NICOLE ATKINS, Folk Å Rock, Malmö den 26 april 2019

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Ingen borde någonsin kunna skriva under på att livet är rättvist. Det är trots allt ett faktum att så inte är fallet, något som ter sig tydligt på alla plan på livets aveny. Inte minst finns det sorgligt många artister som borde vara betydligt större och erkända än vad de är. Se bara på Nicole Atkins. Det finns egentligen ingen anledning till att hon inte slagit igenom på bred front. Karisman, scennärvaron, rösten och inte minst melodierna finns där ju. Så varför kommer inte genombrottet? En anledning skulle möjligen kunna vara för att mainstreamradio rent allmänt är så smal idag att i stort sett ingenting utanför den hip hop-influerade och DJ-orienterade popen släpps fram på radiovågorna.

Inte alldeles lätt att kategorisera

Fast det ska för all del också villigt erkännas att Atkins inte precis tillhör den uppenbara mittfåran. Det finns för all del inget konstigt eller svårt med hennes alster, men samtidigt är det hon gör inte alldeles lätt att kategorisera, ett faktum som nästan alltid ger upphov till problem för de berörda artisterna när skivbolagen ska lansera dem.

Men när allt kommer till kritan är det förstås just de udda dragen som gör henne till den hon är. Den där lite ovanliga mixen av tillbakablickande till femtio- och sextiotalets crooning, psykedelia och soulpop blandat med hyfsat tydliga vibbar och influenser av alternative från no depression till inte alldeles definierat gods från indiegenren är poängen med hennes gärning.

Från punkig Patti Smith-cover till crooning

Vilket man väl får säga framgick med all önskvärd tydlighet denna kväll. Sedan var onekligen kontrasten störst alldeles mot slutet när en energiskt närmast punkig cover på Patti Smiths Pissing in a River följdes av en inlevelserikt respektfull acapellaversion av Somewhere Over the Rainbow som extranummer. Sådant ser – och hör – man liksom inte varje dag.

Men även om nu detta var det tydligaste exemplet på Atkins breda spektrum, så märktes kontrasterna överlag i det övriga materialet också. Den där crooningnerven retades till exempel i Sleepwalking, Cry Cry Cry doftade blue eyed soul, gungiga Darkness Falls So Quiet tog ett grepp om bluesen och tralliga My Baby Don’t Lie anammade countryn med en liten dos ruffighet i mixen.

Vacker doft av Orbison och nyanserad Joplinleverans

Och låt oss för all del inte heller glömma blinkningarna till sextiotalets tjejgruppspop á al The Ronettes. Sådant som Maybe Tonight knockade med emfas denna kväll. Liksom Roy Orbison-doftande A Little Crazy. Vi talar i termerna så vackert, så vackert. Och känsloladdat.

Ja, också gjorde sångerskan ett seriöst hopp in i Janis Joplin-land i Brokedown Luck och ytterligare något nummer. Med framgång, får man väl säga. Och då ska ni ändå veta att jag inte är någon större fan av den på tok för tidigt bortgångna sångerskan. Med uppenbar risk för att svära i kyrkan hävdar jag nämligen att Joplin är i gapigaste och väl råbarkade laget medan Atkins har mer nyans och kontroll i sin vokala leverans.

Personlig och minnesvärt uttrycksfull

Men man må tycka vad man vill om Joplin. Smaken är trots allt som baken. Däremot borde alla närvarande på denna kvälls välbesökta Folk Å Rock-evenemang kunna vara överens om Atkins som lika personlig som minnesvärt uttrycksfull och tillbakablickande uttolkare vad gäller våra mest nyttjade populärmusikgenrer.

Skriven 2019-04-27