Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: David F. Sandberg
I rollerna: Zachari Levi, Mark Strong, Asher Angel, Jack Dylan Grazer, Adam Brody
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-04-03
Kollegorna har som bekant gnällt en hel del på allvaret som präglat de superhjältefilmer DC släppt ifrån sig under den tidigare konstnärlige chefen, Zack Snyders överinseende. Själv uppskattade jag dock hans tilltag, inte minst för att ”hans” filmer precis som ofta är fallet i serierna i många fall också försöker behandla sina hjältar med både allvar och respekt i en värld där de tvingas konfrontera diverse dilemman och frågeställningar om deras plats i ett annars vanligt samhälle.
Fast Shazam! är något helt annat. Här tar svenske David F. Sandberg precis som i den tecknade förlagan en lättsam approach till myter och superhjälteproblemen, och skojar till det ganska så ordentligt. Men eftersom serien nu såvitt jag kommer ihåg från min tonårstid på sjuttiotalet inte innehöll någon direkt personteckning att tala om har manusförfattaren Henry Gayden känt sig manad att råda bot på detta genom att fläta ut Shazamkaraktärens pojkiga alter egos bakgrund, och låta honom gå i närkamp med en lite sorglig bakgrund. Denna fungerar sedan som någon slags utgångspunkt för filmens resterande händelseförlopp.
Efter några kortare tillbakablickande prologer kastas vi omgående fram till våra dagar. Platsen är Philadelphia, och fjortonårige Billy Batson har återigen haffats efter att ha smitit från ännu ett fosterhem. Men bättre lycka nästa gång, resonerar myndigheterna och skickar honom till Rosa och Victor, och deras fem andra fosterbarn. Hur det går? Det ska inte avslöjas, men för att nu travestera en klyscha; en familj kan komma i vilka konstellationer som helst. särskilt när det vankas superkrafter i mixen.
För det är ju Billy Batson som blir den muskulöse Supermankopian Shazam när han säger samma magiska ord. På något märkligt sätt transporteras han till en grotta med groteska stenar föreställande de sju dödssynderna och en orkeslös gammal trollkarl. Denne förklarar att han har den rätta karaktären för att bli utvald till att vara Evighetens förkämpe, och begåvas därför med diverse krafter från ett gäng gudar.
Naturligtvis tar inte Billy så allvarligt på sitt nya liv som superhjälte. Han tramsar mest till det, ger skolans mobbare en lustiger läxa, stoppar ett rån i en närbutik utan direkt tanke på omgivningen, poserar för selfies för fans mot betalning och experimenterar storögt med sina krafter, alltmedan fosterbrorsan Freddy dokumenterar upptågen på mobilen. Om detta låter som opretentiösa kuligheter, så är det precis vad det är. Samtidigt är tonen helt rätt. Vi talar med andra ord skämtsam utan att vara förlöjligande, och med inte oäven tajming därtill.
Fast ingen superhjältefilm är förstås fullständig utan en superskurk, och i vassen lurar ett hot i form av den genomonde Thaddeus Sivana. En gång i tiden i koltålderna lät sig denne frestas av de sju dödssynderna. Nu som vuxen är han ute efter Shazams krafter, och han tänker inte lägga fingrarna emellan för att lyckas.
En slutuppgörelse är oundviklig, således. Och som så ofta annars är den i längsta laget även här. Fast smockorna hänger förstås bokstavligt talat i luften på hög nivå. Med variation dessutom. Så det går samtidigt inte att komma ifrån att iscensättningen är snyggare än vad åtminstone jag förväntat.
Att Shazam! sedan är lättviktig behöver väl knappast påpekas, men filmen bär denna egenskap med rättmätig stolthet och har icke att förglömma hjärtat på rätta stället också.
Skriven 2019-04-03
