SONATA ARCTICA, Palladium, Malmö den 15 mars 2019

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Efter bara knappt två år sedan förra besöket på KB var alltså Sonata Arctica med duktige och faktiskt också underskattade sångaren Tony Kakko i spetsen tillbaka i Malmö. Nu med sin Acoustic Adventures show, och visst var det hela en ganska äventyrlig historia. Nytänk och förändringar i arrangemangen krävs trots allt om deras metallåtar ska funka i en nästan helt organisk inramning, och det gjorde det ju där på Palladium. Tänk i termerna välspelad feel goodmetal som gjord för lägerelden, så får den som vill säkert passande bilder att poppa upp framför näthinnan.

Piratmetal och klezmer på speed

Fast en utmaning så god som någon har detta företag säkert varit, förstås. Vilket dessa trevliga finnar uppenbarligen förstått och tagit på allvar fullt ut. Till och med ett förhållandevis råösigt nummer som Black Sheep hade förärats en ny musikalisk kostym utan att dess (metal)själ naggats i kanten. Samma sak gäller Paid In Full, som fortfarande rockade metalliskt denna kväll, men definitivt tedde sig frejdigare än i originalversionen.

Samtidigt framstod likasinnade Wolf & Raven som kvällens skojigaste nummer. Det uppskruvade från originalet hade behållits, men i den opluggade kostymen framstod det hela som en hybrid av Alestorms piratmetal och klezmer på speed. Med betoning på det sistnämnda, bör kanske påpekas.

Oemotståndlig uppmaning till livsglädje

Fast för övrigt hade nästan allt annat mjukats upp och tonats ner. Med stor omsorg och fingertoppskänsla, får jag nog säga. Inledande Life – en given favorit och oemotståndlig uppmaning till livsglädje – och Only the Broken Hearts var utmärkta exempel på detta. Liksom Full Moon med sitt karaktäristiska run away-körande i refrängen. Det är lätt att inbilla sig att ösiga sånger kan vara svårare att dra ner till en organisk nivå, men Sonata Arctica får det nästan att verka lätt.

Utrymme för fingerfärdiga finesser

Men i ärlighetens namn har finnarna också en hel del sånger som är relativt mjuka, och på sedvanligt vis skamlöst melodiösa även i original på den här setlistan att det inte ha torde ha känts överdrivet märkligt för någon inblandad att arbeta om dem. Sådant som Tallulah och On the Faultline var till exempel redan från början bland bandets mest softa alster medan Among the Shooting Stars och den folkdoftande Letter to Dana strippats på det tunga beatet modell powerballad, något som öppnat för mer utrymme åt de två gitarristernas fingerfärdiga finesser på den akustiska gitarren och klaviaturspelaren Henrik Klingenbergs snygga utflykter över tangenterna.

Melodin är alltid kung

I mina öron ter sig med andra ord denna specialturné i det opluggades tecken som högst motiverad. Fredagens gig gav ett tydligt besked om att sextetten på scen hittat nya sidor i sin repertoar samtidigt som de naturligtvis också bekräftade att ingenting får överskugga melodin. Den är alltid kung, och står över allt annat i Sonata Arcticas värld. Men den kan förstås alltid smyckas på olika sätt om bara fantasin finns där, och det om något bevisade finnarna denna mysiga metalafton.

Skriven 2019-03-16