JASON MRAZ, KB Hallen, Köpenhamn den 28 februari 2019

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Jason Mraz har aldrig varit populär hos kollegorna. Inte tillräckligt djup, svår eller kasst att han inte krisar som de flesta andra, är de vanligaste invändningarna. Också gnälls det såklart på att musiken låter för bra via illa förtäckta nedvärderande fraser där tydliga inslag av trist von oben-attityd är en självklar huvudingrediens.

Uppfriskande livssyn

Sorry, men jag gaggar inte alls med i klagosången. För egen del tycker jag det är uppfriskande med någon som vågar ha en så oförställt positiv syn på livet. Tänk om alla haft samma nattsvarta perspektiv som saligen hädangångne Elliott Smith eller Nick Cave. Då hade jag förmodligen reflexmässigt gjort en strypgest på mig själv direkt nästa gång jag hamnat på deppfestarkonsert med ett urtrist grungeband eller motsvarande.

En positiv kraft

Vad jag försöker säga är att om det nu är legitimt för musiker att gå fullt ut till den mörka sidan, så borde det vara okej att göra tvärtom också. Nu tror jag i och för sig inte att den fyrtioettårige amerikanen alltid har jätteroligt, det vore dumt och naivt att tro något sådant. Däremot vill han vara en positiv kraft, något han förmodligen lyckas med varenda spelning också.

Har ett vinnande recept

Min första och tidigare enda konsert med honom var för nästan ett helt decennium sedan i ett annat klassiskt Köpenhamnskt konsertställe, nämligen Falconersalen, och då precis som nu var tonen och stämningen i uppträdet av samma virke. Sångaren har ett vinnande recept, och håller sig till det. Men med detta sagt får man nog också säga att mannen förkovrat sig sedan sist. Han har blivit säkrare i sin roll, och vågar ta ut svängarna mer. Sedan må det som händer där uppe på scen se enkelt och avslappnat ut, det är meningen att det inte ska se märkvärdigt ut. Men det är samtidigt knappast fel att misstänka att både sångaren själv och det medföljande åttamannabandet repat en hel del för att få allt att se så kul och lättsamt ut.

Känsla av lägereldsparty

Jag säger allt, för det är nämligen så att det hela tiden var något på gång på scen. I mindre skala, men ändå. Det kunde vara några peppande ord från artisten själv, några opretentiösa danssteg med de fyra körande kvinnliga musikerna i Raining Jane, ett oväntat sitarsolo(!), ett bonusnummer modell nästan acapella eller en ”sjungande” docka som stand in för duettpartnern Meghan Trainor i softpopiga More Than Friends. Eller något annat. Det hela hade känslan av ett lägereldsparty på stranden där alla var inbjudna, inklusive Mraz likasinnade artistvänner, närmast legendarstämplade Jimmy Buffett och countrystjärnan Kenny Chesney.

Lätt uppskatta balsamerande melankoli

Men så var denna inramning också som sig bör perfekt anpassad till Mraz bakåtlutat uppspelta feel goodrepertoar. Som faktiskt inte går av för hackor. Uppenbara bevis på detta denna kväll var sådant som ovillkorliga kärleksförklaringen Lucky, oemotståndligt catchy Have It All och givetvis genombrottshiten The Remedy.

Samtidigt är det väldigt lätt att uppskatta sångarens balsamerande melankoli. Sådant som inledande Let’s See What the Night Can Do, Love is Still the Answer. I Won’t Giv Up och 93 Million Miles tillhörde utan tvekan de givna höjdpunkterna.

Lånar hej vilt

Sedan är det ett givet faktum att vad än Virginiabördige sångaren gör, så låter det definitivt som han. Mannen lånar hej vilt från diverse genrer och håll, inklusive soul, jazz, Motown och renodlad pop, men den organiska ljudbilden ger i slutänden bara associationer till den slags putsat smålyxiga singer/songwriting som alltid varit hans kännetecken.

Livsbejakande i en galen värld

Vilket som sagt inte är allas kopp av te, har jag förstått. Men varför bry sig om negodilerna – som man säger i sektliknande säljkretsar – när hans musik får så många att må bra för en stund, och måhända också byta fokus och vilja att se ljuset och glädjen i tillvaron.

För det något som behövs i dessa dagar när världen både krackelerar och håller på att bli galen, så är det livsbejakande positiva tongångar, och om något är det väl just detta Mraz bidrager med.

Skriven 2019-03-01