Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Jon S. Baird
I rollerna: Steve Coogan, John C. Reilly, Nina Arianda, Shirley Henderson, Danny Huston
BETYG: FYRA
Premiär 2019-03-22
Helan och Halvan hade en egen serietidning i Sverige mellan 1963 och 1987. 1987! Helan och Halvan gjorde sin sista film 1951, så bara det faktum att de fick en serietidning tolv år senare är anmärkningsvärd (Helan; Oliver Hardy, var då död sedan sex år), än mer anmärkningsvärt är det att tidningen kom ut, på olika förlag, under 24 år. Jag köpte ett par nummer av serietidningen häromåret. Serierna är surrealistiskt dåliga, de är en förolämpning mot läsaren – och jag är glad att jag bara betalade en krona styck.
Men – när jag var barn på 1970-talet, var det en högtidsstund varje gång Helan och Halvan visades på TV. Vi tyckte att filmerna var fantastiskt roliga – att de var från 30-talet tänkte vi inte på, vissa av filmerna var till och med stumfilmer från 20-talet.
Nu är det väldigt länge sedan jag såg en Helan och Halvan-film – det handlar om flera decennier. Jag vet inte alls hur de står sig, om jag fortfarande skulle tycka att de är roliga. Jag känner aldrig ett sug efter att se på Helan och Halvan, till skillnad från bröderna Marx, vars bästa filmer jag fortfarande ser och gillar (notera: de bästa filmerna – en del av deras filmer håller inte alls).
En film som är riktigt, riktigt bra är den BBC-producerade Helan & Halvan, i regi av Jon S Baird. Det här är en fantastisk liten film, den är faktiskt helt underbar.
Det här är ett lite vemodigt – men ofta roligt – drama om duons sista turné tillsammans. Det är 1953 och Helan & Halvan har sett sina bästa dagar. Oliver Hardy (John C Reilly) är sjuklig, Halvan, det vill säga Stan Laurel (Steve Coogan), skriver manus till en film ingen producent vill göra. De har båda ont om pengar, i synnerhet Ollie, som dessutom spelar på hästar. De tjänade inget på sina filmer – bolagen behöll rubbet.
De två skeppas iväg till England för att där turnera med en liten revy. Arrangemanget är långtifrån så glamoröst duon föreställt sig – de uppträder på små teatrar, publiken är fåtalig, uppmärksamheten är minimal.
Stan & Ollie är som ett gammalt strävsamt, gift par. De kan varandra utan och innan, de bråkar och blir osams, men egentligen kan de inte vara utan varandra.
Jag är långt ifrån en expert på Helan & Halvan och deras karriär, och jag vet inte hur pass nära verkligheten den här filmen ligger – och om den vissna turnén faktiskt vände och blev framgångsrik, vilket filmen låter påskina. Redan 1947 hade Helan & Halvan varit ute på en världsturné, vilket inte nämns i filmen. Då uppträdde de bland annat i Malmö, Stockholm och Göteborg. Med sig på scenen hade de Åke Söderblom, och föreställningarna var närmast fiaskon, med fåtalig publik som inte kunde engelska.
Bairds film är fin och lite rörande. Dock undviker den hela tiden att bli sentimental och kletig, kanske beroende på att det här främst är en engelsk produktion. Men filmen innehåller många skojiga scener och replikskiften. Bäst är en engelsk lord med fru, vilka försöker konversera Helan och Halvan på en mottagning.
John C Reilly och Steve Coogan är fullkomligt lysande i rollerna, de är sällsynt övertygande, och de återger perfekt Helan och Halvans gamla paradnummer. När jag såg filmen satt jag hela tiden och tänkte på hur lik John C Reilly är Oliver Hardy – tills man får se gamla klipp med den riktiga duon under eftertexterna. Först då inser jag att Reilly och Coogan inte alls ser ut som förebilderna.
Men det spelar ingen roll. Ska du av någon anledning bara se en film i vår, är det Helan & Halvan du ska se. En femma i betyg ligger nära, men riktigt så kul ska vi inte ha det.
Skriven 2019-03-20
