Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Tecknat av Jean Giraud
Senast jag skrev om Blueberry var jag märkligt nog inte alltför positiv. Detta berodde på att det handlade om de tre albumen i sviten Marshal Blueberry, som kom ut i samlad utgåva i höstas. Till dessa album hade Jean Giraud nöjt sig med att skriva manus, medan William Vance tecknat de två första albumen, och Michel Rouge det tredje och sista. Girauds manus var inget vidare, Vances teckningar var trista, och även om det tog sig ganska rejält när Rouge tog över, är Marshal Blueberry inget att lägga på minnet – eller någon annanstans.
Föreliggande album, Samlade äventyr 7 , innehåller tre album ur den reguljära serien – vilken nu börjar närma sig mål. I denna inbundna volym hittar vi Spökfolket (följetong i tidningen L’echo des savanes 1981, franskt album 1982, svenskt album på Carlsen 1988), Sista kortet (följetong i Le journal de Spirou 1983, franskt album 1983, svenskt album med titeln Det sista kortet på Carlsen 1989), och Vid vägs ände (franskt album 1986, svenskt album med titeln Hämndens timme på Carlsen 1990).
Förståeligt att inte minnas
Jag vill påstå att serien om Blueberry peakade med de album som fanns i den förra samlingen; Samlade äventyr 6 – åtminstone vad gäller de tre första av de fyra albumen i den boken, och framför allt vad gäller Girauds teckningar. Giraud nådde toppen av sin förmåga med Knäckta näsan, ett grafiskt sett extremt detaljerat och synnerligen imponerande album. Därefter började Girauds alter ego Moebius, som främst tecknade science fiction i en enklare stil, att märkas även i westernäventyren om Blueberry.
Jag har inte läst de tre albumen i Samlade äventyr 7 sedan ovan nämnda svenska utgåvor på Carlsen Comics gavs ut 1988-90 – och jag mindes faktiskt ingenting alls av dem. Verkligen ingenting. De tidigare albumen innehåller alla detaljer, sekvenser, enskilda bilder och annat som gjorde stort intryck på mig när jag läste dem för första gången. När jag nu läst om dessa tre album, förstår jag varför jag inte minns dem.
Händelselöst och pratigt
Det känns som om manusförfattaren Jean-Michel Charlier på något sätt gått vilse i sin fortlöpande berättelse om den ständigt otursförföljde Mike Blueberry. Han har lite svårt att hitta ut igen. Både Spökfolket och Sista kortet lider av samma problem: det tar ungefär halva albumet innan storyn riktigt kommer igång. Dessförinnan trampar handlingen vatten. Överraskande stora delar består av folk som pratar utan att det egentligen händer något; gestalterna redogör för handlingen, och flera figurer vi inte sett till på ett antal album dyker upp på nytt – vilket för min del skapade lätt förvirring, eftersom jag inte alltid kom ihåg vilka de var, och vad de gjorde förra gången de medverkade. Historien om Blueberry är en komplex sådan; persongalleriet är stort och handlingstrådarna är många.
Handlingstrådar knyts samman
En annan detalj som jag fann aningen irriterande i Spökfolket, är att Charlier låter Blueberrys kompisar Jim och Red bete sig som idioter enbart för att Blueberry ska råka illa ut igen – de super till det och pratar bredvid mun, de somnar när de ska hålla vakt, och så vidare. Det känns mer än lovligt banalt.
Handlingen tar sig dock under dessa två albums andra hälfter. Startsträckan är alldeles för lång, men därefter blir det rätt bra igen.
Vid vägs ände, det tredje albumet i boken, är bra hela vägen; här saknas pratig startsträcka, och Charlier lyckas knyta ihop flera av de handlingstrådar som i vissa fall påbörjades flera decennier tidigare. Här är Blueberry åter på banan. Eller rälsen, ska jag kanske skriva.
Ett lite tuffare intryck
… Och Jean Girauds teckningar, då? Jo, självklart är de bra – men de är lite annorlunda. Moebius gör sig allt mer påmind under Spökfolket, för att i princip ta över helt i Sista kortet. Visst är det snyggt, men jag föredrar stilen i förra samlingsvolymen. Jag förvånas när Giraud ändrat stil igen i Vid vägs ände. Till det bättre, får jag nog säga – strecken är fler, lite hårdare, stilen ger ett lite tuffare intryck, och jag associerar en aning till den betydligt nyare, franska westernserien Undertaker. En intressant detalj är att Giraud hade så mycket annat att göra, att han inte hann tuscha de fyra sista sidorna. Han tuschade figurernas ansikten, resten fick australiern Colin Wilson ta hand om. Senare blev Wilson den som fick ta över albumsviten om Blueberrys ungdom.
Intressant bakom kulisserna
Som vanligt inleds denna samlingsvolym med rikligt redaktionellt material – och som vanligt bör man inte läsa dessa artiklar innan man läser serierna. Texterna avslöjar nämligen handlingen och många överraskningar. Men det är förstås intressant att läsa om hur det gick till bakom kulisserna; om hur seriemarknaden i Frankrike förändrades – Jean-Michel Charlier blev allt mer beroende av Blueberry som inkomstkälla, eftersom serietidningarna han jobbade åt lades ner en efter en. Vid vägs ände var det första Blueberryäventyr som kom ut som album på en gång, utan att först ha publicerats som följetong i en tidning. Jean Giraud, å andra sidan, ville inte hålla Charliers tempo, och var oftast upptagen med andra serier och uppdrag.
Utgivningsuppgift om Blueberries ungdom
Nästan samlingsvolym kommer att inledas med Arizona Love. Detta blev det sista Blueberryalbum Charlier skrev – och, om vi bortser från ungdomsalbumen, det är det sista jag läst. Därefter gjorde Jean Giraud sex album på egen hand; en svit kallad Mister Blueberry. Det ska bli väldigt spännande att läsa dessa.
För övrigt flimrade det förbi en uppgift på Facebook om att det ser ut som att Cobolt även kommer att ge ut Blueberrys ungdom vad det lider. I så fall vore det extra trevligt om det är originalversionerna av de första avsnitten som ges ut. Efter att först ha publicerats i pocketformat och i svartvitt, ändrade Giraud på sidorna; han utökade dem på bredden så att de skulle kunna publiceras i det vanliga, större albumförmatet, och i färg. Jag vill minnas att originalversionerna publicerades i den danska Jonah Hex-tidningen, men i Fantomen här i Sverige gick den omritade albumversionen.
Skriven 2019-01-25
