DogmaDoguSåpa™, Mätt på att leva™, Murmelmurvlarna™, Sverige sett genom 16 städer™, Fredag Bad taste™

Klicka på bilden, för att se hela bilden

DogmaDoguSåpa™

Såpan utspelar sig på ett hårdbevakat fängelse. Kamera finns i varje cell och i samtliga korridorer och andra utrymmen. Det är ett billigt tv-program eftersom bolaget som producerar denna såpa, lite i affekt sagt, inte behöver lägga ut en enda krona. På ett fängelse finns det nämligen redan kameror uppmonterade. Jag tänker på övervakningskameror och deras bildkvalité kan gott mäta sig med vad som helst som min kamrat Lars von Trier med eller utan min hjälp, lyckats att få in i filmlådan under de senaste 20 åren. Okej, det blir betydligt mindre skakigt men helt felfri är ingen såpa nu för tiden. ”Skådisarna” är gratis, vi använder de befintliga fångar, så även rekvisita och mat. Här följer ett detaljerat manuskript:

06.00 Fången vaknar, släpper några morgonfisar, stiger upp, pinkar eventuellt bajsar, runkar och lägger sig.
08.00 Fången får frukost, säger till en övervakare dra åt helvete, äter, lägger sig och runkar.
10.00 Fången får mellanmål, säger till en övervakare dra åt helvete, äter, runkar utan att lägga sig.
12.00 Fången får lunch, säger till en övervakare dra åt helvete, äter, runkar, lägger sig och runkar än en gång.
14.00 Fången rullar 50 cigaretter och börjar röka en efter en.
15.00 – 21.00 Olika rökformationer: Tjock rök, mindre tjock rök och tjock rök igen. Ljud: hostningar och klagomål på fängelsets dåliga luft.
21.30 Fången kroppsvisiteras, fångvaktaren tittar fången i arslet.
22.00 Fången lägger sig och runkar.
22.30 – 06.00 Fången sover.
På söndagar visas hela veckans doku-såpa i repris i grannkanalen.

Programmet kan göras interaktivt, vilket betyder att man kan utforma det så att åskådaren engageras riktigt, riktigt djupt i handlingen. Hur gör man?
Jo, tevetittarna får vinna olika priser om de ringer på fem-sex olika 070-nummer och gissar rätt hur många gånger fången kommer att runka idag, alternativt vilken av fångarna som runkar oftast. Det sistnämnda alternativet förutsätter dock att vi klipper mellan olika parallella handlingar, det vill säga olika fångar.
Man kan oxå tävla i att klockan 21.30 gissa vad fångvaktaren ser när han inspekterar fångens arsle. Faktum är, att man kommer att kunna vinna just det som fångvaktaren ser.

Jag sände förslaget till Hanna Stjärne, SVT:s vd, och efter att ha ringt upp henne 10 – 15 gånger och påmint henne om att hon har lovat att ge mig ett uppriktigt svar fick jag veta att sådan doku-såpa har de redan sänt både två och tre gånger, och att hon hoppades på att jag, ’som har namn om mig att vara djävligt påhittig’, skulle komma med något nytt. ’Vet du, TV är redan fyllt med snabba, MTV-meningslösa handlingar. Kan Du inte komma med nåt lugnare?’

Jag föreslog att sömnen mellan kl. 22.30 – 06.00 i mitt programförslag skulle kunna köras i slow motion och det höll hon med om. Men problemet var, sade hon, att ’då skulle vi’ – jo hon sa vi – ’tappa den dokumentära touchen’.

’Ju, jag vet, teven är den möbeln som den genomsnittliga västerländska människan glor längst på under sitt vakna liv, så man bör tänka sig för vad man fyller den men’, sa jag och hon kontrade med, ’eller vad man ställer på den’.”

Mätt på att leva™

Seriens första omgång pågår under 13 påföljande måndagar. I programmets centrum står människor som är villiga att mot ersättning begå självmord i teve eller att låta stympa sin kropp, exempelvis genom att man hugger av deras hand eller plockar ut en njure etc. Troligen deltar människor som antingen är svårt sjuka, socialt utslagna, förföljda av skattemyndigheter, övergivna av sina familjer eller bara trötta på vardagens tristess. Programmet består av sju olika avsnitt och mellan varje avsnitt finns det möjlighet att placera några trevliga reklaminslag eller meddelanden från sponsorer.
I avsnitt nummer ett
försäkras publiken om att inget av vad de kommer att bevittna är fejk, och att de medverkande inte är några skådespelare eller på förhand preparerade personer. This is real life!

I avsnitt nummer två
läser programmets riktiga jurist upp ett kontrakt av vilket det framgår
att den ”tävlande” – alltså den som programmet cirklar kring – tar på sig allt juridiskt ansvar för alla konsekvenser inklusive sin egen död, stympning etc. att hans eller hennes familj inte kommer att ha några som helst anspråk på tevebolaget eller läkaren som verkställer avrättningen, amputeringen, stympningen eller dylikt. Denna juridiska garanti undertecknas av den ”tävlande” i en vacker och bindande närbild.

I avsnitt nummer tre
redovisar den ”tävlande” vad som förmådde honom eller henne till denna desperata handling. Vi presenterar även ”den tävlandes” bakgrund, det vill säga hemmiljö, arbetsmiljö etc., respektive avsaknad av dessa. En reporter har nämligen följt den ”tävlande” under en helt vanlig vecka så att ”den tävlandes” desperata handling skall verka övertygande och kanske även förståelig för tevepubliken.

I avsnitt nummer fyra
är det publikens/panelens tur att uttala sig om fallet, och ge sin syn på hur den ”tävlande” borde lösa sin situation. Publiken består dels av en vanlig TV-publik, det vill säga folk som hoppas att få synas någon sekund i teve; dels av så kallade experter, det vill säga socialarbetare, psyko¬loger, läkare, lärare, poliser, företagschefer, debattörer, politiker etc. Alla dessa skall prata om och rösta om huruvida den ”tävlande” har anledning att begå en totalt desperat handling, eller så kan de också komma med förslag på hjälp för att finna en utväg som kommer att ändra ”den tävlandes” situation till det bättre. Det finns knappast en panel av socialarbetare eller motsvarande där majoriteten skulle komma fram att ”den tävlandes” situation är oförbätterlig, och att det mest förnuftiga vore om denne lät sig avlivas. Man kommer med stor sannolikhet fram till omdömet att vederbörande visserligen har det hur djävligt som helst, men att det finns folk som har det oändligt mycket värre och att även de kan få rätsida på sina liv igen.
Panelen utdelar även priser. Allt ifrån pengar, till kurser, terapier, lägenheter, stödgrupper etc. Skulle det visa sig att juryn inte finner någon lösning, då får den ”tävlande” ändå något användbart pris och betänketid på en månad.

Avsnitt nummer fem.
Efter den gångna månaden redovisar ”den tävlande” om han eller hon har ändrat sig och i så fall varför. Blev hon eller han mer luttrad, eller har uppträdandet i programmet på något vis medverkat till att han/hon plötsligt inte bara kan se ljuset i slutet av tunneln, utan kanske också befinner sig utanför den?
Skulle det visa sig att någon person trots alla ansträngningar ändå vill begå självmord, så låter man inte denne naturligtvis göra det. Vi vill behålla publiken så länge som möjligt, så den skall hållas på sträckbänken.
Det är ett samhällsengagerande program som skall poängtera och basunera, att det är för djävligt att det i dagens Sverige finns folk som är villiga att begå offentligt självmord, i syftet att väcka opinion. Liksom de munkar under Vietnamnkriget som satte eld på sig själva, eller den unge filosofistudenten Ján Palach som brände sig själv till döds i protest mot Warszawapaktens invasion av det frihetssökande Tjeckoslovakien.
Vi borde skämmas och vi borde göra något åt det…

Avsnitt nummer sex.
Ett avsnitt med hopp. Några tävlande kan tänka sig att bli av med en njure, en lunga, halva levern etc. Kanske inte på grund av sin egen desperation, utan av tryckande medkänsla för andra människors lidande. Dessa läggs på operationsbordet och tevekamerorna följer hur deras organ avlägsnas. Donatorerna får gärna vara fångar med utländsk bakgrund och som tack vare ingreppet får straffet förkortade med någon vecka. Eller också får det vara asylsökande från något land utanför EU och som tack vare vårt program får sin sak prövad av utlänningsnämnden redan innan de skall gå i pension.

I avsnitt nummer sju
följer vi de människor som varit dömda till döden på grund av sin sjukdom eller sin olycka, men som blivit räddade tack vare donatorn, ett kunnigt läkarteam och vårt program.

Programmets inledande vinjett:
”Och herren välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än begynnelsen, så att han fick 14 000 får, 6 000 kameler, 1 000 par oxar och 1 000 åsninnor. Och han fick 7 söner och 3 döttrar. – Och så sköna kvinnor som Jobs döttrar fanns icke i hela landet. – Och Job levde därefter i 140 år och fick se sina barn och barnbarn i fyra led. Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.”

Murmelmurvlarna™

Man väljer 12 villiga kändisar från olika samhälls¬grenar. Exempelvis en offentlighetssökande polis¬spanare, en sångare, en trollkarl, en hårfrisör, en tevehallåman, en polis, en partiledare, en kock, en idrottsman, en skådespelare, en författare, en samhällsdebattör et cetera. Vi kallar kändisarna K1, K2, K3 … K12. Det är inte svårt att hitta dessa. Jag lovar.

Man sammanställer även 12 lag à två amatörer, men i värsta fall får även kändisar duga. Vi kallar journalisterna 1 + 1A, 2 + 2A, 3 + 3A … 12 +12A. Varje lag iklär sig rollen av undersökande journalister, det vill säga de skall luska ut något om en av stjärnorna. Exempelvis lag 1 + 1A skall koncentrera sig på kändisen K1, lag 2 + 2A skall ta hand om kändisen K2, jag tror att du har fattat. Våra journalister skall luska ut något om våra kändisar som den breda allmänheten inte är bekant med. Än…

Varje vecka tävlar bara 3 personer; ett journalistlag och en kändis.
Detta är ett familjeprogram som gärna sänds på lördagar. Då presenteras resultatet av veckans spaning samtidigt som ett nytt ”journalistlag” presen¬teras. Det är de undersökta kändisarna som poängsätter ”journalisterna”. De undersökande journalisternas arbete filmas under veckan och presenteras i redigerad form. Journalisterna måste hitta på olika sätt att komma åt den nya och än så länge hemliga informa¬tionen, exempelvis måste de klä ut sig, skaffa fejkad identitet et cetera. De skall nästla sig in i kändisarnas värld för att presentera för publiken att till exempel kändisen Arne Weise ända till artonårsåldern var muslim och aldrig firade jul, eller att kändisen Robert Aschberg betalar stora summor för att få all sin kropps- och huvudbehåring plockad med pincett och allt detta eftersom han sedan femårsåldern tror att han är en utomjording. För att komplicera saken för ”journalisterna” så får kändisarna lägga ut falska spår om de vill, det vill säga de skall förleda och lura ”journalisterna” genom att redovisa resultat som inte överensstämmer med verkligheten. Exempelvis att Arne Weise sover med en boaorm eller att Robert Aschberg har många vänner. Även detta redovisas naturligtvis för den tevelystna allmänheten.

När journalistlaget presenteras för ”sin” kändis så är både kändisen och ”journalisterna” utklädda till murmeldjur så att kändisen inte skall känna igen ”journalisterna” och för att ”journalisterna” inte skall vara fullständigt säkra på om de undersöker rätt kändis. Kan hända att de kommer att ”spana” efter en helt annan person än uppdraget gäller. Så skojigt kan faktiskt det här programmet va’. Programmet skall liksom imitera det verkliga tevelivet.

”Journalisterna” får ställa frågor till kändisen för att luska ut vem denne är. När resultatet av murveljournalistiken redovisas på slutet av veckan, så får både kändisen och journalisterna ta av sig murmelförklädnad. Då kan det visa sig att bakom förklädnaden av en 193 cm lång murmel finns en 158 cm kort journalist och vice versa. Den kändis som blivit minst avslöjad vinner en kulturfylld weekendresa till Umeå eller Bjärred.

Som sällskap får hon eller han med sig det journalistlag som plockat flest poäng, det vill säga avslöjat mest eller spektakulärast om ”sin” kändis. Resultatet av denna spännande weekendresa redovisas i början av seriens andra omgång.
Mycket missnöje kära publik.

Sverige sett genom 16 städer™

Genom ”Stadskampen” serverade teve sina tittare en lärorik programserie där olika städer tävlade mot varandra i vem som kunde kasta någon snabbast i iskallt vatten eller slog sin motståndare med en klubba. Genom ”Stadskampen” serverade teve sina tittare en lärorik programserie där godtrogna människor förnedrades framför synliga och dolda kameror, där godtrogna människor förnedrades framför teveåskådaren, där godtrogna teveåskådare förnedrades av detta teveprogram.

Jag har skrivit en alternativ version av ”Stadskampen” och kallar den ”Sverige sett genom 16 städer™”. Varför just 16? Eftersom det finns 16 lokala TV4 stationer spridda runt om i Sverige…

Sverige sett genom 16 städer™
16 städer tävlar mot varandra…

Hur finansierar man det hela?
Genom sponsorer, respektive genom produktplacering.

Hur lockar man sponsorer till sig?
Genom att man erbjuder dem att figurera i de olika programmen. Hur? Vi ordnar meningslösa lekar och tävlingsmoment som visserligen inte är förnedrande för deltagarna men ändå roliga och spännande för dem som tittar på.
Ett exempel: Show down, det vill säga en ”revolverduell” à la vilda västern-film. Varje program kan avslutas med denna utslagsgivande duell.

Två eller fler duellanter ikläs var sitt hölster. I detta finns en mobiltelefon (Ericsson) i stället för en revolver. De står med ryggen mot varandra och på given signal springer de mot var sitt postpaket (PostNord) som ligger på marken cirka 20 m ifrån dem. Duellanternas uppgift är att komma åt paketets innehåll. Innehållet består av en kod på exempelvis tio bokstäver. Varje bokstav står för en siffra. Löser man det får man ställa sig i skjutpositionen och slå numret (Tele 2). Det är naturligtvis motduellantens nummer. Den vars telefon ringer först har blivit ”skjuten”. Duellanternas kläder (Hennes & Mauritz) är preparerade så att ett ”blodig skott” (smink från L´Oréal) utlöses i samma ögonblick som telefonen ringer. Den ”träffade” duellanten faller till marken. Vinnaren går fram till henom och sätter ena foten på hans bröst så att vi ser de fina ”westernbootsen” (Nike). En värdinna överlämnar segerblommor till vinnaren (Interflora). En fotograf förevigar händelsen på bild och video (Apple). En begravningsentreprenör kommer släpande på ett kistlock (Fonus), fast vinnaren visar att det inte är nödvändigt. Hen hjälper i stället själv förloraren att resa sig och borstar av dammet från förlorarens kläder (Via Professional Color XXL och kemtvätt). Han tar fram två öl (Spendrups) och en kaka (Blekinge bageri) och bjuder på dessa läckerheter i en gest av försoning.

Ett annat exempel:
En man och en kvinna ställs framför 10 kompletta uppsättningar av kläder, det vill säga allt ifrån trosor/kalsonger och strumpor till tröjor och kavajer. De har 10 minuter på sig att klä om på scenen. Allt. Det vill säga de måste byta allt inklusive trosor/underbyxor. Men de kan använda sig av vilken omklädningsteknik de vill. Sätta sig, gömma sig bakom varandra, vända ryggen mot publiken och de kan till och med använda sig av en ”handduk” eller liknande för att skydda sig. De som klär om i den mest kompletta uppsättningar kläder får behålla dessa. Sponsras av Lindex, Hennes & Mauritz, Matinique, Hans och Hennes.

Programinslag nummer ett:
Fisketävling, som indikerar hur ren en stad är.
I varje stads vattendrag, hav eller sjö fiskar människor. Åtta fisketimmar, d.v.s. antingen en fiskare som fiskar 8 timmar eller 16 fiskare som fiskar 30 minuter var samtidigt eller hur de än vill. Vinnare blir den stad där det fångas flest kilo fisk.

Varje tävlingsmoment omges av ett dokumentärreportage där något av stadens viktiga servicebolag eller någon serviceanläggning med inverkan på tävlingens utgång presenteras.
Exempelvis visar man en dokumentärfilm med intervjuer från stadens vattenreningsverk efter fisketävlingen.
Samtidigt visar man ett reportage om den företeelse som förorsakar mest föroreningar av stadens vatten.

Programinslag nummer två:
Att sälja lycka: En tävling som indikerar hur desperata människor är.
En försäljare har ett flertal kycklingbröstben, så kallade Önskeben upphängda eller uppställda i sitt försäljningsstånd på gatan utanför socialen eller någon liknande inrättning.

Om hur Önskebenet fungerar och används.
Två människor drar Önskebenet mellan sig med var sin vänsterhands lillfinger tills benet bryts av. Den som får den största delen får i hemlighet önska sig något. Hans/hennes önskan går i uppfyllelse enligt sägen.

Människorna får köpa sig Önskeben från försäljaren, välja den änden av det som de vill hålla i, och tävlar mot försäljaren. Om de vinner har lyckan stått dem bi och de får önska sig något. Har de otur och förlorar så kan försäljaren önska sig något, för sin eller faktiskt även för kundens räkning. Försäljaren kan således sälja även optioner på lyckoönskningar. I det fallet viskar köparen sin önskning till försäljaren. Försäljaren säljer också redan avbrutna Önskeben som han vunnit en önskan på men inte tagit ut den.

Vi filmar lyckosäljarens business i smyg. Vi limiterar hans öppettider till 8 timmar. Tävlingens vinnare är den stad i vilken det finns minst antal människor som visar intresse för denna handel.

Programinslag nummer tre:
En tävling som indikerar vilken grannsämja som finns bland invånarna. Detta i sin tur berättar en hel del om städernas allmänna atmosfär.
Brevbäraren lämnar fel post i brevlådan. På Blåklintstigen 11 lämnar han ett brev adresserat till Slånbacken 11 och vice versa. Utbyte av post sker mellan angränsande gator och hus med samma nummer. Så att misstaget verkar troligt och även acceptabelt. Det rör sig om känsliga och viktiga försändelser. Avsändaren är exempelvis Nordea Caymanöarna.

Frågan är hur många människor som lämnar brevet till grannen, på vilket sätt och hur snabbt? Vinnaren är den stad där flest brev kommer fram snabbast.

Programinslag nummer fyra:
En tävling som ger en fingervisning om medborgarnas avståndstagande från det reglerade samhället, och kan därför säljas med den smeksamma rubriken ”Vi skiter i alla djävla edikt, vi har fått nog!” Vi skickar ett formulär till ett antal hushåll där det står, på ett ungefär: ”På sjuttiotalet gick Socialstyrelsen ut med den direkta uppmaningen att vi bör äta 6-8 skivor bröd om dagen. Sedan dess har detta budskap aktualiserats i olika mer eller mindre synliga varianter och former. Projektet var beräknat att pågå fram till år 2002, men även detta angelägna forskningsprojekt måste ha tagit sitt samhällsansvar under besparingarnas år. Vi ber dig därför att sanningsenligt fylla i det bifogade formuläret på tre A4-sidor och returnera det i ett B4-kuvert inom 14 dagar. Adressen hittar du på baksidan. Observera: Formuläret får inte böjas!

Betydelsen av din medverkan understryks också av att uppgiftslämnarskyldighet föreligger enligt lagen om den officiella statistiken (SFS 1992:889). Socialstyrelsen.
Vi vill göra dig uppmärksam på att formulärets frågor delvis kommer från oss och delvis från projektets motståndare.”

Exempel på frågor:
”Minns du Socialstyrelsen kampanj?
Hur påverkade den dig?
Har du konsumerat mer bröd tack vare denna kampanj?
Hur påverkades din avföring av din ökade brödkonsumtion?
Vilket bröd tycker du bäst om?
Tycker du att bröd bör säljas i lufttäta plastpåsar?
Hur kommenterar du att de ambulerande brödbilarna släpper ut 20 ton avgaser årligen bara i ditt län?
Visste du att bröd- och mjölbilarna var inblandade i 612 allvarliga trafikolyckor under den 20-åriga försöksperioden?
Vad tror du att Brödprojektet kostade svenska skattebetalare?
Hur skulle du ha reagerat om du från början fick veta att Brödkampanjen ingick i ett större projekt som skulle göra det svenska folket mer motståndskraftigt mot radioaktiv strålning?
Märkte du på något vis Brödkampanjens subliminala effekter efter att den synliga delen av kampanjen var avslutad?
Visste du att vattenreningsverkets avfall måste förvaras i det svenska urberget på grund av Brödprojektet?
Parallellt med Brödkampanjen uppmanades svenskarna att motionera mer, dricka mjölk, äta frukt, sluta röka, åka kollektivt och välja pensionsfonder. Vad tror du det finns för samband mellan dessa olika kampanjer?”
”Texta tydligt och svara högst med 17 ord på varje fråga!”

Vi skickar frågeformulären till 100 svenska och icke svenska familjer med lämplig ålder i varje tävlingsstad. Den stad där vi får minsta antalet svar eller som skäller ut oss mest, vinner.
Naturligtvis följer vi upp formulären med personliga intervjuer. Vi frågar ut både dem som finner sig i vad som helst och dem som vågar ifrågasätta överheten.

Programinslag nummer fem:
Är medborgarna nöjda med hur deras skattepengar används?
Vi intervjuar folk på gator, i företag och verk.
”Skulle du vilja öronmärka dina skattepengar?
Hur skulle du fördela dem?
Hur många procent av dina skattepengar skulle du vilja viga till sjukvården?
Hur många procent av dina skattepengar skulle du vilja viga till barnomsorgen?
Hur många procent av dina skattepengar skulle du vilja viga till åldringsvården?
Hur många procent av dina skattepengar skulle du vilja viga till underhållet av staden inklusive vägar, vatten, offentliga toaletter et cetera?
Hur många procent av dina skattepengar skulle du vilja viga till fritidssektorn och idrottsanläggningar?
Hur många procent av dina skattepengar skulle du vilja viga till säkerheten och polisväsendet?
Hur många procent av dina skattepengar skulle du vilja viga till biblioteket?
Hur många procent av dina skattepengar skulle du vilja viga till försvaret?
Hur många procent av dina skattepengar skulle du vilja viga till en bra, allsidig, partiobunden dagstidning?
Hur många procent av dina skattepengar skulle du vilja viga till en biografstad?
Hur många procent av dina skattepengar skulle du vilja viga till Länsteatern?
Hur många procent av dina skattepengar skulle du vilja viga till Länsmusiken?

Sedan frågar vi politikerna om de vet vilket resultat vi kom fram till. Och så presenterar vi hur det verkligen förhåller sig. Slutligen beskriver en statsvetare hur ett samhälle skulle se ut om politikerna följde folkets önskningar.

Programinslag nummer sex:
En tävling som mäter PostNords servicenivå.
En torsdag skickar vi sex 950 grams korrekt frankerade brev till en och samma adress och från samma brevlåda och iakttar hur många som kommer fram redan dagen därpå till mottagarens brevlåda och hur många som måste hämtas på posten måndagen veckan därpå. Hur många försvinner och återfinns på stadens soptipp.

Programinslag nummer sju:
Ett tävlingsmoment som indikerar medborgarnas medkännande/medmänsklighet och stadens vänlighetsklimat.
En städad välordnad tysk- eller engelsktalande familj i en välbevarad bil med utländsk registrering stoppar en sen kväll människor på gatan. Familjen hävdar att de har blivit bestulna på pengar, kreditkort och pass och vill ha hjälp med övernattning och pengar. Ett visitkort är det enda de kan uppvisa som en något svag bekräftelse på deras identitet.

Hur många människor ställer upp och hur snabbt?
Vilken historia måste utlänningarna dra till för att mjuka upp svenskarnas hjärtan. Måste barnen gråta och vara helt desperata?

Samma familj anländer till en bensinstation och vill ha påfyllning. De lovar att betala inom 14 dagar.

Samma familj kommer till en ekiperingsaffär. De är praktiskt taget nakna och hävdar att de blivit rånade. De lovar att skicka pengarna senare.

Samma procedur på akutmottagningen. Familjefadern skriker av njurstensmärtor. Hur snabbt får han behandling när han inte har någon patientbricka?
Samma visa på ett apotek. Familjen begär en enda huvudvärkstablett, eller något febernedsättande…

Programinslag nummer åtta:
Ett program som synar det fria ordet.
Man begär demonstrationstillstånd hos polisen. Det handlar om en nudistparad till 250-årsminne av naturismens grundare.

Man begär tillstånd att upprätta Speakers corner där vem som helst får säga vad som helst. Får man det, så filmar man både de spontana fria-ordet-ivrarna och dem som vi tillhandahåller.
Får man inte tillståndet så trotsar vi myndigheten, upprätthåller en Speakers corner ändå och filmar både de spontana fria-ordet-ivrarna, dem vi tillhandahåller, och polisens agerande.

Programinslag nummer nio:
Detta program mäter städernas subkultur.
En resande ber till exempel en polis eller en taxichaufför att beskriva var han kan hitta en strippklubb, bordell, en spelhåla…
Samme man frågar elever på en skola var man kan köpa hasch och dylikt.

Det var det, vad gäller ”Sverige sett genom 16 städer™”

Fredag Bad taste™

”Fredag Bad taste™” är ett 45 minuter långt underhållnings¬program i serieform med tävlings¬moment och mer eller mindre roande och smakfulla inslag kring mat och matlagning.
Tävlingen sker mellan ett lag bestående av två vegetarianer och ett lag som utgörs av två allätare.
I båda lagen finns en så kallad kändis, oberoende av verksamhetsområde. Sin lagmedlem väljer kändisen från studiopubliken. Artister som är kända för att de är vegetarianer är Thomas Di Leva, Per Ragnar, Jan Myrdal, Nina Gunke, Görel Crona, Folke Regen, Isabella Sollman, Greg Dingizian, vd för snabbmatskedjan Meaning Green…
Trots att de tävlande är klädda i sina ordinarie kläder så sitter de i en genomskinlig gryta till midjan nersänkta i vatten. Eftersom det är en tävling i vilken det utdelas poäng så är det troligt att något av de två tävlande lagen har tilldelats fler poäng än det andra. Det ledande laget får privilegiet att höja motståndarlagets gryttemperatur med det antal grader de leder med. Det vill säga poängställningen är avläsbar på vattnets temperatur. Blir det för varmt för någon, får vederbörande kliva ur grytan och berätta en rolig historia där det förekommer någon maträtt, så som jag visar i mitt exempel här nedan, ”Hur jag åt kattmat”:

”Bland det första jag åt när jag kom till Sverige var kattmat. Jag var nämligen fast besluten att så snabbt som möjligt integrera mig, det vill säga anpassa mig till Sverige och svenskarna på alla möjliga plan.
’Aha!’ sa jag till mig själv när jag såg rader av matkonserver med bilder på gulliga fräsisar och jyckar i ICA-buti¬kens hyllor, ’aha, sven¬skarna äter katt och hund, det måste även jag göra!’

Tjeckoslovakien var inget land av mjölk och honung och därför kunde jag inte ens föreställa mig att man i mitt nya land sålde mat till hundar och katter, och det till på köpet på konserv! Jag hade ätit konserv bara en gång tidigare i mitt liv och jag minns att vår familj länge funderade på om pappas 50-årskalas – han var nästan lika gammal som vårt sekel – var en tillräckligt stor anledning till att öppna den konserv vi fått cirka tre år tidigare från en utländsk turist som föredrog att övernatta hos oss i stället för på ett riktigt borsjtjhotell.

Konserver var dyra i mitt hemland, i den mån man kunde köpa dem över huvudtaget. De hade samma funktion som guld har för folk som av en eller annan anledning tvingas till en nomadtillvaro. Man hade dem i händelse av krig eller andra samhällsomvälvningar.

Jag köpte alltså vad jag trodde var en hundrätt på burk och kände mig som en äkta svensk.
På den tiden bodde jag på en studentkorridor med riktigt bra samman¬hållning. Tole¬rans var ett modeord och därför ifrågasatte ingen av mina samboende mina matvanor. När jag frågade om man bör värma upp konserven först, så sa de att de inte kände någon som gjorde det.

Toleransen mot invandrare är något annorlunda i dag, kanske på grund av att många invandrare tar avstånd från svenskarna, inte bara genom att inte äta katt- och hundmat längre, utan genom att de ostentativt även bära turban och slöja och till och med går i moskén och firar ramadan.

Inte heller jag köper hundmat på burk i dag, men när ingen ser på så smaskar jag på hundkex. Icke minst de gröna kexen ger en avundsvärd lyster åt min ljusa, men ack ändå så utländska hårsvall.”

De medverkande är naturligtvis väl förberedda och därför är det inga problem för dem att ’improvisera fram’ en berättelse. Jag kan som programmets idé¬givare även skriva några mathistorier till varje program. Historierna utges sedan i bokform. Även annat material från programmet skall återanvändas som bok, tv-spel, videoprogram etc. Efter ett ’räddningsframförande’ enligt ovan, sänks grytans temperatur med 5°C.

Vad tävlar man i, vad finns det för priser att vinna, vem är programledare, är det live eller är det ett bandat program? Frågor hopar sig. Lugn, svaren kommer. Faktiskt redan nu.

’Fredag Bad taste™’ är ett bandat program med en utpräglad livekänsla med synlig och aktiv publik och med videoinspelade inslag.
Efter att båda lagen presenterats för publiken och denna också fått veta vad tävlingen går ut på – en gissningslek kring mat – så går vi över till det videoiserade inslaget som ingen av de tävlande ser, utan det ses bara av studiopubliken och naturligtvis även av tevepubliken.

’Ta skeden i vacker hand’
heter det korta videoinslaget och det utspelar sig helt och hållet i ett kök där förutom vår eminente programledare, även barn medverkar. De lagar mat. Ett lag om tre barn lagar en vegetarisk rätt och ett annat om lika många barnkockar lagar en kötträtt. Det tredje kocklaget lagar mat på någon osvensk ingrediens, bland annat även för att locka invandrarpublik till programmet. Det kan olika lokala matspecialiteter så som katt, hund, igelkott, ekorre, orm, mask, snigel, groda, myror och termiter, fårhjärna, fårögon, torkad fladdermus, åsna, häst, apa, känguru, kasoari, krokodil, björn, bäver, kamel, giraff, lejon, tiger, sköldpadda, haj, bläckfisk, svalbo från Kina, pololomaskar från Samoaöarna, Gusamos det vill säga stora larver som serveras av det precolumbianska köket i Mexiko och Japans grillade getingar och halvråa lobster sashimi samt ekorrhjärnor från den amerikanska delstaten Kentucky och förtuggade jaktarmar och härsket jak smör från Tibet.

Barnen är klädda till kockar men deras mundering är inte direkt skräddarsydd. Det är meningen att någons kockmössa trillar i såsen, liksom det är meningen att de vida ärmarna sveper någon tallrik till golvet etc. Händer något sådant så klipper man in barnens föräldrar eller dylikt. Publiken utgörs nämligen av bland andra barnens föräldrar, och om möjligt även hela deras släkt och bekantskapskrets. En sådan publik är ofta mycket engagerad, följer handlingen med hela kroppen och vågar visa känslor. Man bör sträva efter att det uppstår en ’interaktivitet’ mellan barnen och föräldrarna.

Programledaren uppmuntrar eller hjälper barnen att göra tabbar och klanta sig. Exempelvis om någon maträtt slinker ner på golvet så uppmuntrar hen barnen att lägga tillbaka den på tallriken och sedan kommenterar han händelsen med ’Gör din mamma/pappa också så?’ Vi sörjer för att redigera materialet så att barnet svarar jakande på sådana frågor och sedan klipper vi in publiken och mammas och pappas reaktion.
Eller: Programledaren inspekterar småkockarnas händer och petar bort smuts som någon har under naglarna så att smutsen faller ner i någon maträtt. ”Du verkar inte ha tvättat händerna efter senaste toabesöket märker jag!” kommenterar programledaren och så klipps ånyo in bilder av föräldrarna.
Eller: Programledaren låter en av minikockarna lukta på en krydda som framkallar ett hostanfall precis när denne befinner sig strax intill maten etc.

Det finns en katt och en hund i köket. Katten klättrar upp på arbetsbordet och slickar då och då i sig mat. Med hunden måste man utkämpa ett slag för att rädda matbiten hunden knyckt åt sig. ’Usch, Tarzan, spotta ut!’ tillrättavisar man hunden och lägger de tillbakavunna resterna på tallriken. En annan mild incident kan utgöras av ett barn som skär av en bit av sitt finger så att blodet sprutar. Den välinformerade program¬¬ledaren kommenterar: ’Inga problem, vi har för tillfället försäkrat dig’.

Jag tror att du har förstått grundidén och att denna går att variera i all oändlighet. Inslaget ’Ta skeden i vacker hand’ redigeras naturligtvis så att momentet blir kort, kärnfullt, elakt och smaklöst.
Eftersom ’Ta-skeden-i-vacker-hand’-videon inte visats för de tävlande så kommer både studiopubliken och teveåskådarna att ha naturligt skadeglatt roligt när de ser de tävlande stoppa i sig mat som genomgått en procedur vilken knappast ens skulle godkännas av albanska hälsovårdsministeriet.
Vore du inte en professionell tevemänniska så skulle du kanske hävda att inte heller vi kan servera mat förbehandlad på detta vis. Men du är ett fullblodsproffs och därför vet du att underhållning i mångt och mycket grundar sig på fejk och att maten som våra tävlande får i sig är helt OK. Av samma anledning höjde du inte ens på ögonbrynen när du läste om giraff, lejon, tiger, sköldpadda, haj och liknande matingredienser och inte heller när du läste om det blödande fingret. All sån fejk är lätt att åstadkomma.

Vi har nått självaste Tävlingsmomentet.
Detta går ut på att de tävlande först smakar av rätterna som barnen har berett och sedan räknar de upp samtliga ingredienser. Fel eller utebliven ingrediens betyder pluspoäng för motståndarlaget, och vad sådant innebär vet vi. Under tävlingens nästa moment skall de tävlande komma med förslag på hur rätterna de avsmakat – en vegetarisk och en kötträtt – skall kunna förbättras så att de smakar bättre och ser aptitligare ut. (Vi vet att det var barn som tillagade rätterna och inte några experter. Dessutom är det möjligt att de inte ens hade samtliga ingredienser till en helt lyckad rätt och att de kanske färgade riset med blå karamellfärg.) När förbättringarna är gjorda byter lagen rätter med varandra och poängsätter förbättringarna.

Tredje tävlingsmomentet är att gissa vad den utländska rätten är gjord på. De tävlande får ställa frågor: ’Hade huvudingrediensen en mycket lång hals när den levde?’ Eller: ’Var den giftig och kröp på jorden?’ Eller: ’Tillhör den jordens äldsta djurarter?’ etc. Varje fråga som programledaren besvarar med ett ’nej’, ger en pluspoäng till motståndarlaget.

Programledaren kommenterar maträtterna med spirituella kommentarer så som ’det där är rena afrodisiakum’ eller ’av det här får man garanterat ingen permanent förstoppning’ eller ’av det här kan du få din hårväxt tillbaka’… Programledaren är allmänt sympatisk och har alltid någon trevlig mathistoria till hands. Som exempelvis den om 125 ton konserver med utgånget datum som Sverige skickade till Lettlands soldater för att dessa skulle kunna skita ner sina fiender till döds, något som letterna inte fattade, varför de gav konserverna till lettiska herrelösa hundar för att bli av med dem. Konserverna och hundarna. Vilket djävla jobb för hundarna, att bryta sig in i 125 ton kött av äldre dato gömt bakom svensk konservplåt.

Det är, som du ser, ett snällt men samtidigt modernt teveprogram.

Programledaren tar då och då också ett smakprov från grytorna som de tävlande sitter i och kommenterar proven med ’Jag tror att någon av er glömt byta sockor i dag’ eller ’Det finns faktiskt toaletter bakom scenen’. Han grimaserar rikligt när så behövs och bär sig allmänt programledarvänligt åt. Han kryddar även grytanrättningen för att höja publikens humör och förbättrar grytans smak. Och naturligtvis kommenterar han programmets smaknivå. Bad taste™ betyder att något smakar dåligt och att programmet uppvisar dålig smak även i överförd bemärkelse. Samtidigt står ordet ’bad’ för det bad som de tävlande till midjan är nerdoppade i.

’Well’, said the missionary to his colleague, speaking from inside the cannibal’s pot, ‘at least this will be their first taste of religion.’

Vi har precis kommit till den intellektuella delen av programmet.
Om du inte har räknat ut det redan så är programledaren utklädd till eller avklädd likt en kannibal. Det är en av orsakerna till att de tävlande sitter i grytor och att programledaren kryddar deras bad och smuttar på grytorna. Men jag vill också göra kopplingar till ett flertal populära tävlings-teveprogram. Om du inte märkt det redan, så kommer du på det så småningom. Ett av programmen jag försöker efterlikna nämns redan i dess titel. I Daniel Defoes version av Robinson kom kannibaler till ön och den som räddades från deras smaklökar hette, ja just, Fredag. Samma namn som dagen då vårt program ’Fredag Bad taste™’ gång på gång kommer att tevesändas.

Programledaren presenterar nu en ny gryta för de tävlande lagen. En ur varje lag skall plocka en kexbokstav från grytan som en gång är fylld med risgrynsgröt till absoluta brädden, nästa gång med chokladpudding, en annan gång med vaniljsås och dylikt. Och under den tid som går åt för en elektronisk kattskulptur att slicka av gröten, såsen eller puddingen från den tävlandes hand så får lagkamraten nämna så många rätter, kryddor och drycker som möjligt. Rätterna, kryddorna och dryckerna skall dock ha den färg som börjar med den bokstav tävlingskamraten fiskade ur gröten, puddingen eller såsen. Exempelvis om kexet är format till bokstaven ’B’ så förväntar jag mig att den tävlande svarar på följande vis:

’Brun mat förknippas helst med årets högtid och gastronomiska fest nummer ett, alltså med julen, och den bruna menyn är lika lång som politikernas aldrig infriade löften: Bruna bönor, knäckebröd, senapsglaserad julskinka, köttbullar, revbensspjäll, peppar¬kakor, ål, dopp i gry¬tan med vörtbröd, senapssill, nötter, knäck, ischoklad, prinskorv, falukorv, brunkål, stekt sill, julmust, mörkt öl, brunsås, kaffe, kola, konjak, russin, dadlar, fikon och choklad¬kaka. Levande ljus på bordet får dessutom gärna släppa ifrån sig brun rök som i Dantes Inferno. Joyce, som aldrig upplevde en svensk jul och följaktligen inte visste hur det kan vattnas i munnen vid åsynen av en brun anrättning, beskriver den bruna och gulbruna färgen som ’the colour of paralysis and decay’ (of Dublin). Själv associerar jag oftast brunt med de ökända brunskjortorna och måhända är det detta som bidrar till att jag fortfarande har svårt att hitta något vitaliserande festligt i det typiskt svenska julbordet.’
Om kexet är format till bokstaven ’Ö’ så kan den tävlande eventuellt svara med en kort utredning varför begreppet ’Dåligt ölsinne’ är felaktigt och missvisande. Öl innehåller bland annat även en god portion av humle, en ingrediens som har en mycket lugnande verkan på människans organism. Om öl kan man snarare säga att man blir snäll av det, liksom av pepparkakor. Sprit däremot gör människa mer mottaglig för irritation och bråk.
Som du märker vill jag inte att den tävlande bara rabblar upp en lång radda namn på mat som en papegoja, utan att hon eller han också knyter ihop allt till en filosofisk matsäck.
– ‘Mommy, is that airplane up there good to eat?’ asks one cannibal youngster.
– ‘Just like a lobster, dear. Only what’s inside.’

Kommer man till ett visst antal poäng så börjar nästa fasta programinslag,
Bingolotto.
Då öppnar programledaren en lucka bakom vilken det finns utdrag ur kända filmer med spektakulära matscener och de tävlande får gissa filmens titel. Det finns hur många sådana filmer som helst, allt ifrån Tony Richardsons filmatisering av 1700-talsklassikern Tom Jones och Steven Spielbergs Hook, Alan Parkers Bugsy Malone, Terry Jones Monty Python’s The Meaning of Life, Billy Crystals Mr. Saturday Night, Ridley Scotts Blade Runner, John Landis National Lampoon’s Animal House och The Blues Brothers, Louis Malles My Dinner with André, Marco Ferreris La grande bouffe och Dillinger è morto och Michael Lehmanns The Truth About Cats & Dogs och Karen Blixens och Gabriel Axels Oscarvinnande Babettes gæstebud och Alfred Hitchcock Frenzy och José Juan Bigas Lunas Jamón, Jamón och Alain Tanners Jonas qui aura 25 ans en l’an 2000 och Peter Greenaways The Belly of an Architect och The Cook, the Thief, His Wife and Her Lover och Peter Weirs Green Card och Lasse Hallströms Chocolate och Ang Lees Oscarnominerade Mat, dryck, man, kvinna och Jerry Schatzbergs The Seduction of Joe Tynan och Kirk Wongs The Big Hit, John Waters’ kanske en aning bisarra Desperate Living där människor klämmer i sig vad en hund klämmer ut ur sin bak och för att åskådarna inte skall tro att det rör sig om ett filminspelningstrix, är allt dokumenterat i en enda obruten tagning, och Bernardo Bertoluccis Ultimo tango a Parigi där Marlon Brando smörjer Maria Schneiders slutstycke med smör och Adam Herzs och Paul Weitzs American Pie där Jim, en av filmens huvudpersoner, samlagar en paj, möjligen inspirerad av Philip Roths roman Portnoy’s Complaint där huvudpersonen Alexander löser sitt stående problem genom att onanera i en bit färsk lever, till Dušan Makavejevs Organismens mysterier där människor äter sina egna fekalier för att hålla matkostnader i schack och Sweet Movie, där en kvinna badar i en behagligt klibbig och tilltalande avföringsfärgad chokladsås.

Svarar den tävlande rätt, så får det mottävlande laget rädda sin badtemperatur genom att nämna någon film vars titel bildas av en maträtt, en dryck, en krydda eller ett serveringssätt, så som exempelvis filmerna Top Banana a movie full of burlesque chestnuts, Bananas, The Cocoanuts, The Coca-Cola Kid, Champagne, Champagne Charlie, Champagne for Ceasar, The Champagne Murder, Champagne Waltz, Cocktail, Sweet Sugar, Lady in a Jam, Limonádový Joe, Lemon Sky, The Lemon Sisters, The Lemon Drop Kid, Smile Orange, A Clockwork Orange, Blood & Donuts, Sweet Candy, Lollipop, Fresa y chocolate, Merci pour le chocolat, Chocolat, Chocolate, The Chocolate Soldier, The Chocolate War, Better Than Chocolate, Bread and Chocolate, Bread, Love and Dreams, The Gingerbread Man, Jordgubbar med riktig mjölk, The Favor, The Watch, and The Very Big Fish, Swordfish, Fish Hawk, The Fish That Saved Pittsburgh, A Fish Called Wanda, Monty Python and the Holy Grail, Monty Python Live at the Hollywood Bowl, Hollywood Canteen, Breakfast in Hollywood, Breakfast in Paris, Breakfast at Tiffany’s, The Breakfast Club, The Last Supper, Smorgasbord, The Apple Dumpling Gang, The Apple Dumpling Gang Rides Again, Attack of the Killer Tomatoes!, Return of the Killer Tomatoes!, Killer Tomatoes Strikes Back, Killer Tomatoes Eat France, Fried Green Tomatoes, Days of Wine And Roses, Riso amaro, The Bitter Tea of General Yen, Tea and Sympathy, Dinner for Adele, Dinner at the Ritz, Dinner at Eight, Dim Sum: a Little Bit of Heart, Cookie, Meatballs, Meatballs Part II, Meatballs III, Smultronstället, Milk Honey, Fast Food Nation, Goodbye Pork Pie, American Pie, American Pie II, American Pie III, Peppermint Soda, Jam Session, James and the Giant Peach, The Scent of Green Papaya, Ice Cream, Ice Cream 2, Jim Jarmuschs Coffee and Cigarettes, Paul Thomas Andersons Cigarettes and Coffee, Delicatessen, Delicious, The Fortune Cookie men inte Cookie’s Fortune, Die flambierte Frau, et cetera.

Innan vi kastar oss över La Grande Finale måste vi ta itu med
Tittarnas egna bilder.
Det finns inget teveprogram med självaktning som under mottot att ‘alla vill någon gång på något vis se sig förnedrade i teve’ inte ber sina tittare att skicka in självproducerat material.
Därför uppmanar även vår programledare sin tevepublik att skicka in egna stillbilder eller videor där någon så kallad rolig mathändelse är förevigad. När mina barn var tre och fyra år gamla var min familj på ett besök i Schweiz. När värden såg ungarnas bordsskick, föreslog han att spagettin och en underbar röd sås skulle serveras i hans väl tilltagna kaklade badrum. Här spelade det ingen roll om spagettin hamnade på väggen eller taket, och vi utnyttjade detta extraordinära tillfälle till att äta nakna och med spagettin i högsta hugg. Sedan satte vi på duschen och tvättade av såväl oss själva som våra spaghettisåsröda indianbarn, tallrikarna och badrummet på en och samma gång.

La Grande Finale
Jag påpekar än en gång att detta är ett modernt teveprogram och därför måste det koras en vinnare. Vi har ett lag med två kombattanter som vunnit och från det laget destillerar vi fram fredagskvällens Fredag.
Så här går det till: De två motståndarna skall ställa sig på var sin ände av en kokt bandspagetti som är lagd på golvet. För att göra det riktigt svårt för dem så får de bara stå på ett ben, de skall blunda med ett öga och i en hand skall de ha en påse fylld med ägg. Det utslagsgivande uppdraget är att berätta vilken maträtt den tävlande skulle vilja pånyttfödas som i sin kommande reinkarnation, och motivera varför. När de har gjort det så släpps motståndarlaget samt de nio små kockarna in i arenan, eller skall vi säga sjön, och eftersom de fått laxfenor på sig så kretsar de kring de två på spagettibandet och försöker få ner dem tävlande. Men dessa har ägg att försvara sig med.

Prisutdelning
Nu har vi en vinnare och programledaren överlämnar under högtidliga former en kvast till segraren som får sopa upp de sönderslagna äggen under publikens och övriga medverkandes rytmiska applåd. Vinnaren skall under sin städning fösa laxarna till ett hörn. De infångade laxarna överlämnar en check på lika många laxar, det vill säga tusenkronorssedlar, som vinnaren föst ihop. Det vill säga en check på högst 11 laxar. På checkens avsändare/utställare står namnet på ett av hunger eller på annat vis olycksdrabbat ställe någonstans i världen och som mottagarställe står namnet på vinnaren av kvällens ’Fredag Bad taste™’.

Bredvidläsning för programledaren
I många länder används levande ljus vid begravning av döda och inte på restauranger för att förhöja mysstämningen. I dessa länder har restauranger med den goda maten lysrör i taket för att maten skall synas och inte gömmas.

En riktig chefskock, gillar chefskapet där de anställda plågas särdeles mycket. En gourmet gillar kötträtter där djuret plågades särdeles mycket. Ta en pekinganka. Det är en anka som sitter instängd i en bur under vilken man eldar. Men bara lite. Ankan är törstig som bara den och drycker följaktligen mängder av det den får: en blandning av vinäger och kryddor. Hon marineras levande på det viset under cirka en vecka. Men efter det smakar den gudomligt.

Eller ta svenska kräftor. De kastas levande i kokande vatten. Men vattnet är kokande bara när den första kräftan slängs i grytan. Levande grodor däremot hels i grytan med kallt vatten. Man vill inte brännskada en groda. Och man vill inte jaga en brännskadad groda i sitt kök. Så man låter den mysa under tiden som den kokas. Vill man ha en riktigt potent ormsoppa så får man flå ormen levande, oavsett hur mycket den än försöker slingra sig för att undgå från sitt bidrag till en härlig rätt. En kalvschnitzel skall vara nästan vit, under den spröda paneringen. Då måste även kalven bidra med något, inte sant? Allt kan inte bara läggas på kockens axlar.
En god äkta hajfenssoppa innehåller inga andra hajkroppsdelar än fenor, vilket varje god kock är väl medveten om. Därför skär man av fenorna på hajen och sedan låter man den simma vidare i sitt hav. Man behöver inte döda bara på grund av att man vill äta gott, inte sant?

De biffkor som är så härligt välgödda att de inte kan stå på egna ben trots att de har fyra av dem, dem stödjer man med några selar som är spända under deras bukar. Det kalls djuromsorg. Skulle den levande biffen lägga sig, då blir köttet inte prima längre. Det kan få liggsår som en simpel gamling på något vårdhem. Och en sådan vill man knappast ens titta på och ännu mindre äta. Dessa kor har ett så delikat kött att det kan förtäras rått. Inte heller nu dödar man djuret. Utan man skär av de fina tjocka bitarna som man vill servera och så låter man såret sakta växa igen. Och inget penicillin eller något annat stötande används när man sköter dessa beef suppliers, det kan jag lova. Allt är naturligt, allt är ekologiskt.

Eller ta de små fåglarna som man fångar exempelvis på den finfina blommiga ön Capri. För att de skall flyga in i sina fällor lockas de dit av sina bröder och systrar på vilka man har stuckit ut ögonen först. Men jäklar vad dessa småfåglar kan sjunga och vad de smakar gott. Sedan har vi hjärnor, exempelvis aphjärnor som smakar särdeles gott när de äts levande. Man droppar lite limesaft över dem och då hoppar hjärnan nästan själv i matskeden, jag lovar. Jag var med en gång när man glömde spänna fast apan ordentligt under matbordet där dess hjärna skulle serveras, och när gästen ville avlägsnade det redan avsågade skallbenet på dess hjässa så hoppade den iväg. Apan alltså. Du kan föreställa dig hur skrämd gästen blev, det är nästan omänskligt…
Sedan har vi ungtestiklar som…,

”You are what you is”, skrev den kryptofyndige Frank Vincent Zappa Jr.
”Om jag avskyr att svälja denna vidriga och degenererade grönsak som kallas spenat, är det för att den saknar form, som Friheten”, skrev han som oxå skrev ”Våra käkar utgör den filosofiska kunskapens effektivaste verktyg”. Visst var det Galas bedragne man Salvador Dali som sade det. Han älskade sin hustru så mycket att han ville käka upp henne – fast först efter hennes död. De spanska myndigheterna motsatte sig dock denna tanke, och vi konstnärer tvingades än en gång konstatera att det inte är lätt att vara konstnär, att den fria tanken är lika fri som pungen hos en bondage-utövare.

Vem är programledaren?
Under tiden som du läst detta förslag har du säkerligen placerat en och annan under programledarens kockpalmhatt. Det är bra. Det finns flera som kan vara programledare för ett sådant program och jag behöver inte nämna några namn. Sverige är ett litet land och storleken på skaran av etablerade programledare står i omvänd proportion till dess storlek. Jag har ingenting emot någon av denna programledartsunamiskaran, men innan man prövar någon så önskar jag att själv sättas i denna roll.
Ett oprövat kort?
So what? Har inte jag rätt att tjäna pengar på ett angeläget program?

Har jag glömt något? Vill jag tillägga något?
Jag har inte glömt något, men det är inte detsamma som att jag inte vill tillägga något. Exempelvis att allt i programmet skall vara strukturerat och kretsa kring några få begrepp. Exempelvis: Om ett lag får rätt så är det inte en stjärna det skall tilldelas utan en rätt, maträtt. Lagen som sitter i sina grytor borde hitta sina lagnamn i kockarnas ordböcker så som ’Sockerlag’ och dyl.

Vi vill få ut det mesta ur ’Fredag Bad taste™’ eller hur? Tänk dig själv vilken välgörande publikfriande ändring i fredagars tristess det blir när ditt teverum plötsligt luktar sur och skämd lunnefågel tillagad enligt urgamla isländska traditioner och ett halvruttet fårhuvud á la Norge glor på dig från teven utan så mycket som en blinkning. Detta kan på bästa sätt åstadkommas genom att man sänder vissa passager av programmet i 3-D, alltså som 3-dimensionell film, kompletterad med Odorama, alltså luktfilm. Den som vill, får mot avgift skaffa sig både 3-D-glasögon och ett luktskrapkort. Och så meddelar man sina åskådare i exempelvis teverutans högra översta hörn, att nu är det dags att sätta på sig glasögonen, respektive att skrapa på luktkortet. Och då och då meddelar man att det inte är kortet som luktar utan människan som sitter bredvid dig. För tv-kanalen kan detta vara good business.

Apropå business: Det finns utmärkta möjligheter att få programmet ’Fredag Bad taste™’ sponsrat eller reklamfinansierat. Exempelvis när programledaren kryddar badet som de tävlande kokas i så kan han säga ’Jag använder alltid Kockens kryddor. Det här får jag betalt för att säga, men jag använder Kockens kryddor i alla fall!’ Programledaren kan oxå berätta att i programmet använda varor går att köpa på ICA respektive Coop et cetera’. ’För blodet står Campbell’. DELL kan oxå köpa sig en plats i programmet med hänsyn till att manuskriptet är skrivet på en PC. Även Svenska Filminstitutet kan tillfrågas med hänsyn till att det förekommer en del filmfrågor i programmet (’Film är bäst på teve’). Det finns kanske restauranger som vill ha en liten reklamsnutt i ’Fredag Bad taste™’. Exempelvis Sayan Isakssons och Stefano Catenaccis matställen.
Det ovanstående är en programidé. För att det skall bli en serie med riktigt bra program av den så måste idén utvecklas, den måste få näring och plats att växa… Som vilket film- eller bokmanuskript som helst. Om du är intresserad av att vara med på något vis så blir utvecklingen säkert ett roligt och stimulerande gemensamhetsgöra.
Jag menar att det är allmänbildande att vara intresserad av mat. Liksom det är allmänbildande att vara intresserad av konjak, som Keve Hjelms fader sade till sin son Anders i Bo Widerbergs film Kvarteret Korpen.

Jag sände förslaget till Hanna Stjärne, SVT:s vd, och hon svarade tämligen omgående, Ett mycket bra programförslag och det där med sponsring blev ringen eller snarare prickarna över a:et, som man säger.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

Skriven 2019-03-30