Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Jonathan Levine
I rollerna: Charlize Theron, Seth Rogen, O´ Shea Jackson, June Diane Raphael, Ravi Patel
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-05-03
Gudarna ska veta att Seth Rogen har en hel del plumpar i det filmiska protokollet. Han har förvisso även en del vulgärkomiska pärlor på meritlistan, men för varje höjdpunkt, typ Supersugen och Zack and Mire make a Porno har det flödat ut idel uselheter i parti och minut, som The Interview, Observe and Report och julpartykraschen The Night Before.
Long Shot faller lyckligtvis i den förstnämnda kategorin. Visserligen lär han inte vinna några nya fans här, humorn är långt ifrån vare sig matinévänlig eller röka på-fri heller trots att vi faktiskt pratar romantisk komedi här, men på det hela taget har regissören Jonathan Levin och de båda manusförfattarna trots allt stramat upp både humorn och det slappt improvisationsartade draget som präglat i alla fall vissa av Rogens filmer genom åren.
Fred är den slafsige, men idealistiske journalisten medan Charlotte är den smarta, tjusiga utrikesministern med ambitioner att bryta igenom glastaket, och aldrig mötas de två. Om det nu inte varit så att hon en gång i tiden agerat barnvakt åt honom i de tidiga tonåren det vill säga.
I dagens läge har de numera fullvuxna tu förvisso tappat kontakten för länge sedan, men när de springer på varandra i ett festligt flott sammanhang leder detta i förlängningen till att Fred får uppdraget att bli Charlottes talskrivare. Eftersom de känner varandra sedan tidigare blir han mannen att både hotta upp hennes tal och göra dem mer personliga.
Allt för att Charlotte ska kunna ställa upp i det kommande presidentvalet, och ta över efter den sittande nollan med skådespelarambitioner, Chambers, bör tilläggas. Planen är att åka jorden runt och försöka sluta ett miljöavtal, som kan boosta profilen på hemmaplan. Om de goda genuina föresatserna kan gifta sig med bra karriärdrag skulle saken kunna vara biff i slutänden.
Här finns med andra ord en avsevärd kul drift med politiska absurditeter och fulspel att avnjuta i denna skapelse. Eller vad sägs om en påstridig Rupert Murdochtyp i Andy Serkis skepnad med ambitionen att bygga en serveranläggning mitt i Alaskas vildmark, Alexander Skarsgård som totalt charmlös Justin Trudeaukopia samt en slagkraftig pressekreterare som verkligen inte anser att Fred hör hemma i de politiska finrummen. Eller ens bör få vistas i Charlottes sällskap.
På samma gång uppvisar det hela även en del mer allvar än förväntat. Manuset gör till exempel en tydlig poäng av den extra granskning och de hinder endast kvinnorna på hög (karriär)nivå utsätts för och ställs inför. Likaså har en råsop slängts in som går ut på att superdemokraten Fred kanske är väl dömande ibland. Som när bäste polaren deklarerar sina sympatier för republikanerna. Det går liksom inte hem, så kanske bidrager han själv till den politiska polariseringen.
Samtidigt är det trots allt den romantiska delen av historien som tar mest plats, och här måste jag faktiskt säga att kemin mellan Rogen och Charlize Theron är är betydligt bättre än förväntat. Det hjälper förstås att det är flyt i dialogen, men efter lite initial skepsis var det sig trots allt inte orimligt att tro på att Fred och Charlotte faktiskt skulle kunna bli ett par.
Fast det är klart att klimaxet är rena fantasifostret och ett rent önsketänkande. Precis som så ofta annars i romantiska komedier. Men greppet fungerar i det här fallet. Long Shot är helt enkelt en befriande frispråkig, och tro det eller ej, riktigt söt film också, som tack och lov aldrig blir präktig.
Skriven 2019-04-29
