Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Rudimentär, fultråkig deckarmatiné, Sverige 1978
Regi: Gunnar Höglund
I rollerna: Jan Ohlsson, Ulf Hasseltorp, Börje Ahlstedt, Christina Schollin, Lars Lind
DVD/Blu-Ray/VOD
(Studio S Entertainment)
BETYG: TVÅ
Förra året köpte jag fem av Bengt Linders gamla Dante-böcker för fem kronor styck på en loppmarknad. När jag var barn; på 1970-talet, älskade jag böckerna om Dante – och jag har inte läst om dem sedan dess.
Författare till uppburen trist sketch
Mellan 1966 och 1985 skrev Bengt Linder 33 böcker om Dante. Linder, som dog 1985, var en extremt produktiv författare. Han skrev flera olika bokserier, och han skrev kåserier och sketcher – han är mannen bakom sketchen Skattkammarön från 1967; en av de mest kända, svenska TV-sketcherna. Dessutom en av de tråkigaste. Jag har aldrig förstått varför just den här trista sketchen är så uppburen. Är det för att det bara fanns en kanal och alla därför såg sketchen, för att de medverkande är folkkära, och för en av dem utbrister “Vem fan är Nisse Hult?”? Linder skrev också Antesketcherna åt Stig Grybe.
Bengt Linder skrev för övrigt även manus till Åsa-Nisse – ett oändligt antal episoder, men det är först nu, när de repriseras, som det står att det är Linder som har skrivit. Linders Åsa-Nisse-serier utmärker sig genom deras totala avsaknad av logik. Serierna är ibland fullkomligt bisarra och flängda.
Lockande omslag av Hans Arnold
Bisarra och flängda, så kan man också beskriva böckerna om Dante och hans polare Tvärsan; två tonårsdetektiver. De var crazy och helfestliga. Det var förstås därför jag gillade dem, uppvuxen med Svenska MAD som jag var. När jag växte upp fanns det gott om ungdomsböcker om barn- och tonåringar som agerade detektiver. Tvillingdetektiverna tyckte jag mest var trista och träiga, Enid Blytons böcker var ännu värre. Hans-Eric Hellberg skrev en ungdsomsdeckarserie som hette Ett fall med Dunder & Brak, som jag vill minnas att jag gillade. Jag minns ingenting av böckerna, men de hade lockande omslag av Hans Arnold, framförallt den första boken i serien; “De enögda banditerna”. Dunder & Brak-serien var tydligen ett försök att konkurrera med Dante.
Ologiska Danteböcker
Dante och Tvärsan var alltså detektiver. Dock hamnade själva deckargåtan oftast i bakvattnet. Det fanns en skurk, ett brott hade begåtts, men som jag minns det bestod böckerna mest av Dantes och Tvärsans anarkistiska upptåg och ostoppbara svada. Handlingen i böckerna var nog lika ologisk som Linders Åsa-Nisse-serier. Böckernas framgång byggde till stor del på huvudpersonernas jargong – dialogen var späckad med slanguttryck som till stor del hittats på av Bengt Linder själv. Fast när jag var tio år förstod jag inte att det inte existerade killar som pratade så på riktigt.
Jag köpte alltså fem gamla Danteböcker och började läsa en av dem. Det dröjde inte länge innan jag gav upp. Herregud, det här var ju oläsligt! Jag förstår att jag tyckte att jargongen var häftig när jag var 10-12 år, men nu när jag passerat 50 blir det bara påfrestande.
Eskalerande flängdhet
… Fast jag vill minnas att jag redan som barn tyckte att de senare böckerna var lite väl flängda och tunna. Till en början var Danteböckerna någorlunda återhållsamma – de hade en relativt tydlig deckarhandling och dialogen hölls i schack. Efter ett tag eskalerade flängdheten, och det var dessa böcker jag gillade bäst. Därefter gick alltså Bengt Linder för långt, och jag tröttnade.
Hans Arnold stod för omslagen till de första Danteböckerna. Som vuxen tycker jag att dessa omslag är fantastiskt snygga. Som barn föredrog jag de omslag Fantomenteckaren George Bess gjorde; Bess tog över efter Arnold, och jag tyckte att hans omslag återspeglade innehållet bättre – de var vildare. Av någon anledning anlitade B. Wahlströms förlag en som hette Torsten Svensson för att rita omslag till de sista böckerna. Han var kass och omslagen var direkt fula.
Dante som serietidning
1975 fick Dante en egen serietidning, som kom ut med 13 nummer under två år. Jag läste aldrig tidningen när den kom ut, eftersom det var innan jag upptäckt böckerna, men jag köpte några begagnade nummer några år senare. Det var Georges Bess som tecknade, och det var snyggt – Bess var en av mina favorittecknare på Fantomen. Men – jag tyckte inte att serietidningen var specielllt rolig. 1980 kom det ut ett seriealbum med Dante, märkligt nog med samma omslagsbild som första numret av serietidningen. Jag har för mig att jag fick detta album gratis efter att ha röstat i en seriebarometer i Fantomen eller Svenska Serier. Jag köpte albumet på nytt häromåret. Visst, det är snyggt tecknat – men det är inte särdeles roligt. Dante och Tvärsan funkade inte riktigt i serieform.
… Och de funkade heller inte som filmhjältar.
Totalflopp som film
1978 gjordes långfilmen Dante – akta´re för Hajen. Jag såg ett foto ur filmen någonstans när den var på gång; det kan ha varit i Filmrutan i Fantomen. Jag såg fram emot denna film – men det skulle dröja till 2019 innan jag äntligen fick se den!
För manus (tillsammans med Linder) och regi står Gunnar Höglund, som tidigare gjort odödliga klassiker som … Som havets nakna vind (1968) och Som hon bäddar får han ligga (1970). Dante – akta´re för Hajen blev Höglunds sista film.
Anledningen till att jag aldrig såg filmen när den gick på bio, var att den totalfloppade och försvann från repertoaren efter en vecka eller två. Den släppptes visst senare på video, men jag lyckades aldrig få tag på den.
Det är lätt att förstå varför Höglunds film floppade. För att tillfullo uppskatta den, måste man antingen vara under tio (och då måste det fortfarande vara 1970-tal), eller så bör man vara över 50 och uppskatta ful och inkompetent svensk 70-talsfilm.
Inga filmiska finesser
Det är förvisso inte 47:an Löken-klass på fulheten och taffligheten här, men precis allting är rudimentärt. Filmen är inspelad i ett grått, snöslaskigt Stockholm vintern 1977-78, och här finns ingen som helst estetik att prata om. Kameran är uppställd och skådespelarna gör vad de ska framför den. Inga filmiska finesser, ingenting. Dessutom är filmkopian rätt grå den med – den saknar smuts och repor, men kontrasterna är lite dåliga. Vackert är inte det första ord man tänker på när man ser filmen. De stillbilder ur filmen jag sett de senaste 40 åren har varit fula, den ursprungliga filmaffischen var ful, och jag undrade om själva filmen är lika ful. Ja, det är den.
Handlingen är enkel. Tror jag. Dante och Tvärsan hittar en juvelring ute på gatan. De kommer en skurkliga på spåren. Fast allting i den här osammanhängande filmen är ologiskt, jag blev inte riktigt klok på vad som försiggick.
Lasse Berghagen som karatetränare
En farlig massa kända skådespelare figurerar framför kameran. Christina Schollin och Börje Ahlstedt spelar Dantes föräldrar, men de reser bort och försvinner ur handlingen efter bara några minuter. Lars Lind och Meg Westergren gör Tvärsans föräldrar, Carli Tornehave gestaltar skurken Hajen, John Harry är en hårt prövad polis, allas favoritskådis Sten Ardenstam dyker upp som juvelerare, Ricky Bruch är utkastare på en krog, och Jim Steffe gör sin sista filmroll; han spelar bov iförd hatt. Lasse Berghagen, som framför filmens ledmotiv, är Dantes karatetränare under förtexterna, och det är allt vi får se av honom. Karatescenerna förklaras inte.
Överåriga skådespelare
I de två huvudrollerna ser vi Jan Ohlsson (Emil i Lönneberga) som Dante, och Ulf Hasseltorp (Hampus i Den vita stenen) som Tvärsan. Jan Ohlsson fyllde 16 1978, och detta blev hans sista roll. Ulf Hasseltorp fyllde 18, och är alldeles för gammal för rollen – i en scen sitter de två iförda badbyxor vid en pool, och Tvärsan ser plötsligt ut som en vuxen man, snarare än en pojke. Jag vet inte om det i böckerna framgår hur gamla de ska vara, men jag har alltid föreställt mig dem i 14-årsåldern. Högst.
Tvärsan – en jobbig typ
I Aftonbladets recension från 1978 anmärktes det på att Dante och Tvärsan låter lillgamla – och det stämmer. Dialogen är förvisso inte lika utstuderad som i böckerna, men det som funkar i skrift funkar inte alls i verkligheten. Dante och Tvärsan låter som om de hämtats direkt ur en film från 40-talet.
Dessutom är Tvärsan i den här filmen en rätt jobbig typ. Jag undrar varför filmen heter Dante, när den snarare borde heta Tvärsan. Tvärsan dominerar totalt. Han pratar mest, han syns mest, han gör mest. Hans ständiga dyrkan av kompisen Dante känns mest skum. Ulf Hasseltorp spelar över å det grövsta. Han tar i som vore det här skolteater. Jan Ohlsson är så återhållsam att han knappt märks.
Ospännande spänningssekvenser
Filmens tempo är långsamt, direkt sävligt, många scener – de flesta – leder ingenvart, och ingenting är roligt. Nöjet i att se den här filmen består i att återse det svenska 70-talet och de trevliga skådisarna.
Björn J:son Lindh (felstavat Lind i förtexterna) står för filmmusiken, vilket innebär att det låter Mannen på taket om några ospännande spänningssekvenser. Ralph Lundsten har komponerat vad som i förtexterna kallas “pojkrumsmusik”.
Dante – akta´re för Hajen är en ful och tråkig film. Självklart måste du köpa den! Själv kommer jag snart att se om den.
Skriven 2019-01-31
