Klicka på bilden, för att se hela bilden
De bildades under den brittiska indiens hedenhös mitt emellan Blur och Oasis första stapplande steg i skarven mellan åttio- och nittiotal. Synd bara att Teenage Fanclub trots alla kritikerrosor aldrig var i närheten av att nå lika stora framgångar som de två sistnämnda giganterna.
Att förbli vid sin catchy läst
Å andra sidan kanske skottarnas öde var beseglat i samma ögonblick som de bestämde sig för att gå en helt annan väg än dessa två grabbiga och attitydstinna band. Efter den slamriga debuten, 1990 års A Catholic Education satsade de då unga gossarna på ett mer moget och ofta midtempoorientrat, om än för det mesta catchy sound med en del småskruvade inslag. Och så har det fortsatt.
Att säga att de förblivit vid sin läst vore med andra ord ett understatement. Fast dessvärre har belöningen i form av storsäljare oftast undgått dem även om det för all del blivit en del hyggliga listklättrare, och då särskilt på hemmaplan.
Övervintrande beundrare och randiga t-shirts
Ändå är det rätt uppenbart att Teenage Fanclub har en hyfsad bas av trogna fans. Spelningen i Kongens by var välbesökt utan att vara utsåld, och det vimlade mycket riktigt av både övervintrande alternativt överlevande beundrare och en del folk från det ungdomliga gardet med välbekanta plagg á la träningsjackor i murriga färger eller enfärgade slitna t-shirts som i vissa fall sett sina bästa dagar. Eller förmodat dyra randiga diton med ränderna på längden, men aldrig på tvären.
I sammanhanget måste för övrigt den glade grabben med den röda Adidasbagen i plast hängande på axeln framhållas. Indiechict, kanske man kan kalla det.
Med värme och kärlek
Fast oavsett vilket, någonstans kändes det lika självklart att koppla ihop folket på Lilla Vega med företrädesvis brittisk indie som metalheadsen med vrålande gitarrsolon och blytunga trummor. Och detta säges med både värme och kärlek. Inte minst för att jag uppskattar både det ena och det andra själv. Samt en väldig massa annat, bör tilläggas.
Minimalt showande och direkt mys
I Teenage Fanclubs fall är det lätt att att uppskatta det opretentiösa draget och det totala fokuset på melodierna. Både på skiva och live. Showandet på scen var därmed också närmast obefintligt denna kväll, men i gengäld infann sig en mysstämning direkt så fort de första tonerna i öppningsnumret About You ljöd ut över publiken.
Denna släppte sen aldrig taget under den sisådär nittio minuter långs spelningen. Inte ens när den småstökigt punkiga Catholic Education plockades fram försvann den, och det säger väl en del om det här bandets förmåga att närmast omärkligt förmedla en trevlig familjär atmosfär.
Popsmeder av rang
För trevlighet är onekligen en hederssak i Teenage Fanclubs värld, och inget bidrager till detta så mycket som de softa självklart refrängstarka sånger – oftast i midtempolunk – som frontmännen Norman Blake och Raymond McGinley skapar. De är helt enkelt popsmeder av rang, och denna kväll avverkades sådana säkra musikaliska maränger som gladlynt somriga I’m In Love, Only With You, The Darkest Part of the Night, Start Again och ovanligt lalliga Planets.
The Beatles, melodiska ambitioner och stämsång
Ibland var det svårt att inte associera till The Beatles, men å andra sidan; vilka engelska indieband med melodiska ambitioner får en inte att göra det. Fast Teenage Fanclub har förstås som sagt den där sköna mysighetsfaktorn många kollegor aldrig haft eller varit i närheten av. Garnerad med en hel del skön stämsång. Vilket verkligen inte är det sämsta.
Skriven 2019-04-26
