Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Lars von Trier
I rollerna: Matt Dillon, Bruno Ganz, Uma Thurman, Siobhan Fallon Hogan, Sofie Gråböl
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2019-03-15
Så här några decennier senare, känns det som om den evige provokatören Lars von Trier slutade vara relevant efter TV-serien Riket. Sedan dess har han i många fall – i de flesta fall? – mest framstått som en kille som tycker om att springa in på eleganta kafferep och skrika “bajs”. Trots att han är alldeles för gammal för att vara denne störige kille.
Vad är väl en filmfestival i Cannes utan en skandalfilm som chockar publiken, och som får stora delar av nämnda publik att lämna salongen? Förra året var The House That Jack Built denna skandalfilm. Det finns ett litet gäng regissörer, von Trier är en av dessa, vilka jag upplever har som enda mål att chockera på glamorösa filmfestivaler. Regissörer som ägnar sig åt en genre jag brukar kalla “trash disguised as art”. The House That Jack Built är ett typexempel på skräp förklätt till konst.
Ta en blodig och våldsam seriemördar- eller tortyrporrfilm. Vad ska vi dra till med? Tja, vi kan ju ta en av Sawfilmerna. Vi börjar med att dra ut varje mord, så att de pågår i tjugo, trettio minuter. Sedan klipper vi bort all handling mellan morden, och passar samtidigt på att kasta om ordningen på mordscenerna. Därefter lägger vi in lite blandade bilder på-, och filmklipp med, religösa symboler, Hitler, konstverk och hus. Slutligen låter vi Bruno Ganz samtala med Jigsaw på ljudspåret, de filosoferar om mord, konst, religion med mera.Om man gör så som jag beskriver ovan, får man två och en halv timme pretentiös våldspornografi. Och det är precis det Lars von Triers nya film är.
Filmen utspelar sig under tolv år och är uppdelad i fem delar – fem incidenter, som de kallas – plus en epilog. Matt Dillon spelar seriemördaren Jack. Han påstår sig vara ingenjör, han vill bygga sig ett hus, och han ser sitt mordiska hantverk som konst. Han lider av fler åkommor än psykopati, han har OCD, han fotograferar sina offer, och är extremt noga med att bilderna blir perfekta.
Incidenterna återges inte i kronologisk ordning. Först är det Uma Thurman som råkar rejält illa ut när hennes bil fått punktering i skogen. Därefter gör Siobhan Fallon Hogan misstaget att släppa in Jack, som knackar på. Sedan följer det omskrivna avsnittet där Jack, beväpnad med jaktgevär, övar prickskytte på Sofie Gråbøl och hennes två små söner.
Så fortsätter det i ytterligare två incidenter. Det är blodigt, utdraget och sadistiskt. Samtidigt är det en prestation av Lars von Trier att lyckas göra en blodig seriemördarfilm så här jävla tråkig! Här och var är filmen faktiskt rolig – medvetet rolig – men det hjälper inte. Det här är ofta fruktansvärt segt, och som thriller är det ospännande. Det här är egentligen väldigt banalt.
Filmens repliker är teatraliska, och skådespelarna framför dem på ett teatraliskt, onaturligt sätt, vilket gör att filmen aldrig någonsin framstår som verklighet; att incidenterna sker på riktigt. UmaThurman framstår dessutom som en rätt kass skådis när hon fäller sina krystade repliker.
Men! När det är ungefär tjugo minuter kvar, blir The House That Jack Built plötsligt rätt bra och fascinerande. Efter att Jack äntligen lyckts bygga sitt hus (det är bisarrt värre), dyker Bruno Ganz upp i epilogen för att, i en parafras på Dantes Inferno, ta Jack med på en vandring ner i helvetet. Dessa scener är lika märkliga som mäktiga; efter att filmen varit rätt ful, övergår den till att bli rätt snygg.
Matt Dillon är bra i huvudrollen, och han bär sköna seriemördarglasögon. Det spelas David Bowie på ljudspåret. Filmen utspelar sig i USA, men är inspelad i Sverige och Danmark.
… Men återigen: plockar man bort alla pretentiösa, konstnärliga inslag, återstår bara tröttande våldspornografi. The House That Jack Built framstår i slutändan som fullkomligt poänglös, och von Trier har återigen bara varit ute efter att chockera publiken, samtidigt som han tillfredställer sina egna lustar. Många har kallat filmen misogyn, och det är den kanske.
De skräckfilmer det klagades så mycket på förr om åren hade åtminstone handling, om än oftast tunn sådan, och de varade sällan mer än nittio minuter och hann därför inte bli tråkiga. De var dessutom ärliga i sitt uppsåt: de ville skrämmas, inget annat.
Slutligen: medan jag skrev denna recension, var det något som slog mig. 1992 utkom seriealbumet “In memoriam”, med manus av mig och teckningar av Mikael Tomasic. Det innehåller flera korta skräckhistorier, och den sista av dessa; titelserien, handlar om en seriemördare – som på slutet gjort sig själv till något slags konstverk, innan han skär halsen av sig.
Skriven 2019-03-14
