EVERGREY, The Atlantic (AFM Records)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Evergrey fortsätter leverera. Nästa år kan de fira tjugofem år som band, och än så länge finns det inget som tyder på att deras höga lägsta nivå ska börja dippa. Det om något utgör nya albumet The Atlantic en god bekräftelse på.

Ingen påverkan av orosmoment

Ändå har sextetten plågats av en lång rad av medlemsbyten genom sin långa livstid. Särskilt de första åren var personalomsättningen hög. Precis som i många andra band, bör kanske påpekas. Det senaste decenniet har dock varit lugnare, ”bara” tre medlemmar har hoppat av tåget, så ett viss lugn i leden har kanske trots allt infunnit sig.

Ende originalmedlemmen Tom S. Englund verkar dock alltid ha haft en viss förmåga att hålla all påverkan från orosmoment utanför den kreativa biten borta, så ur den aspekten spelar tydligen allt sådant ingen större roll i slutänden.

Metalelement lika tydliga som proggen

Fast hur det nu än ligger till med den saken är The Atlantic ännu ett gott styrkebesked från bandet. Evergrey är närmast mästare på att göra metal med proggelement utan att snöa in på (över)komplexa partier som prövar tålamodet hos icke fanatiker av genren.

Därmed inte sagt att det Göteborgarna gör är simpelt på något sätt, men metalelementen är oftast lika tydliga som proggditona. Inledande A Silent Arc sätter tonen. Detta domedagsdoftande riffande stycke doftar nästan Black Sabbath för en liten stund innan en faktiskt ganska vacker refräng tar över. Detta mynnar sedan i sin tur ut i ett nytt tema med voiceroverprat och ett präktigt gitarrsolo innan säcken knyts ihop.

Det episka ett givet inslag

Sådant som Weightless följer i dess spår. Detta liksom många andra spår ter sig dock mer direkta. Som den tämligen upptempoorienterade A Secret Atlantis. Både guitarshredding och smattrande baskaggar figurerar här som uppbyggnad till en stor refräng med syfta att betona det episka i sammanhanget.

Det episka är också mycket riktigt ofta ett givet inslag i Evergreys alster. Som i End of Silence. Här försöker sig bandet på att göra en ballad, men någon variant på åttiotalets powerballads är det här knappast. Proggiga inpass av klaviatur och gitarrfinesser medföljer som ett brev på posten utan att den röda musikaliska tråden tappas bort. Currents å sin sida präglas i sin tur av en sorts desperat vemod, och är i besittning av en riktigt tjusig refräng därtill.

Givande (metal)stund utlovas

Ja, och sådär fortsätter det. The Atlantic är ännu ett starkt album av Evergrey, och som alltid – skulle jag vilja påstå – är de knappast svårtillgängliga, men det krävs ändå att man ger dem lite tid för att få ut mesta möjliga. Då utlovas en både givande och skön (metal)stund där i lyssnarsoffan i hemmets lugna vrå.

Skriven 2019-03-06