Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Joe Penna
I rollerna: Mads Mikkelsen, Maria Thelma Smáradóttir
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-04-19
Mads Mikkelsen är mycket inne på kylslagna titlar för tillfället. Först kom Polar, det lika skamlösa som våldsamma actionrafflet på Netflix för några månader sedan, och nu är det alltså dags för Arctic att avtäckas. Men de likartade titlarna till trots talar vi förstås om två helt väsensskilda filmer. Där den förstnämnda på sant Spinal Tap-maner hade reglagen uppskruvade till elva har Arctic dem samma nere på en en tvåa eller möjligen trea.
Jag säger inte att denna bokstavligt talat isande skapelse inte har sina spännande ögonblick, men att skildra ensamhet och kamp för att överleva i ett bistert landskap är kanske inte det ultimata utgångspunkten om det är dramatik som ska näras. Även om regisserande manusförfattaren Joe Penna förvisso gör ett gott försök.
Precis som Mads Mikkelsen i den sånär enda rollen, för övrigt. Dansken investerar varenda jobbig känsla man kan tänka sig i sitt oftast plågade ansiktsuttryck och demonstrerar ett kroppsspråk som allt eftersom tiden går ter sig allt mer tungt och uppgivet.
Upplägget är klart som korvspad; Mikkelsens figur Overgård har blivit strandad i Arktis sedan hans plan kraschat mitt i ingenstans. När vi kommer in i handlingen gräver han ut ett SOS-meddelande i snön i hopp om att räddningen ska komma från skyn. Fast när en helikopter efter mycket om och men dyker upp kraschar den olyckligtvis, varpå piloten dödas på fläcken. Kvar står Overgård med en svårt skadad kvinna, som också befann sig i helikoptern.
Den som hoppades bli räddad tvingas nu påtaga sig rollen som räddare istället, således. Otur till max, förstås. Men Ovegård bestämmer sig omgående för att ta hand om kvinnan. Han inser också att enda chansen för dem att komma hem levande är att lämna den relativa trygghet han skapat i sitt flygplansvrak och nå närmaste bas.
Fast det är förstås givet att det blir en tuff resa till fots. Det är bokstavligt talat höga berg och djupa dalar. Samt en väldigt ilsken isbjörn som dramatisk höjdpunkt.
Eller det sistnämnda kanske snarare är när Overgård fastnar med ett ben under ett stenblock. För ett ögonblick kom jag här att tänka på Danny Boyles verklighetsbaserade 127 timmar. Det var ju i den filmen James Francos karaktär tvingades skära av sig armen för att överleva. Men sådan extrem dramatik hade förstås stuckit ut för mycket för Pennas smak. Arctic handlar trots allt om att demonstrera någon slags nära vardaglighet i en väldigt speciell situation, som publiken bjuds in att leva sig med i.
På det hela taget är Arctic naturligtvis ekonomisk in absurdum i sitt berättande, men det hela är ändå betydligt mer engagerande än man skulle kunna tro. Fast med detta sagt; håller fullt ut för att karaktäriseras som fantastisk gör inte det här. I slutänden blir det hela väl avskalat och likartat. Det blir precis som med en del ensamkonserter med akustisk gitarr. Det kan vara njutbart eller intressant rätt länge, men till slut önskar man lite mer variation ändå.
Skriven 2019-04-16
