken i botten och erbjuds sällan några frisedlar att förklara och än mindre försvara sina tillkortakommanden och handlingar.
Redan när sista bomben hade fallit över Berlin började de lärde tvista över hur ett helt folk kunde följa en man in i döden utan att reagera i tid. Lika mycket borde man fundera över hur krigets andre massmördare Stalin lyckades attrahera så många om kommunismens förtjänster.
Melita Norwood var en ung engelska som från barnsben och fram till sin död vid 93 års ålder hade socialismen som ledstjärna. Eftersom hon i ungdomen hade tillgång till hemliga dokument om och kring tillverkningen av en atombomb och ansåg att även ryssarna för jämviktens skull också måste få tillgång till dessa blev hon en så kallad landsförrädare.
På ålderns höst riskerar hon alltså fängelse för sina ungdomssynder. Red Joan (verklighetens Norwood) spelas nu av Judi Dench på äldre dar och Sophie Cookson i yngre och regisserat har teaterveteranen Trevor Nunn som gjorde mycket Shakespeare med Dench på sjuttiotalet.
Jag köper budskapet att Red Joan var en idealist som aldrig försökte göra någon ekonomisk vinst utan verkligen trodde på sina ideal och i kombination med en naiv världsbild utgjorde grogrunden till sitt handlande. Tyvärr mässar historien på utan tillstymmelse till spänning och nerv trots att det handlar om en atombombs vara eller inte vara.
Man känner att både Dench och Nunn har ena benet kvar på teaterscenen, och när man borde vilja veta mer om Norwood stannar det vid ett blekt ”Jaså inte kan man låta den här gamla mysiga damen skaka galler”. Jag känner i märgen att det är för Judi Denchs skull jag ger historien lite överbetyg.
Skriven 2019-04-30
