Klicka på bilden, för att se hela bilden
Godsmack tillhör inte precis de flitigaste besökarna på den här sidan Atlanten. Frågan är om de ens alls varit i Skandinavien sedan bildandet 1995. Svårt att veta, men jag tvivlar på att så är fallet. Fast hur som helst verkar kvartetten väl medvetna om den bristande uppmärksamheten på våra breddgrader. Därför deklarerade frontmannen Sully Erna på ett tidigt stadium denna sånär utsålda föreställning att det minsann nogsamt skulle bjudas på hits från hela katalogen.
Inspirerade av åttiotalet?
Det blev alltså inte något fokus på senaste albumet, förra vårens When Legends Rise. Synd på ett vis eftersom det mycket väl kan vara karriärens bästa verk. Rent melodimässigt verkar det i alla fall så, redan efter ett par initiala lyssningar undrade man om bandet inte inspirerats en del av åttiotalets FM-rock och hair metal i skrivarstugan.
Ett vackert skrik på uppmärksamhet
Fast det får vara hur det vill med den saken. De fyra nummer som avverkades därifrån på KB i lördags lyste i alla fall klart allihopa. Såväl det inledande titelspåret, aftonens kanske mest catchy rocker och Say My Name som Unforgettable, ett allsångs-anthem som gjort för att sätta knytnäven i luften, stod ut i mängden.
Liksom självklart den vackra Under Your Scars, bandets bidrag till powerballad-genren, modell postgrunge och tillika ett skrik på uppmärksamhet på de självmordsbenägnas vägnar. Sully Erna satt vid pianot och levererade med en innerlighet och hudnära ton i rösten som närmast framkallade rysningar.
Kaxig käftsmäll och punk
Men som sagt, det här var i mångt och mycket en renodlad show á la Greatest Hits. Således led den knappast någon brist på tidiga(re) stapelvaror, typ den kaxiga käftsmällen Cryin’ Like a Bitch, 1000hp, kvällens exempel på Godsmack goes punk och de mer grooviga alstrena som länge byggt bandets karriär, däribland Keep Away, Speak och Bulletproof.
Tidiga(re) hits växte live
Denna sistnämnda typ av sånger växte för övrigt förvånansvärt mycket i liveformatet. Attacken, känsloutspelet, refrängerna och till och med nyanserna blev tydligare. Detta överraskade förmodligen inte alla de entusiastiska allsångssjungande fansen, men för egen del höjde jag i alla fall i viss mån på ögonbrynen. Inte alla hits på setlistan är trots allt särskilt hitorienterade i traditionell (rock)bemärkelse. Om man nu ska vara ärlig, och det ska man ju.
Amerikanskt proffsiga till max
Och på tal om ärlighet; jag måste också säga att Bostonbandet imponerade med sin professionalism. Eller det kanske är bättre att formulera det som att de bekräftade den samma. För en sak är säker; det här gänget är sådär typiskt amerikanskt proffsiga till max. Den självklart självsäkra attityden kombineras med en gedigen hantverksskicklighet samt klädsam ödmjukhet vid behov, och det är givet att dessa ingredienser allt som oftast leder till en stark show värd namnet. Som denna kväll på världens bästa rockklubb i Malmö, KB.
Skriven 2019-03-17
