GRAND MAGUS – metalstorheter som aldrig haft en plan

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Heavy metal, hårdrock, doom metal och stoner metal. Grand Magus gör det hela. Vilket inte är så konstigt med tanke på att den breda variation av band som inkluderar Black Sabbath, Deep Purple, Saxon, Manowar och blytunga black metalcombon Bathory tillhör inspirationskällorna. Diversifiering är således en hederssak för denna slitstarka trio, som faktiskt fyller två decennier i år. Det var nämligen 1999 allt tog sig en ny början. Initiala bandet Smack blev Grand Magus efter ett personalbyte och beslut om ny musikalisk inriktning. Därefter har bandet gradvis etablerat sig som ett av de mest lovande och pålitliga akterna i sin genre. Likaså har produktivitetstakten alltid varit hög. Nya albumet Wolf God är det nionde på bara dubbelt så många år. Det vore alltså synd att påstå att det här är ett band som lider av skrivkramp.

Inget krångel med inspirationen

– Ja, det är en drift som är svår att förklara, flinar sångaren Janne “JB” Christofferson. Men det är ju inte så att jag alltid sitter och skriver musik. När vi är ute på turné är det bara fokus på det, så vi har alltid haft separata perioder för att skriva ny musik. Annars fiskar jag, kollar på film eller något annat, och sedan kommer bara inspirationen när det är dags.

Denna inspiration gjorde sig mycket riktigt påmind i arbetet inför det nya verket. JB menar att det var en “naturlig skiva” för bandet. Det var aldrig något krångel, allt bara rann ur de tre medlemmarna “ganska lätt”.

Smakar inte likadant som McDonalds

– Fast det är ändå olika varje gång. Man är i olika lägen i livet med olika inställning från gång till gång. Samtidigt är responsen ofta olika även om den brukar vara bra. Det är aldrig på det viset att man riktigt vet vad man är involverad i. Man vet vad det är man gör, men man vet ändå inte hur det blir. Det är inte som med McDonalds, som smakar likadant överallt hela tiden.

Gör musik som blir upphetsade av

– Hur viktigt är det vad kritikerna tycker på det här stadiet i karriären? Bryr ni er fortfarande?

– Det är svårt att svara på, men det är klart kul om folk gillar det man gör, och då även journalisterna. Fast det som hänt väldigt mycket på senare tid är att folk leker proffs och publicerar sig på nätet. Och då menar jag inte vanliga kommentarer, utan recensioner av folk med begränsad kunskap om musik. Sedan är det klart det är roligt om folk gillar, och fattar vad vi håller på med. Vi gör ju den musik vi blir upphetsade av, men det vore meningslöst att hålla på om ingen annan blivit det.

Live-igare och ruffigare

JB beskriver Wolf God som en Grand Magus-platta, rätt och slätt. Den låter typisk, menar han utan att nämna just det ordet. På samma gång förmedlar den en känsla av att alla inblandade haft kul under inspelningen. Sångerna låter live-igare och ruffigare än de på föregångaren Sword Songs, tycker frontmannen och beskriver helheten som en “riktig guldplatta“.

– En kille som heter Staffan Karlsson har producerat. Han har jobbat med en massa kända band, som Arch Enemy och Spiritual Beggars, och är en väldigt duktig tekniker och producent. Han var toppen, så jag är jävligt nöjd.

Förstod att var på en helt annan nivå

Ordentligt nöjd ger JB även intryck att vara med sin tid med Grand Magus rent allmänt. Ett par utskickade demos initialt ledde så småningom till kontrakt med brittiska Rise Above Records. Dess grundare och tillika ägare Lee Dorrian, sångare i doom metalbandet Cathedral tände på stockholmarna. Det blev i slutänden kontraktsskrivning, och totalt fyra album utgivna på hans etikett.

– Vi skickade ut demosarna fysiskt i olika omgångar. Den första fick en del respons medan det kom mer riktiga brev med den andra, som sade “Fan, det här var bra”. Och sedan när vi fick brev från Cathedral – som var stora idoler – var det helt otroligt. Då förstod vi att det var på en helt annan nivå än vad andra band runt omkring oss var på. Då tänkte vi att det måste betyda något.

Ingen bullshit i historien

– Och sedan rullade det bara på?

– Ja, sedan med andra skivan blev det ännu mer liv i luckan. Först blev den månadens album i tyska Metal Hammer. Samtidigt förstod jag och Fox (Mats “Fox” Skinner, basisten) att vi var något. Vi hade något att komma med. Det här var inte bara en “Weekend Warriors”-grej.

– Nej, verkligen inte. Ni har ju hållit ihop rätt länge vid det här laget. Hur ser du på er tämligen långa karriär så här långt?

– Ja, vad fan svarar man på en sådan fråga. Vi har aldrig haft en plan, vi har bara kört på. Allt vi gjort har varit baserat på känslan, och att vara helt ärliga med musiken. Det tycker jag är något vi kan vara stolta över. Vi har inget att skämmas över. Det finns ingen bullshit i vår historia, och för att vara ett icke heltidsband har vi kommit långt. Vi bär hjärtat utanför kroppen. Vi har alltid varit på egen hand ute och simmat, och vi gillar det.

Njuter mer av att spela live

– Tycker du det här livet är lika kul som när nu började då?

– På många sätt är det ju roligare. När vi började hade vi ingen aning om någonting av vad vi gjorde. Vi lade för stor vikt på fel grejor. Vi var vilsna. Ingen visste vem vi var, och ingen sjöng med i våra låtar. Nu tjugo år senare kan vi skapa den där gemensamhetskänslan live, och det är en otrolig grej. Så jag måste säga att vi njuter mer när vi spelar live nu. Förr handlade det där mer om vår överlevnad.

Hoppar inte upp och ner inför varje spelning

– Så du har aldrig tänkt “Vad håller jag på med?. Dags att klippa mig, och nöja mig med att bara ha ett vanligt jobb?”

– Nej, jag har aldrig behövt ställas inför det valet. Frågan har snarare varit om jag ska lägga av med det vanliga jobbet. Jag har ju förstått att jag måste göra det här. Men det är klart att man alltid kan ifrågasätta, man är ju ingen robot. För bara för att jag säger så här betyder det inte att jag hoppar upp och ner av glädje varje gång inför en spelning. Men när jag väl står där på scen blir jag ändå alltid glad.

Skriven 2019-04-08