Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Viktor Lindgren
I rollerna: Andreea Petre, Elin Marklund, Ingrid Nyström, Erik Lundholm, Madalin Mandin
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2019-03-22
Titelns drömland är förstås Sverige. Dit eller för att vara mer exakt den gamla bruksorten Holmsund har sjuttonåriga Sabine och hennes två äldre bröder kommit från Rumänien för att finna sig ett levebröd. Av en händelse träffar hon den två år yngre Elin, som precis avslutat läsåret med att sjunga Den blomstertid i kyrkan inför klasskamraterna. De blir snabbt vänner och finner gemenskap, och även om det är si och så med språkförståelsen är det uppenbart att det finns kemi mellan dem. Båda ungdomarna delar till exempel en längtan efter något annat och bättre trots att deras världar är väsensskilda.
Det behöver väl knappast påpekas att Till drömmarnas land är en välmenande film om ett brinnande hett ämne, och med det följer också ett visst stilmässigt grepp som jag i ärlighetens namn börjar tröttna på. Det brukar rutinmässigt gnällas på det ”förutsägbara” upplägget och/eller look vad gäller genrefilm i allmänhet, men det är sällan det görs när det gäller skapelser av det slag som sorteras in under art house eller ”viktigt”.
Sådant som skakig kamera i närbild på ansikten, ett lite murrigt och förment vackert foto, entoniga deppiga syntslingor på ljudbandet och en rätt märklig mix av realism och smått drömlik stämning av det lite mörka slaget har redan blivit en mindre stapelvara när sådana här berättelser ska avhandlas – i alla fall inom svensk film, tänk till exempel Stefan Jarls Innan vintern kommer och Jesper Ganslandts Jimmie – och Till drömmarnas land illustrerar detta med all önskvärd tydlighet.
Nu ska det för all del villigt erkännas att nämnda stilgrepp inte riktigt är min kopp av te, men även om man nu skulle se bortom detta är det svårt att bortse från att det här inte riktigt håller. Inte minst skildringen av den inhemska befolkningen i Holmsund har sina brister. Med något lite undantag ter sig alla inskränkta och löjliga utan att för den sakens skull vara det minsta våldsamma. Man kom inte alls osökt att tänka i termerna svenska hillbillies, och det kan väl aldrig har varit regissören Viktor Lindgrens mening.
Sedan blir det i ärlighetens namn väl mycket bilder på Sabine och Elin då de ägnar sig åt att allt från att köra moped och göra graffiti till att snatta och skjuta med gevär. Visst, vi förstår både att de har kul tillsammans och att de vill revoltera, men måste det bankas in med slägga?
Övertydligheten är ett aber i den här filmen, således. Därför blir Till drömmarnas land aldrig bättre än när Sabine och Elin är själva med varandra i de helt dialogorienterade scenerna. Då blir det hela helt plötsligt, det den vill vara, det vill säga stark, relevant och personlig på allvar.
Skriven 2019-03-15
