Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: David Lowery
I rollerna: Robert Redford, Casey Affleck, Danny Glover, Tom Waits, Sissy Spacek
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-04-19
Det har blivit dags att ta farväl av Robert Redford, men istället för att lämna in på det av naturliga skäl oförutsägbara sättet har han han valt att själv planera sin avfärd och lämna filmlivet på sina egna villkor innan dess istället. Således lär verklighetsbaserade Den siste gentlemannen – såvida han nu inte gör en Clint Eastwood och fortsätter förstås – bli åttiotvå-åringens svanesång på filmduken. Vilket är helt okej. För det här har i slutänden blivit en både sympatisk och finstämd skapelse med mycket känsla för tidsepoken den utspelas i.
Redford är Forrest Tucker, åldrig kåkfarare med rekord i rymningar på meritlistan och en faiblesse för att råna banker. Med minsta möjliga besvär, åthävor och drama, bör tilläggas. Istället är han artig och gör sitt bästa för att inte skrämmas i onödan. Med sig på sina rånarturnéer har den gamle gentlemannen två inte riktigt lika ålderstigna kompisar, som bistår eftersom de av allt att döma behöver pengar för att dryga ut sina usla pensioner.
Tucker å sin sida verkar inte tycka den monetära utdelningen är särskilt intressant eftersom han bara lägger pengarna på hög. Istället tycks han se rånandet som ett slags livselixir, som håller honom pigg och frisk. Det är väl därför inte ens en ny trevlig dambekant verkar kunna få honom att slå sig till ro så här på ålderns höst.
Fast allt fokus ligger för all del inte på Tucker i denna skapelse. På andra sidan spektrat får vi lära känna John Hunt, fyrtioårs-krisande snut, som när han väl identifierat vem gubbrånaren är blir närmast besatt av att fånga in honom. Jakten är dock inte det viktiga i den här berättelsen, action- och thrillerfans lär bli besvikna. Istället blir det relationen mellan dessa två män det kanske mest vitala. Hunt fascineras av Tucker, och denne hyser i sin tur välförtjänt respekt för Hunt.
På samma sätt tillhör scenerna mellan Redfords Tucker och hans nya kärlek i Sissy Spaceks skepnad filmens bästa. Kemin mellan deras rollfigurer förmedlas med små medel, men är ändå väldigt uppenbar. Regissören David Lowery har aldrig varit intresserad av spänningselementen, och är det inte här heller.
Vilket är både okej och fullt förståeligt. Det är inte den typen av film. Dessutom hade det här förmodligen inte blivit ett så pass starkt och värdigt farväl för Redford om han inte fått lov att utveckla den mänskliga sidan av sin bankrånarfigur så till den grad som här.
Skriven 2019-04-15
