ALAN PARSONS tillbaka med första skivan på femton år

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Alan Parsons var bara arton när han började arbeta som studioingenjör på The Beatles album Abbey Road. Sedan fortsatte det med produktioner åt folk som The Hollies, Al Stewart. Wings och inte minst Pink Floyd och deras stilbildande megasuccé The Dark Side of the Moon. Där kunde framgångssagan bakom kulisserna mycket väl fortsatt till våra dagar, men han valde istället att gå vidare i egen regi med sitt Alan Parsons Project, vilket resulterade i en dussinet år lång karriär kantad av hits och miljonsäljande album. Idag nästan tre decennier efter den sista skivan med ”Projektet” är Parsons alltjämt aktiv, och tillika tillbaka med The Secret, den första fullängdaren på femton år. En lång paus, erkänner han. Men tanken har alltid varit att komma tillbaka med nytt material.

Återgång till välbekanta (musik)marker

– Ja, det har alltid varit avsikten att göra en skiva till, säger den legendariske producenten per telefon från hemmet i Santa Barbara. Och nu när det finns ett återfött intresse för oss, hoppas jag att den kan bli en hit. Om sedan den här funkar är jag redo att göra en till.

Alan sticker inte under stol med att det är ”härligt” att vara tillbaka i den musikaliska hetluften. Vilket inte är så konstigt. Responsen från de som hört de nya sångerna hittills har varit ytterst god. Men så innebär också det nya verket en återgång till mer välbekanta Alan Parsons Projectmarker.

– Förra skivan var ju något av ett elektroniskt experiment, och det funkade inte särskilt bra. Men med den här går vi tillbaka till en mer traditionell stil. Vi är alla väldigt nöjda, det var rolig att göra den.

Album inspirerat av trolleri

– Vad var det som slutligen utlöste lusten att verkligen dra igång den kreativa processen igen efter alla år?

– Well, jag har lekt med tanken ett tag om att göra något som har med magi att göra. Det är en stor passion för mig. Jag ser på trolleri, utövar det och lär mig om det. Jag har massor av böcker om det. Det har varit en passion för mig sedan jag var sex, så jag har alltid sagt till mig själv att jag någon gång skulle använda ämnet som inspiration för ny musik.

Jason Mraz och Lou Gramm gästar

Något som alltid varit en naturlig del av Alan Parsons musik är användandet av en rad olika sångare. Under storhetstiden med Alan Parsons Project medverkade folk som Colin Blunstone, John Miles och Lenny Zakatek utöver faste parhästen Eric Woolfson mer eller mindre regelbundet. Alla duktiga vokalister förstås, men samtidigt något av doldisar för den stora massan. Den här gången var tänket en aning annorlunda då i alla fall två av de anlitade sångarna var kända namn, närmare bestämt Jason Mraz och Lou Gramm, före detta sångare i Foreigner.

– Det var delvis ett medvetet beslut att ta med ett par sångare som hade ett namn, och Jason passar definitivt in i det facket. Vi är båda odlande matfanatiker, så vi träffades genom en gemensam vän som introducerade oss för varandra. Det visade det sig att han hade gjort sin egen version av Eye in the Sky för sitt eget höga nöjes skull. Sedan gjorde han ett riktigt bra jobb på ”sin” låt Miracle.

– Liksom Lou Gramm på ”sin” sång Sometimes, antar jag?

– Ja, han är ju originalsångaren i Foreigner. Han hörde låten, och sade direkt att han ville göra den. Saken är ju den att han bara gör enstaka återföreningsgig nuförtiden, men rösten finns där fortfarande.

1967 – året då karriären tog fart

Samma sak kan för övrigt sägas om Alan själv. Han finns alltjämt därute. Efter mer än femtio år, bör tilläggas. Året då hans osannolika karriär tog fart var 1967, och några månader innan sin nittonde födelsedag fick han alltså arbete som ljudingenjör på Londons Abbey Road Studios. Första uppdraget blev också mycket riktigt Beatlesalbumet Abbey Road. Därefter rullade bara på, men tanken på att karriären skulle vara ända fram till våra dagar slog honom aldrig då.

– Jag tror inte någon nittonåring tänker på sin pensionering, och idag är jag bara väldigt lycklig över att jag kunnat följa den här stigen genom livet. Det finns så många som bara får hålla på ett par tre år innan de bara försvinner.

Alan Parsons Project skulle bli en engångsgrej

– Men på ett visst stadium bestämde du och Eric Woolfson för att ge ut musik i eget namn med Alan Parsons Project. Vad var din tanke då?

– Vi såg det bara som en engångsgrej. Det var inte förrän Clive Davis (legendarisk skivbolagsmogul) signade oss som det blev på riktigt. Samtidigt såg jag det alltid som samma jobb som tidigare. Jag var ju fortfarande producent, men med mer kontroll.

– Alan Parsons Project blev med tiden väldigt populära. Överraskade det dig på något sätt?

– Hela tiden. Med vår första skiva fick vi smaka på framgången, men från och med ”tvåan” eskalerade det. Turn of a Friendly Card (1980) i sin tur gick otroligt bra. Vi hade två topp-tio hits i USA från den.

Spelades non-stop

– Sedan blev Eye in the Sky från albumet med samma namn med åren något av en signaturlåt för er. Och jag minns att du sagt att när du och Eric åkte runt och gjorde promotion i USA spelades den på radio hela tiden?

– Det verkade så. De spelade den non-stop. Vilket var väldigt uppmuntrande för oss just då.

Projektet slutade med juridiskt elände

Men som det heter, alla goda ting måste komma till sin ände, och så var även fallet med Alan Parsons Project. Efter albumet Gaudi 1987 tog sagan på sätt och vis slut. Det tilltänkta elfte albumet Freudiana realiserades förvisso, och producerades dessutom av Parsons, men i slutänden fungerade detta projekt till synes mest som en föregångare till den musikal Eric Woolfson ville göra om självaste Sigmund Freud. Woolfson i sin tur fick i slutänden en förfrågan från en meriterad showbusinessentrepenör vid namn Brian Brolly om att färdigställa musikalen. Vilket han också gjorde. En framgångsrik period på Londonscenen följde, men sedan stämde parterna varandra med diverse juridiskt elände som följd.

– Alan Parsons Project spelade in under en tolvårsperiod, men den där juridiska grejen Eric hade med Brian Brollie vad gäller Freudiana i rättssalen gjorde att jag var oförmögen att få ut några pengar från det hela. Det var en väldigt svår situation för mig, så jag kände bara att jag var tvungen att komma på fötter igen och göra en ny skiva. Och då fick det bli som Alan Parsons istället för Alan Parsons Project.

Ångrar beslut att inte turnera

– Du är ju rätt aktiv på turnéfronten nuförtiden, men det var något som ni aldrig gjorde med ”Projektet” på grund av tekniska svårigheter?

– Det var något Eric och jag bestämde oss för att inte göra. Vi spelade bara live en gång, annars gjorde vi det aldrig. Men klaviaturteknologin har förbättrats otroligt mycket sedan dess. Nu finns möjligheten att programmera keyboards utan att röra tusen olika knappar. Under nittiotalet började man kunna få fram orkesterljud från dem.

– Men ångrar du inte att ni aldrig turnerade på sjuttio- och åttiotalet? Det måste ju ha funnits en stor efterfrågan om att ni skulle göra det?

– Jag ångrar det enormt. Jag känner verkligen att vi borde ha gjort det. Även om tekniken var begränsad. Vi kunde blivit nästan lika stora som Peter Gabriel och Genesis och spelat på fotbollsarenor. Samtidigt spelar vi på ställen för två- tretusen nu, och det är en rätt trevlig storlek.

Inte redo för pensionärslivet än

– Hur ser du på framtiden rent allmänt nu? Har du några önskningar?

– Ah, jag har förstås stora förhooppningar för den här skivan. Jag är inte redo att pensionera mig än, men två, tre års turnerande till får vara tillräckligt. Sedan har jag en alldeles nybyggd inspelningsstudio på min egendom som jag kan vara i. Där kan jag göra den allra bästa musiken. Tidigare hade jag faktiskt bara en liten digital studio.

– Du fyllde sjuttio förra året. Vad betydde det för dig?

– Som jag sade tidigare; när man är nitton funderar man inte på pensionen. Men när man är sjuttio gör man det. Men om jag bara kan behålla hörseln fortsätter jag ett tag till.

Skriven 2019-04-02