Klicka på bilden, för att se hela bilden
10cc är ute på turné igen. Fyra spelningar totalt blir det i Sverige denna gång, inklusive onsdagens tredje stopp i Malmö. Lika många år drygt, är det sedan bandet sålde ut Nöjesteatern i samma stad och skickade hem publiken med idel glada miner på läpparna. Nu precis som då avslutade man med med en skönt gubbsvängig variant på boogierockande fängelsepartajaren Rubber Bullets.
Solosång enda nya numret
Innan dess hade man gjort fullständigt rent hus vad gäller nostalgifaktorn. Endast sjuttiotalssånger figurerade nämligen föga förvånande på setlistan. Med undantag då för soft infallsrika Say the Word, hämtad från relativt färske sångaren Iain Hornals soloskiva The Game Begins With the Lights Out. Som i sin tur mycket väl skulle kunna vara hämtad från valfritt 10cc-alster för övrigt.
Det säkra före det osäkra
Således struntar bandledaren Graham Gouldman fullständigt i de fem album som släppts under åttio- och nittiotalet. Precis som vanligt, är man benägen att tillägga. Han och hans manskap tar det säkra före det osäkra, och kör endast klassikerna när det är dags att åka ut på vägarna. Lika bra är väl det. När sjuttiotalet hade nått sin ände slutade de stora framgångarna komma, och då blev det i förlängningen bara att bita i det sura äpplet och anpassa låtlistan därefter.
Självklar perfektionism och precision
Därför blev man heller aldrig direkt överraskad denna afton. Det enda spänningsmomentet handlade väl egentligen om i vilken ordning dessa musikaliska örhängen skulle avverkas.
Men med detta sagt, får jag väl ändå säga att det var lätt att vara förundrad över hur inspirerade och bra herrarna alltjämt lät. Självklar perfektionism och precision mötte harmoni och något som lätt skulle kunna karaktäriseras som uppsluppenhet skulle man kunna sammanfatta det hela som. Som läget är vet kvintetten att de inte har något att bevisa längre så här fyrtiosju år sedan bildandet, och det var förmodligen länge sedan de ens försökte.
Ingen falsk varudeklaration
Den självklara kritiken för den typiske gnällspiken skulle förstås i vanlig ordning kunna vara att det bara är Graham Gouldman kvar från den kreativa kärnan. Eric Stewart, Lol Creme och Kevin Godley försvann som bekant för evigheter sedan. Å andra sidan har den förstnämnde fortfarande med sig både duktige gitarristen Rick Fenn och trummisen Paul Burgess från de tidigaste dagarna, så någon falsk varudeklaration var och är det knappast frågan om.
”The real deal”
Fast även den ihärdigt kritiske borde rimligen ha kunnat erkänna att kvintetten på scen gjorde sångerna rättvisa där i Slagthuset. Det borde nästan ha räckt med det välbekanta riffet i inledande The Wall Street Shuffle för att insikten att även denna upplaga av 10cc trots allt är ”The real deal”. Om än i decimerad form.
Om detta sedan inte räckte fanns det en hel del annat örongodis att avnjuta, och variationen i låtmaterialet gjorde som sig bör det hela till en underhållande (konsert)resa under ganska exakt hundra minuter.
Utflippat om jumbojet och bomb
I egenskap av obotlig popfan var det givet att sådant som The Things We Do for Love, reggaeinfluerade Dreadlock Holiday och odödliga kärleksballaden I’m Not in Love oundvikligen tillhörde höjdpunkterna i min bok. Samtidigt går det inte att komma ifrån att småknäppa saker av artpoptyp, á la Art for Art’s Sake och Life is a Minestrone också lyfte tillställningen. Liksom uppskruvade Clockwork Creep för övrigt, om en dialog mellan en jumbojet och en bomb. Utflippat? You bet, men definitivt kul och tillika kvällens mest udda inslag.
Sofistikerat classy show
Sedan är det märkligt att 10cc då det begav sig aldrig skrev en musikal. Tanken slog mig när Silly Love, mäktiga elvaminuterseposet Feel the Benefit och några nummer till avverkades. För nog skulle dessa herrar ha kunnat få till en artpopigt light proggrock-musikal om de bara fått chansen.
Detta lär vi dock aldrig få veta. Däremot vet jag att 10cc alltjämt kan leverera en sofistikerat classy show som förvaltar det egna arvet på bästa sätt. Det om något bekräftade de i det utsålda Slagthuset i onsdags.
Skriven 2019-02-21
