Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Marina Nyström och Soni Jorgensen
I rollerna: Simon Settergren, Philip Zandén, Happy Jankell, Katarina Ewerlöf, Anki Larsson
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-03-01
Philip Zandén kan för närvarande ses som åldrande charmör i Colin Nutleys Bröllop, begravning & dop på TV-4. Rollfiguren där är en ganska sorglös figur tills något potentiellt livsomvälvande inträffar. Delvis samma sak kan också sägas om Magnus, karaktären han spelar i Kungen av Atlantis. Fast här finns det förstås en hake; figuren ifråga lider av schizofreni, och tror från och till att han är kung i samma fantasirike, som DC:s blockbuster Aquaman råkar utspela sig i. Därför bär han inte sällan med sig en treudd av det mindre slaget var helst kosan styr honom i den närmaste omgivningen.
Fast denna verklighetsbaserade dramakomedi handlar i minst lika hög utsträckning om sonen Samuel. Egentligen är det här i grund och botten hans historia. Det är trots allt han som alltid tagit hand om pappan från första stund sedan denne tappat både verklighetsuppfattning, spärrar och sans i kölvattnet på fruns uppbrott från äktenskapet för flera år sedan.
Om detta låter tungt och sorgligt ber jag ödmjukast om ursäkt. För så är verkligen inte fallet. Visst, ämnet gör automatiskt det här till en rätt tragisk historia, men manusförfattaren och tillika filmens Samuel, Simon Settergren har inte velat betona deppet och det tunga, utan valt en lättsammare väg. Kanske för att det bokstavligt talat är hans historia kryddad med en del konstnärlig frihet.
För egen del kan jag uppskatta att Settergren inte snöat in på ett med svenska mått standardiserat misärspår, utan istället försökt visa båda sidorna av myntet och samtidigt allt som oftast betona humorn. Det är som han vill säga ”Ja, det har varit jobbigt att agera förälder till min egen far, men vi har haft mycket roligt också”.
Samtidigt är skildringen av Samuels längtan efter något annat bortom omsorgen av Magnus ett av filmens starkare kort. När han träffar den livsglada Cleo blir detta mer uppenbart än kanske någonsin tidigare, och i slutänden står det klart att både Samuel och pappan måste släppa taget och gå vidare.
Fast även om nu Samuel är navet kring vilket det mesta snurrar är det Philip Zandéns gestaltning av Magnus alla kommer att prata om. Veteranen är så uppenbart inspirerad, och alldeles lysande. Vi talar one man show med både subtila nyanser och ögonblick, modell over the top. Kungen av Atlantis må vara en film med stort hjärta, men det är Zandén som släpar den upp till ett betyg av den högre rangen.
Skriven 2019-02-27
