Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Hans Petter Moland
I rollerna: Liam Neeson, Tom Bateman, Emmy Rossum, Julia Jones, William Forsythe
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-02-08
Cold Pursuit är en amerikansk nyinspelning av den norska thrillern Kraftidioten från 2014, som i Sverige släpptes direkt på DVD med den märkliga titeln En iskall jävel. Varför den inte biovisades har jag ingen aning om – svenska filminstitutet var trots allt inblandat, och filmen är bättre än mycket annat som går upp på bio. När jag bänkade mig på pressvisningen av Cold Pursuit hade jag inte sett En iskall jävel – men på hemvägen upptäckte jag att den faktiskt ligger på Netflix under titeln In Order of Disappearance, så jag såg den samma kväll.
Cold Pursuit är en amerikansk nyinspelning av den norska thrillern Kraftidioten från 2014, som i Sverige släpptes direkt på DVD med den märkliga titeln En iskall jävel. Varför den inte biovisades har jag ingen aning om – svenska filminstitutet var trots allt inblandat, och filmen är bättre än mycket annat som går upp på bio.När jag bänkade mig på pressvisningen av Cold Pursuit hade jag inte sett En iskall jävel – men på hemvägen upptäckte jag att den faktiskt ligger på Netflix under titeln In Order of Disappearance, så jag såg den samma kväll.
Det var en lite märklig, men intressant, upplevelse att se båda versionerna samma dag. Lite grann som att se en skiss och en färdig tavla. Normannen Hans Petter Moland (EN GANSKA SNÄLL MAN) har regisserat båda versionerna. Självklart ska man tycka att originalversionen är bättre. Man ska föredra Stellan Skarsgård i huvudrollen framför Liam Neeson, och man ska föredra de mer avskalade norska miljöerna, den något enklare storyn, och det enklare sätt den är gjord på. Men, även om jag tycker att En iskall jävel är en bra film, tycker jag att Cold Pursuit är bättre, med mer utvecklade rollfigurer, allmänt bättre skådespelare, och en stad som blivit en rollfigur den med – snöhålan i den norska versionen är rätt anonym.
Nyinspelningen följer originalet nästan scen för scen, bildvinkel för bildvinkel, men berättelsen är något utbyggd. Liam Neesons rollfigur heter Nels Coxman, Stellan Skarsgårds hette Nils Dickman. Neeson gör rollen som alla andra roller han gör – han är stenhård. Stellan Skarsgård, i sin tur, gjorde rollen som alla andra roller han gör – han stirrar, ser ointresserad ut, och mumlar sina repliker som en Dramatenskådis (eller är det mer likt Ulf Lundell?).
Nels Coxman kör snöplog i en liten skidort i Klippiga bergen. Staden har blivit rik på turismen, ett enormt lyxhotell lockar det vackra folket. Coxman är en omtyckt herre och in filmens inledning utses han till Årets medborgare.
Coxmans son har dock hamnat i dåligt sällskap, och en kriminell kompis till sonen har stulit droger från knarkkungen Viking (Tom Bateman). Viking är en bindgalen, militant vegan som lever lyxliv. Viking ser även till att Coxmans son mördas. Coxmans liv slås i spillror, han överväger självmord, och hans fru (Laura Dern) lämnar honom. Men när det står klart för Coxman vem som mördat sonen beslutar han sig för att hämnas – han blir Snöröjar-Ralf.
Han beger sig ut på en mordodyssé; han söker upp Vikings hantlangare en efter en, och tar kål på dem på diverse blodiga sätt. Och medan Coxman hämnas förvandlas filmen till en svart komedi, efter att till en början varit ett mörkt drama.
Viking tror att det är en rivaliserande knarkliga bestående av indianer som ligger bakom morden, och ett gangsterkrig uppstår. Två lokala poliser vet inte riktigt vad det är som försiggår i deras trygga lilla stad. I En iskall jävel är den rivaliserande ligan serber, vilket inte är speciellt kul. Att de är indianer i nyinspelningen tillför en extra dimension. Och, i den norska versionen förekommer de två poliserna; båda män, väldigt lite och de är rätt intetsägande. I Cold Pursuit har de fått bärande roller; den ene av dem är en trött, ointresserad, medelålders veteran, medan den andra är en entusiastisk, plikttrogen ung tjej som tänder på alla cylindrar när hon får ett ordentligt fall att lösa.
Gamle, fine William Forsythe spelar Coxmans bror; en före detta gangster, som numera lever ett lugnt men märkligt liv med sin argsinta, thailändska hustru. I originalversionen var dessa scener inte lika utstuderade, och rollen som brodern gjordes av Peter Andersson.
Det är inte utan att tankarna går till bröderna Coens Fargo, både vad gäller miljöer, innehåll och ton. Den komiska tonen understryks av den ibland ironiskt komiska filmmusiken – musiken i En iskall jävel bestod, som i så många andra skandinaviska filmer, av ett lite entonigt, vemodigt gnisslande; en anonym ljudmassa som betonade ensamheten på det snöiga berget.
I det norska originalet kallades skurken Greven och inte Viking. Skådespelaren som gjorde Greven; Pål Sverre Hagen, drog ner helhetsintrycket av filmen. Tom Batemans Viking är bisarr och konstig, och svår att ta på allvar, medan Hagen gestaltade sin rollfigur så illa-, och han var så fel i rollen, att han blev en tönt av andra orsaker.
Båda versionerna är våldsamma, nyinspelningen är lite blodigare, det förekommer några fler dödsfall, och eftersom det är en amerikansk film, är actionscenerna i Cold Pursuit bättre iscensatta.
Det här är nog den bästa film Liam Neeson gjort på många år.
… Och som sagt: En iskall jävel är bra den med.
Skriven 2019-02-04
