Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det tog sin lilla tid för Lars von Trier. Både att komma in i (Cannes)värmen igen efter sitt famösa uttalande om Hitler och få tummarna loss att göra en ny film. Men nu är den här. I Sverige alltså, premiär stundar den 15 mars, så här kommer en ogenerat spoilerspäckad text att avnjuta som försmak till detta event.
Uma smakar domkraft i fontanellen
I resten av världen, inklusive hemlandet – det var i Danmark jag såg den – har verket redan avtäckts, och precis som förväntat har visningarna förföljts av kontroverser. På just Cannesfestivalen lämnade hundratals personer visningen. Konstigt vore väl annars, det är ju von Trier vi pratar om. Desto mer otippat är att han gjort en skräckis i seriemördarfacket med grafiskt skildrade mord och allt. Bland annat får Uma Thurman smaka på en domkraft mitt i fontanellen med givet resultat när Matt Dillons tosing Jack får nog av hennes tjafs om att han – nudge nudge – ser ut som en ööh.., seriemördare.
Mesigt med strypning
Det hela är uppdelat i episoder, och i den efterföljande diton ringer Jack på hos en ensam kvinna. Han påstår sig vara både polis och försäkringsagent, som lovar vara behjälplig med den döde makens pensionspengar. Innan han stryper henne inte en utan två gånger. Även den bäste kan trots allt misslyckas.
Och om nu detta låter lite mesigt för sammanhanget bryter von Trier ett veritabelt nono-tabu när han låter Jack skjuta några små barn med ett jaktgevär mitt i en trevlig picknick i episod tre och sedan tvingar den överlevande mamman att mata honom med en pajbit.
Provocerar för dess egen skull
Ja, sådär håller det på. I episod fyra skär Jack av brösten på en kvinna han kallar Simple – eftersom han tycker hon är så korkad – innan han tar henne av daga medelst kniv. Här är jag för övrigt rätt övertygad att von Trier bryter mot ett tabu till. För tala om att saluföra ogenerat kvinnohat i dessa #MeToo-tider.
Om man nu väljer att se det på det viset. Själv skulle jag kunna svära på att han bara vill provocera för dess egen skull. Å andra sidan diskriminerar denne danske films enfant terrible ingen. I sista episoden innan allt går åt helvete – bokstavligt talat – har Jack arrangerat en kvintett tillfångatagna individer som om jag nu inte missminner mig bara är män med syfte att skjuta dem allihopa genom huvudet samtidigt med en enda kula. För det ska ni veta; Jack ser sina slaktoffer som konst. Han är inte vilken massmördare som helst i högen. Men han liksom kollegorna hade förstås redan som liten en förkärlek för våld, får vi veta i flashbacks.
Stiger ner i underjorden
Men på tal om det här med helvetet. Det hade inte varit en von Trier-rulle om han inte snöat in på arty farty-spåret förr eller senare. I det här fallet är det det senare som gäller, det är trots allt därför regissören fullt logiskt valt att beteckna klimax som en epilog. Och vilken epilog sen. I en anspelning på Dantes inferno stiger Jack ner i underjorden ner till helvetet. Som guide i skärselden har han den alldeles precis bortgångne Bruno Ganz alias poeten Virgil. Vergilius hette motsvarande individ i Danteberättelsen. Så ja, ni fattar. Det finns en parallell där.
Det där huset det talas om i titeln bygger Jack för övrigt till slut. Av kroppar. Men det är förstås innan han ger sig ut på vandring i jordens inre.
Hänger inte ihop för fem öre
Om detta låter förvirrat, galet, märkligt, störigt eller alltihop på en och samma gång, så är det helt riktigt. Dessutom hänger episoderna vad jag nu kommer ihåg inte ihop för fem öre. Det känns som om von Trier bara suttit och spånat fram dessa separat, och inte brytt sig om att binda samman dem. I en vanlig skräckis hade kollegorna garanterat gnällt över att handlingen var osammanhängande, men i det här fallet kan de som vill alltid hävda att von Trier tagit sig konstnärliga friheter. Vi får ju trots all oss till livs vardagliga, om än blodbesudlade nedslag i en seriemördares liv. Eller något ditåt.
Ändå kan jag tycka att dessa episoder uppvisar såväl goda spänningselement, krypande obehag och beckmörk humor. Och säga vad man vill, men Matt Dillon är verkligen genuint creepy. Tala om en roll fjärran från dumskallecharmören i Den där Mary.
Plågsamt utdragen
Så för egen del kan jag nog tycka att det bästa varit om von Trier nöjt sig med att göra en liten sjuk slasherfilm, och struntat i resten. Hela helvetesresan tedde sig plågsamt utdragen, flummig och utflippad när jag avnjöt den mitt i den Köpenhamnska julruschen. En uppfattning jag säkert kommer att hålla fast vid om jag nu till äventyrs skulle råka på den här filmen igen. För när allt kommer omkring; The House That Jack Built är inte någon överdrivet bra film. Varken hackad våldsorgie eller malen arthouse, dessutom. Varken vanliga kulturknuttar eller slasherfans lär uppskatta det här. I alla fall inte fullt ut. Något recensionerna hittills utgör ett tydligt bevis på.
Skriven 2019-02-20
