Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Kevin Kölsch och Dennis Widmyer
I rollerna: Jason Clarke, Amy Seimetz, John Lithgow, Jeté Laurence, Obssa Ahmed
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-04-05
Jag läste Stephen Kings roman Jurtjyrkogården i mitten av åttiotalet, när jag var sjutton, arton år. Större delen av boken läste jag under en skidresa till Lindvallen, och jag föredrog att sitta inne i stugan och läsa framför att vara ute i backen och åka skidor. Vilket ju inte är så konstigt, att flänga runt i en skidbacke är en ganska meningslös sysselsättning som dessutom kräver fula kläder. Jag längtade till boken och Kings värld varje gång jag var ute och härjade i snön.
Jag tyckte att boken var fruktansvärt otäck och spännande – så pass spännande att jag, när jag närmade mig slutet, höll för högersidan med handen, så att jag inte skulle råka läsa någonting för tidigt och, som kidsen säger, spoila upplevelsen. Jag minns hur chockerande jag tyckte att bokens sista rader var, och jag var alldeles matt när jag läst klart boken. Och jag undrade verkligen hur otroligt otäck Stephen Kings ursprungliga version måste ha varit – jag hade läst någonstans att King censurerade sitt eget verk, eftersom det blev för groteskt. Den versionen lär vi nog aldrig få läsa.
Jag har inte läst om boken sedan dess, så jag har den inte i färskt minne.
1989 kom Mary Lamberts filmatisering. Jag såg den på bio i Helsingborg, och det jag främst minns från den föreställningen, var att en tjej i publiken fick panik och troligen svimmade, och bars ut av sina kompisar. Jag tror att det var under en av scenerna med Rachel Creeds syster; hon som led av något slags muskelförtvining och som såg riktigt läskig ut. Jag hörde skrik längre fram i salongen, och så bars tjejen ut. En liknande incident inträffade under en visning i Malmö av nyinspelningen av The Ring; en tjej bakom mig låg i sina kompisars knän och grät och skrek att hon ville hem. Jag log och tänkte att jag vill också göra skräckfilmer som verkligen skrämmer publiken från vettet.
Mary Lamberts film blev en hyfsad framgång, men åsikterna om den går isär. Den har många anhängare som älskar den – men lika många avskyr den. Vid biopremiären fick den rätt dålig kritik, även av genrepressen. En tidning kallade Lamberts film “en uppvisning i publikförakt”. Jag förstod inte vad som menades med detta. Det gör jag fortfarande inte. Men oavsett vilket verkade filmen göra sitt jobb – den skrämde den unga publiken.
1992 regisserade Mary Lambert en uppföljare, Jurtjyrkogården II. Stephen King hade ingenting med den att göra, och den kändes som en renodlad tonårsfilm. Den är inte det minsta otäck eller spännande, den är rätt tramsig, och enda behållningen är att se Clancy Brown som elak zombiesheriff.
Jag såg om Jurtjyrkogården från 1989 förra veckan. Tja … Den är väl ”sådär”. Den är inte speciellt bra, men absolut inte så dålig som vissa belackare hävdar. Fred Gwynne är jättebra som grannen Jud Crandall, medan Dale Midkiff är rätt blek och menlös som Louis Creed, den hårt prövade familjefadern. Blaze Berdahl är vansinnigt dålig som dottern Ellie. Några scener är riktigt effektiva, som till exempel de jag nämner ovan med Rachel Creeds (Denise Crosby) syster, medan andra är löjeväckande – slagsmålet på begravningen fick mig att skatta.
När treårige Gage blir mordisk zombie och mördar folk på slutet, användes en Gage-docka till några scener, och det ser jätteroligt ut när vuxna människor brottas med en uppenbar docka. Själva djurkyrkogården är bra, och Elliot Goldenthals filmmusik är utmärkt – jag köpte soundtracket på Tower Records vid Central Park. I kassan satt en storvuxen svart kvinna som verkade hata sitt jobb, och som skrek “Next!” mellan varje kund.
Eftersom nyinspelningen av Det blev så otroligt framgångsrik, får vi nu en ny version av Jurtjyrkogården. För regin står Kevin Kölsch och Dennis Widmyer, vilka tidigare gjort en av episoderna i antologiskräckisen Holidays, och manus är författat av Jeff Buhler, som senast skrev THE Prodigy, efter en “screen story” av Matt Greenberg, som skrev King-filmen 1408.
Jag ska försöka undvika spoilers – även om det i det här fallet faktiskt är ganska meningslöst att låta bli. Filmens trailer är nämligen full av spoilers, och det har släppts foton ur filmen som förtar dess stora överraskning; det som skiljer den nya filmen från boken och Lamberts film. Det har till och med skrivits artiklar om dessa skillnader redan innan filmen haft premiär. Men – jag antar att jag har några läsare som inte sett trailern eller bilderna, så jag avstår från att nämna vad det är som ändrats.
Till en början följer den nya filmen både boken och Mary Lamberts film. Jason Clarke spelar läkaren Louis Creed, som fått nytt jobb som skolläkare, så tillsammans med hustrun Rachel (Amy Seimetz), och barnen Ellie (Jeté Laurence) och Gage (tvillingarna Hugo och Lucas Lavoie) flyttar han in i ett hus, som verkar ligga mitt i skogen den här gången. Den stora vägen som trafikeras av stora långtradare är den här gången en mindre skogsväg – som trafikeras av långtradare. På andra sidan av denna väg bor änklingen Jud Crandall (John Lithgow).
Markerna som tillhör familjen Creeds hus är enorma, och på dessa marker liger titelns djurkyrkogård – vars skylt är felstavad, eftersom den är gjord av barn. När traktens ungar begraver döda husdjur, beger de sig till djurkyrkogården i något slags procession – och de bär djurmasker. Vi får se detta i början av filmen, det för tankarna till The Wicker Man, och det förklaras inte alls. Visserligen behöver det kanske inte förklaras, men det känns som om filmskaparna glömt bort något här. Det är suggestivt att se på, men något saknas.
När Ellies katt Church blir påkörd och dör, går Louis och Jud iväg till djurkyrkogården för att begrava den. Väl där säger Jud att de ska trava vidare bortom kyrkogården, och istället begrava katten på en gammal indiankyrkogård, som påstås vara magisk. De döda kommer tillbaka om de begravs där. Detta förklaras inte alls lika ingående som i den förra filmen.
Nästa dag är Church plötsligt tillbaka i familjen Creeds hus. Church är nu en vresig, illaluktande zombiekatt.
Ungefär halvvägs in i filmen tar historien plötsligt en ny vändning – och från och med nu skiljer den sig en hel del från boken och från Lamberts film. Den sista tredjedelen av filmen känns snarare som en uppföljare till Jurtjyrkogården, eftersom händelserna är helt annorlunda – slutet är helt nytt, så att kalla detta en adaption av boken är att ta i. Men som sagt – jag låter bli att nämna vad det är som ändrats, om ni eventuellt inte redan vet det.
Nå. Är 2019 års bättre än den från 1989? Ärligt talat: jag vet inte. Det var inte utan att jag kände mig en aning besviken när jag lämnade pressvisningen. Jag hade en del förväntningar på filmen, som i förväg omtalats som otroligt otäck. Jag trodde att det skulle frossas i bisarra, groteska detaljer och att blodet skulle spruta friskt – men det var inte så farligt.
Skådespeleriet är betydligt bättre den här gången. Framför allt är Ellie, vars roll byggts ut rejält, bättre. Filmfotot är bra, stora delar av filmen genomsyras av en krypande spänning, men när dimman rullar in över tomten och djurkyrkogården, känns det mer som en gammal fin Hammer-film, snarare än Stephen Kings Maine.
Några scener är bättre den här gången – andra är sämre. Rachels svårt sjuka syster är med även i denna nya version, men jag tycker nog att dessa scener var betydligt mer effektiva i Lamberts film. Och, jag vet inte riktigt vad jag tycker om filmens andra hälft; vad jag tycker om alla ändringar som gjorts. Blev det bättre? Jag vet inte – men jag tror inte det. Blev det otäckare? Nej.
Som skräckfilm är dock Jurtjyrkogården helt okej – så länge man inte har alltför uppskruvade förväntningar. Fast det är klart, jag är en härdad och förtappad själ.
Under eftertexterna spelas en fullkomligt värdelös cover på Ramones låt Pet Sematary – den saknar tyngd och attityd, och låter som om den framförs av en skolorkester.
Skriven 2019-04-04
