Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Stephen Merchant
I rollerna: Florence Pugh, Lena Headey, Nick Frost, Jack Lowden, Vince Vaughn
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-03-29
Personer från arbetarklassen är grovt underrepresenterade på film. Och om de blir representerade, så hamnar de ofta i sådana där konstnärliga och smala indie-filmer som går på art house cinemas, dit arbetarklassen inte brukar gå.
Manusförfattaren och regissören Stephen Merchant hade som målsättning att ändra på detta och göra en riktigt rolig och folklig film med en klassisk arbetarklasshjälte som slår ner allt motstånd. Som Rocky eller Billy Elliot. Fast med en tjej i huvudrollen!
Alla bitar faller på plats
Man kan bara säga en sak: Mission accomplished! Fighting with My Family är en sådan där hjärtevärmande, rolig brittisk komedi som alla vill se, den visas på vanliga biografer (dit arbetarklassen går!) och den petade till och med ner Lego Filmen 2 från tronen på den brittiska biotoppen. Fighting with My Family var den mest älskade och framgångsrika filmen, i alla fall tills Captain Marvel gjorde debut på brittiska biografer.
Saraya-Jade Bevis (alias “Paige”) är i verkligheten nu 26 år och hon kan redan skryta med att det finns hela TVÅ filmer om henne och hennes makalösa WWE karrkär! En dokumentärrfilm med titeln The Wrestlers: Fighting with My Family, och så denna spelfilm av Stephen Merchant som kort och gott heter Fighting with My Family.
Vem är Paige?
Stephen Merchant satte igång med manusarbetet på uppdrag av filmens producent, skådespelaren och wrestlingstjärnan Dwayne “The Rock” Johnson. Fast Merchant kände sig förmodligen ganska skamsen över att han som britt inte hade en aning om vem “Paige” var, när Dwayne Johnson ringde upp honom. Paige är en superkändis i USA – och hon har även figurerat flitigt i brittiska tidningar, men tydligen inte i de liberala medelklasstidningar som Merchant brukar läsa. Om du nu undrar hur The Rock blev ett fan av Paige, så beror det bland annat på dokumentärfilmen, där Paige och alla i filmen spelar sig själva.
Liten roll för The Rock
I Stephen Merchants film är alla ersatta med skådespelare, förutom The Rock så klart, som spelar sig själv, men det är en väldigt liten roll, speciellt med tanke på hur pass stor plats han tar upp på filmaffischen och i trailern, det är snarare “småsten” än “klippa” i det stora sammanhanget. I filmen träffar han Paige mycket tidigare under hennes karriär än vad han gjorde i verkligheten. Hon hade ju redan en egen dokumentärfilm i bagaget när de sågs. Och en hel del segrar. Och hon var dubbel Diva Champion!
Fighting with My Family kan lättast beskrivas som en ny Billy Elliot, fast med brottning istället för balett.
Man behöver inte vara sportintresserad eller kunna något om amerikansk wrestling för att se den här familjekomedin, precis som att man inte behöver kunna nåt om roller derby för att se Whip It eller veta något om fotboll för att hänga med i Bend It Like Beckham.
Allt handlar ju om huvudpersonen och dennes coming-of-age story i dessa filmer.
Brorsans stjärnkarriär är planerad
Saraya (som senare kommer att ta artistnamnet Paige) växer upp i en familj där alla är intresserade av professionell wrestling. Det är tänkt att brorsan ska bli en stor stjärna i USA, det är ju dit man åker för en lukrativ karriär, men det visar sig att det bara är Saraya som blir uttagen.
Väl framme i USA har den här mörka brittiska goth-tjejen problem att passa in, när hon matchas mot en massa blonda och solbrända tjejer som ser ut som levande Barbie-dockor.
Hon saknar Storbritannien och hon saknar sin familj – men på något sätt får hon också en ny familj i USA, och hon lär sig att de blonda och solbrända tjejerna inte är så korkade som de först ser ut …
Familjen är roligast
Styrkan med filmen Fighting with My Family är när den fokuserar på en helt knasig och knasigt rolig familj. Lena Headey (känd från Game of Thrones) och Nick Frost (känd från Cornetto-trilogin) spelar föräldrarna och ingen av dem har någonsin varit roligare. Florence Pugh (känd från Lady Macbeth) är bra som Saraya. Jack Lowden spelar den avundsjuke brorsan, Zak, som får leva med att det är lillsyrran som får leva ut hans barndomsdröm. Florence Pugh är otroligt lik Saraya och Jack Loden är otroligt lik en ung Simon Pegg (tidigare känd som Nick Frosts parhäst, nu är han mer känd för sin roll som Benji i Mission Impossbile filmerna).
Filmen lämnar UK och tappar fokus
Filmens svaghet är att man rätt snart lämnar familjen, och därefter tappar filmen fokus. Familjen var filmens styrka och den odräglige tränaren (en jobbig Vince Vaughn som spelar en helt fiktiv karaktär) och de amerikanska Barbie-tjejerna och The Rock i rollen som sig själv kan inte riktigt fylla deras plats i narrativet.
Filmen byter också stil och blir plötsligt väldigt amerikansk. Alla karaktärer i USA pratar som om de svalt en självhjälpsbok (eller en Disneyprinsessa) och alla högtidliga tal om “att vara sig själv” och “att följa sina drömmar” ekar ihåliga, eftersom man vet hur många som misslyckas och man vet hur brorsan Zak har det på hemmaplan, med sina krossade drömmar och sin bitterhet. Och verklighetens Saraya skadades svårt, knaprade en massa mer eller mindre tillåtna piller, och tävlar inte längre.
Vad gör man av alla krossade drömmar?
En alternativ film hade kunnat handla om krossade drömmar, och om att lappa ihop tillvaron igen. Zak framstår som den mest intressanta karaktären, han stannar kvar i det gråa och regniga norra England, tar hand om ungdomar på glid, och blir en bra tränare. Han får aldrig några drömmar uppfyllda, men han får göra det bästa av sin situation. Alla kommer inte till Drömmarnas Land. Alla korsar inte Atlanten. Men det innebär inte att deras liv för den skull är misslyckade eller att de inte gör skillnad på sitt sätt.
Familj eller konkurrenter?
Utan den knasiga brittiska familjen tappar filmen sitt momentum och sin ursprungliga charm.
Det är också rätt oklart om Barbie-tjejerna ska ses som en ny familj eller som konkurrenter. För till syvende och sist måste ju Paige ändå slå dem alla för att bli WWE Diva. Något som hon faktiskt lyckas med, dubbelt upp …
Filmen börjar starkt och lyckas komma tillbaka till ett starkt slut, men mitten av filmen lever inte upp till samma standard.
Men ingen kan i alla fall anklaga Stephen Merchant för att ha gjort en konstnärlig och smal film, och då har han ju lyckats med sin målsättning!
Skriven 2019-03-27
