KIMBRA, Lilla Vega, Köpenhamn den 18 mars 2019

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Kimbra. Vem i allsin dar är det? Ingen aning, svarar nog de flesta. Men om man påminner om att hon de facto är kvinnan som sjöng duett med australiern Gotye på megahiten Somebody That I Used to Know för halvdussinet år sedan klarnar nog bilden.

Opluggad (konsert)variant

Fast även om nu denna prisbelönta sång var en megasäljare var det knappast en typisk listklättrare. Kantig, lite mystisk rent allmänt och präglad av lustiga syntljud är nog en bättre beskrivning av denna skapelse. Men samtidigt smått oemotståndlig. Förstås. Precis som Kimbra själv kan vara i sina bästa stunder, för övrigt. Stilmässigt har hon dessutom en del gemensamt med Gotye, men eftersom den här turnén kommer i form av en opluggad variant med enbart piano och ståbas förblev ljudbilden denna kväll tämligen annorlunda jämförelsevis.

Gömmer sig inte i deppet

Sångerskan har dock varken förr eller senare nått samma framgång som med denna lyckträff. Även om alla hennes tre album förvisso nått högt på listorna hemma på Nya Zeeland och i Australien. Vilket bara är fullt logiskt. För Kimbra är trots allt långt ifrån mainstream. Snarare tämligen säregen.

I samband med måndagens spelning kom jag egentligen ganska osökt att tänka på Cat Power och PJ Harvey, två minst lika egensinniga och utlämnande kollegor. En väsentlig skillnad är dock att Kimbra inte alls går och gömmer sig i mörkret och deppet på samma sätt. Sedan må lyriken titt som tätt te sig allt annat än ljus, men någonstans ser hon ändå det positiva där i andra änden av tunneln.

Redo ta steget in i det okända

Åtminstone lät det ofta så i Vegas lilla salong denna kväll. Som i The Good War, som avhandlar krigets konsekvenser i både det lilla och stora formatet. Eller som i Waltz Me to the Grave, om att vara redo för steget in i det okända efter att ha upplevt allt det vackra livet gett.

– Döden är intressant, sade hon som introduktion. Det är väldigt jämlik. Ingen får någon respit. Sedan plockade hon fram det största och varmaste leende man kan tänka sig.

Uppskattat med lättsamt jazzigt uttryck

Och på tal om det sistnämnda. Utan skivornas – för all del hyfsat sparsmakade – maskinorienterade sound tedde sig självklart själva ljudbilden betydligt varmare och faktiskt också personligare, något redan inledande The Magic Hour fungerade som en utmärkt varudeklaration på.

Således är det ett rätt intressant experiment sångerskan gjort när hon valt att åka ut med endast två opluggade musiker. För egen del var något av det jag uppskattade mest de ögonblick då hon anammade ett lättsamt jazzigt uttryck. Som i Old Flame och Withdraw, två crooneroftande nummer som gjorda för en blygsamt belyst nattklubb med intim scen i centrum.

Spatserar aldrig på den rakaste vägen

Fast sedan var det förstås roligt att denna inlevelserika vokalissa försökte sig på att vara lite mer renodlat poppig också. Detta säges med viss reservation. För det här är trots allt en dam som aldrig helt spatserar på den rakaste musikaliska vägen. Men mer direkt än i luftigt bakåtlutade Past Love och nästan sprittande Cameo Lover blev hon aldrig denna kväll.

Skriven 2019-03-19