A SIMPLE FAVOR

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
A SIMPLE FAVOR
Genremix och kvinnlig vänskap(?) , USA 2018
Regi: Paul Feig
I rollerna: Anna Kendrick, Blake Lively, Henry Golding, Linda Cardellini, Joshua Satine
DVD/Blu-Ray/VOD
(Nordisk Film)

BETYG: TRE

A simple favor – Gone Girl möter Gossip Girl.

Romanen A Simple Favor av Darcey Bell är starkt influerad av Gillian Flynns Gone Girl, med flera opålitliga berättare, och även i filmen är det helt klart att du inte kan lita på någon – inte på Stephanie (Anna Kendrick), inte på Emily (Blake Lively) och inte på Sean (Henry Golding).

Tjejen som alla skvallrar om

Blake Lively slog igenom i TV-serien Gossip Girl (baserad på en serie populära Y.A. romaner av Cecily von Ziegesar) och även i A Simple Favor är hon något av en Serena – längst, snyggast, vackrast, blondast och den som alla skvallrar om, men ingen kommer nära … och så klart: hon som har de mest tjusiga modekreationer man kan tänka sig. Men liksom i Gossip Girl får Serena problem med sin bästa vän, en ettrig liten brunett. Och ännu en gång handlar det om att två bästa vänner blir rivaler om samma snygge kille (i detta fall Emilys man Sean).

Filmen växlar mellan att vara satir eller komedi, och thriller eller deckare, med ett mordmysterium som den irriterande lilla Stephanie ska lösa, samtidigt som hon driver sin mammavlogg och delar med sig av recept på grönsaksdrinkar, barnvänligt pyssel, den perfekta förbandslådan och snabblagade brownies.

Från Stepford till Bad Moms

Det finns något Stepford-wives-aktigt över satiren. Mer moderna influenser är att man känner vibbar från Bad Moms och Big Little Lies (HBO-serien som gjorde rent hus på alla prisgalor förra året). Speciellt när mammorna Stephanie och Emily dricker starka margaritas tillsammans, trots att det är alldeles för tidigt på dagen, och skvallrar och småsvär och beter sig väldigt o-mammigt. Stephanie behöver helt klart släppa loss. Men man förlorar snabbt fokus på kvinnlig vänskap och den viktiga frågan i filmen: om självgoda och perfekta Stepfordhemmafruar som Stephanie någonsin kan bli vän med yrkesarbetande kvinnor som Emily, som köper färdiglagad mat till mikron, eller ringer efter hämtpizza.

Toxic mytbildning

Istället försvinner filmen in i ett mordmysterium, kombinerat med ett försäkringsbedrägeri, som gör att filmen förlorar fokus och blir spretig och otillfredsställande, varken rolig eller spännande, och liksom i Gone Girl kör man även här med tanken att kvinnor som försvinner eller blir misshandlade i själva verket själva ligger bakom det. Och det är den stackars mannen som är offret. Vilken originell twist. Inte. Det är ingen bra myt att marknadsföra att kvinnor som är offer själva gjort sig till offer. Det är helt enkelt “toxic”.

Ensam ung kvinna söker … igenom garderob

Det är också märkligt att filmen verkar förvänta sig att man ska heja på Stephanie, när hon är så obehaglig. Hennes perfekta Stepford-look är obehaglig. Hennes perfekta mammavlogg är obehaglig. Hennes sätt att ha vlogg-följare att spionera åt henne är obehagligt. Hennes sätt att prova Emilys kläder, och att låtsas att Emilys garderob och Emilys hem är hennes eget är obehagligt. Beteendet påminner om beteendemönstret hos den kvinnliga stalkern i Ensam ung kvinna söker … (hon som vill ta över sin hyresvärdinnas och bästa väns liv). Och vilken bästa vän snokar och sätter dit sin bästis för försäkringsbedrägeri, och ligger med hennes man? Ändå förväntar sig filmen att vi ska gilla Stephanie och hoppas på att hon inte blir skjuten, innebränd, överkörd eller dränkt, som så många andra i karaktärer i filmen (borde inte en seriemördare också göra sig av med Stephanie, när hen ändå är på gång?). Bara för att Anna Kendrick var den där söta lilla körledaren i Pitch Perfecttrilogin.

Mordmysterium kombinerat med vänskap med förhinder

Mordmysterium och kvinnlig vänskap gick utmärkt hand i hand i Big Little Lies, här fungerar det inte. Förmodligen för att man inte har någon ordentlig kvinnlig vänskap att bygga på. Och inget ordentligt mordmysterium (det hela är så långsökt, så det är inte sant!). Man förlorar helt vänskapstråden och istället blir det bara ett Gossip-Girl-aktigt bråk mellan brunetten och blondinen – igen – om vem som ska ta hem spelet och killen (fast ingen av de två egentligen bryr sig om honom, när det kommer till kritan).

Och Henry Golding har inget annat att göra än att vara ögongodiset som de båda kvinnorna slåss om.

(Som Akwafina har påpekat: Han ser ut som “The Asian Bachelor”. Det är sant. Speciellt i den manliga huvudrollen i Crazy Rich Asians. Är det därför alla tjejer slåss om honom?)

Ghostbustersregissören letar ett nytt mörker

Paul Feig har tidigare gjort filmer som Bridesmaids, The Heat, Spy och Ghostbusters, och han försöker uppenbarligen här att nu att gå åt ett mörkare håll, med små blinkningar till Alfred Hitchcock och Henri-Georges Clouzot, och med ett soundtrack som domineras av fransk 1960-tals-pop.

Huvudrollsinnehavarna Anna Kendrick och Blake Lively är som bäst tillsammans i början av filmen, när man tror på “opposites attract” och möjligheterna av en utvecklande vänskap hos olika karaktärer, på samma sätt som Madeline, Celeste och Jane (och även Bonnie och Renata) alla är så himla olika och ändå blir så himla tajta i Big Little Lies – och denna förhoppning gör början av filmen riktigt bra. Men när de båda huvudrollsinnehavarna skiljs åt dör komedin och filmens momentum en smula. Men de två skulle fungera utmärkt tillsammans i en renodlad komedi, utan påklistrade försäkringsbedrägerier och försvunna trillingar och andra distraktioner.

Filmens kostymör är också värd allt beröm, speciellt för arbetet med Blake Livelys garderob, för hennes outfits är sannerligen “out of this world”. Blake Lively må ha lämnat Gosspi-Girl-Serena bakom sig, men inte sin förmåga att se ut som en stilikon av högsta rang!

Skriven 2019-01-16