Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Christopher Landon.
I rollerna: Jessica Rothe, Israel Broussard, Phi Vu, Suraj Sharma, Sarah Yarkin
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2019-02-15
Efter att ha botaniserat ett tag i minnenas arkiv trillade poletten ner och jag kunde som i en tidsmaskin återuppleva Happy Death Day av årgång 2017.
Ansträngningen onödig eftersom efterföljaren i princip leker följa John. Då som nu köper jag gärna filmer som leker med förflyttningar i tid och rum. Med H.G. Wells tidsmaskin som grundplåt leker man med tanken att med eller mot sin vilja kunna förflytta sig i tiden och vilka konsekvenser det kan få för hela historiens gång.
Filmer som Måndag hela veckan och Tillbaka till Framtiden-filmerna är lyckade exempel och Timmen noll är i mina ögon en liten pärla i denna minigenre. Happy Deathday-filmerna går förvisso i lättvikt främst därför att skådespelarna inte ens klarar flugvikt, men själva storyn har sina poänger.
Collegetjejen Tree (Jessica Rothe har inte tagit några teaterlektioner sedan sist) befinner sig i tidsloopen igen och dör lika ofta som hon pånyttföds. Mördaren i babymask hänger på, så att de obligatoriska skrämseleffekterna inte behöver lysa med sin frånvaro.
Det är när filmen lägger lite mer tyngd på bördan med små funderingar, som det hela lyfter en aning. Som när det pratas om vilka möjligheter som finns till buds att växa som människor om vi skulle få en andra chans i tillvaron eller nästa om vi nu råkar tro på en sådan..
Den andra funderingen är ännu mer intressant för alla som mist en anhörig eller vän. Vilka omvälvningar i vårt liv skulle vi vilja eller önska om vederbörande fick komma tillbaka. Denna frågeställning får Tree ställa sig, och där har filmen faktiskt en poäng som räddar någon stjärna i betyget.
Skriven 2019-02-13
